foto: Clay Showalter
Svaret är socialism – storbolag och banker måste bli samhällsegendom och styras demokratiskt och det är genom att världens förtryckta går samman som en värld i fred kan skapas. Det var för att sprida detta budskap som 1 maj-firandet föddes.
Sedan 1890 har 1 maj varit arbetarnas internationella kampdag. Den var den socialistiska Andra Internationalen, som förenade de arbetarpartier som växte fram, som på sin kongress 1889 fattade beslut om att uppmana till demonstrationer och strejker på 1 maj för kravet på 8 timmars arbetsdag. 1 maj skulle också firas till minne av Haymarketmassakerns offer den 4 maj i Chicago 1886.
På sin kongress 1891 manade den Andra internationalen åter till demonstrationer på 1 maj, men nu inte bara för kortare arbetsdag utan också för andra krav som ”kunde fördjupa och stärka klasskampen” samt bidra till att förena världens arbetare i en kamp för fred.
Första maj utmejslar en stridstaktik för fred och socialism, som den tyske revolutionära socialisten Rosa Luxemburg sammanfattade 1913.
Det är i den andan som Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och CWI, den internationella socialistiska rörelse vi är med i, demonstrerar på 1 maj.
Kampen för socialism och fred är inte mindre brännande och angelägen idag än den var för drygt 120 år sedan. Tvärtom. I en tid när vår planet och därmed mänsklighetens framtid hotas av en rad kriser som orsakats av och stadigt förvärras av den globala kapitalismens vinstjakt är kampen för socialism än mer nödvändig.
Världen håller på att slitas sönder av växande klyftor, stegrat förtryck, krig och en galopperande global miljö- och klimatkris. Efter tre år av värmerekord, blev år 2016 det varmaste hittills och redan nu står det klart att 2017 blir ett av de varmaste åren någonsin. Huvudorsaken är den globala uppvärmningen orsakad av växthusgaser, främst koldioxidutsläpp. För några år sedan avslöjade den brittiska tidningen Guardian att klimatkrisen har orsakats av 90 bolag, som tillsammans producerat nära två tredjedelar av utsläppen av växthusgaser sedan kapitalismens barndom.
Kapitalismens kortsiktighet och strävan efter att producera största möjliga vinst till en liten klick rika storägare håller på att förgöra de grundvalar som är en förutsättning för människornas, djurens, ekosystemens och naturens fortlevnad.
Det kan låta ödesmättat och någon kanske säger att utvecklingen inte kan hejdas. Det har redan gått för långt. Men uppgivenhet och pessimism tjänar bara makt-
eliten på. Samhället går att förändra, men då krävs kollektiv kamp och organisering.
Alla stora förändringar till det bättre – från demokratiska fri- och rättigheter till välfärd – är en följd av kamp eller makthavarnas rädsla för kamp och revolution.
Den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland för hundra år sedan kom att ända såväl det första världskriget, som rasade i Europa 1914-18, som att fälla avgörandet i den rösträttsstrid som exempelvis pågick i Sverige 1917-18.
Ingen kan heller på allvar påstå att det inte finns tillräckligt med resurser och möjligheter i världen, eller att det saknas pengar. Pengar finns i överflöd, men i fel fickor och i fel händer.
Åtta superrika individer, alla män, har tillsammans en förmögenhet som är större än den fattigaste hälften av världens befolkning – ungefär 3,6 miljarder människor. Aldrig någonsin har världens rikedomar och resurser varit så ojämnt fördelade som nu.
De superrikas förmögenheter och storbolagens vinster har inte ramlat ned från skyn. De kommer från arbetarnas obetalda arbete, från utsugningen av arbetare och fattiga. Denna utsugning, att arbetarna inte får betalt för hela sitt arbete, betyder att orättvisor är ett med kapitalismen.
Utsugningen har dessutom ökat under de senaste decennierna, Arbetarna och de fattiga får en allt mindre del av den växande kakan.
”Det har varit en 30 år lång oemotsvarad guldålder för världens storbolag, som sett sina vinster tredubblats och där vinsternas andel av världens samlade BNP ökat, samtidigt som arbetarnas andel minskade”, konstaterade en kapitalistisk konsultbyrå 2015.
Världen är i händerna på ett par hundra multinationella storbolag och på den så kallade fria marknaden råder finansmonopolkapitalets
diktatur.
För kapitalismen är demokrati ingen princip, vilket historien har gett många exempel på. Ett färskt exempel är att ”marknaden” välkomnade resultatet av den turkiska folkomröstningen som president Erdoğan utlyst för att få diktatorisk makt, ett annat är alla hyllningar till Kinas diktatur och den kapitalistiska modell som den utgör.
”Vi har haft ett klasskrig de senaste 20 åren och min klass har vunnit”, sa en av världens rikaste, Warren Buffet, för några år sedan.
Men de rikas klasskrig har bör-jat föda sin egen motreaktion i form av massrörelser och kamp världen över. I denna kamp finns fröet till en annan värld, en demokratisk och socialistisk värld.
I kapitalismens högborg USA är det numera fler än unga som säger sig föredra socialism före kapitalism. Trump har redan mötts av den enskilt största protestdagen i USA:s historia och på 1 maj strejkar arbetare mot Trump.
Den röda tråden från den kamp som ledde fram till 1 maj håller på att knytas ihop. Vem hade trott det om USA för några år sedan?
Protesterna tenderar också att förenas i globala aktionsdagar. Innan sista helgen i april år har det varit tre globala protestdagar – den 21 januari mot Trump, den internationella kvinnodagen den 8 mars i år som blev en global protestdag med strejker och till vetenskapens försvar den 22 april – och nu väntar klimatmarscher och 1 maj.
Men kampvilja och motstånd räcker inte ensamt för att i grunden förändra samhället och världen.
Det var inte graden av kampvilja som skilde Ryssland 1917 från andra länder, utan varför den socia-
listiska revolutionen segrade i det landet berodde på att det fanns ett revolutionärt parti – bolsjevikerna – som målmedvetet arbetade för att vinna folkmajoritetens stöd för ett socialistiskt program. Det var i avsaknad av ett liknande parti som de efterföljande revolutionerna i andra länder, inklusive Sverige, in-te slutade i seger och ny framtid för mänskligheten.
Den arabiska våren 2011 fällde diktaturer och gav hopp, men visade också att kamp och nätaktivism även behöver styrkan av ett demokratiskt och revolutionärt parti, en politiskt organiserad massrörelse, för att befästa de första framgångarna och driva striden vidare.
Det krävs organisation, politik och strategi för att besegra en superrik härskande klass som förutom makt och kontroll över samhällets rikedomar också kan räkna med stöd av statens innersta kärna – polis och militär – och som genom historien visat sig vara beredda att gå hur långt som helst för att försvara sin maktställning. Till det ska också läggas att kapitalisterna genom åren samlat på sig en arsenal av olika vapen för att kunna styra genom att söndra och härska.
För att stå emot trycket från kapitalismen, dess stat och propagandaapparat behövs både ett parti och en politik som kan vinna majoritetens stöd för en socialistisk samhällsomvandling. Ett sådant parti har inget gemensamt med dagens etablerade partier, som al-la slår vakt om det bestående och styrs av välbärgade toppar som har frikopplats från medlemmarna.
Rättvisepartiet Socialisterna är ett helt annat slags parti– ett socialistiskt, feministiskt och rakt igenom demokratiskt parti som kämpar, inte för att visa en åsikt, utan för uppnå något (läs partiets krav på sidan 15).
Tillsammans med andra vill vi bygga den massrörelse som krävs för att avskaffa kapitalismen och forma en socialistisk värld.
Bli medlem i Rättvisepartiet Socialisterna du också. ■
