Den ekonomiska krisen har haft en förödande effekt på arbetarnas, ungdomens och de fattigas liv. Dagligen nås vi av rapporter om de mänskliga katastrofer som följer i spåren på hemlöshet, arbetslöshet och nyfattigdom. Detta i sin tur har fött en massiv ilska som exploderade i fjolårets Occupyrörelse.I mitten av juni rapporterade exempelvis New York Times om de umbäranden som drabbar människor som tidningen cyniskt beskriver som ”de som trots allt kan skatta sig lyckliga att de ännu har ett jobb”.
”Det är svåra tiden för USA:s arbetare. Många är undersysselsatta. Andra har fått uppleva hur levnadsomkostnaderna stigit snabbare än lönen. Det har blivit allt tuffare att behålla de förmåner man haft och rädslan för att stå utan jobb medför att människor stannar allt längre på arbetsplatser som man helst av allt vill lämna”, skrev New York Times den 18 juni.
I samma artikel berättar tidningen om en 59-årig kvinnlig chaufför i Atlanta som har fått sin lön sänkt från 9 dollar (62 kronor ) i timmen till 8 dollar (56 kronor). Samtidigt med lönesänkningen tvingades hon gå ner i arbetstid. Det gjorde att hennes lön i maj bara blev drygt 200 dollar (1 390 kronor). Svältlönen gjorde det omöjligt att betala hyran och hon hotas nu av vräkning. Den läkarvård hon behöver har hon heller inte råd med.
– Jag letar efter ett annat arbete. Vad som helst bara det ger mer betalt och jag får jobba fler timmar, säger hon till tidningen, som påminner om att ”hennes berättelse kan berättas av miljoner amerikaner i samma sits”.
Enligt Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi 2008, ligger den verkliga arbetslösheten på 16 procent eftersom många arbetslösa helt enkelt har gett upp hoppet om att hitta ett jobb och inte längre finns med i den officiella statistiken.
Dagens vilkor liknar de som rådde under 1930-talets depression. En tid av kapitalistiskt förfall som ”framfödde en hel generation av unga människor som aldrig haft ett jobb och som inte heller har något hopp om att få ett” (Leo Trotskij: Marxism i vår tid, 1939). Hans beskrivning skulle lika väl kunna gälla dagens USA.
Nu stundar presidentval i USA. Både Demokraternas kandidat, den sittande presidenten Barack Obama och Republikanernas Mitt Romney, ger sken av att ha en lösning på krisen. Sanningen är dock att oavsett vem av dem som vinner, kommer de flesta få det sämre i framtiden.
Ännu är klassmedvetenheten outvecklad i USA, vilket håller tillbaka kampen. Fortsatt kris och instabilitet skapar dock förutsättningar för en snabb förändring i medvetenheten och en lika snabb utbredning av antikapitalistiska och socialistiska stämningar.
Justin Kennedy
