Svensk kapitalism tvärnitar

Foto: Riksbanken

Av Per Olsson // ut veckotidningen Offensiv

Den svenska ekonomi går från kylslaget till frost, sammanfattar Nordea i sin senaste prognos om svensk ekonomi. Den bedömningen görs också i andra prognoser som nyligen publicerats. Högkonjunkturen är över, menar exempel Konjunkturinstitutet i sin nya prognos Konjunkturläget, oktober 2019.

Den svenska ekonomin har under året snabbt bromsat in och ”konjunkturavmattningen i svensk ekonomi fortsätter. BNP har knappt ökat alls hittills i år och tillväxten förblir dämpad framöver” (Konjunkturinstitutet).

Redan har den sjunkande tillväxttakten resulterat i ökad arbetslöshet. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) var antalet arbetslösa i augusti 56 000 personer fler än jämfört med motsvarande månad föregående år.

Regeringen med flera har replikerat att den siffran är för hög. Men även i regeringens senaste budget förutses att arbetslösheten ökar under de närmaste åren och med januariavtalet sa Socialdemokraterna för alltid adjö till målet om att Sverige år 2020 skulle ha ”Europas lägsta arbetslöshet”. Om SCB har rätt skulle Sverige nästan vara det enda land i Europa där arbetslösheten inte bara stiger utan ökar lika snabbt som vid finanskrisen 2008-2009.

Den globala kapitalismens nedgång och att världshandeln snarare krymper än växer är en viktig orsak till att svensk ekonomi nu gått in i en nedgångsfas. Handelskriget USA-Kina, som också kan komma utvidgas till USA-EU, har slagit särskilt hårt mot tillverkningsindustrin, inte minst i Tyskland som är Sveriges största exportmarknad.

Det finns dock också andra orsaker till vändningen. Bostadsbyggandet, som länge var en tillväxtmotor, började minska långt innan nedgången nådde industrin. Att det inte byggdes i enlighet med behoven samt att de nya bostäderna helt enkelt blev för dyra för vanliga människor satte punkt för det ökade byggandet år 2017. Sedan dess har bostadsbyggandet rasat och dagens trend pekar mot ett fall på 30 procent fram till slutet av nästa år och ännu mer i Storstockholm – en halvering – från toppen 2017. Arbetslösheten inom byggsektorn är nu den högsta på fem år.

Samtidigt som exportindustrin rapporterar om minskad orderingång och hela ”näringslivets” investeringar fortsätter att sjunka fördjupas välfärdskrisen. ”I samband med finanskrisen tvingades kommunerna tvärbromsa, vilket förlängde och fördjupade konjunkturnedgången. Det finns en risk att historien upprepar sig. Kommunerna är hårt pressade av den demografiska utvecklingen och har små marginaler att klara av vikande skatteintäkter om konjunkturnedgången blir oväntat djup”, varnar Handelsbankens Global konjunkturprognos, 9 oktober 2019. Till och med Handelsbankens tvingas slå fast att välfärdssektorn måste byggas ut kraftigt, men får också konstatera att det finns inget som tyder på att staten, läs regeringen, är beredd att skjuta till de medel som krävs.

Enligt LO:s ekonomer behöver kommunerna ett tillskott på totalt 36 miljarder kronor per år om välfärden ska byggas ut och de anställdas löner och villkor ska förbättras. ”Det behövs dessutom mer pengar för att se till att Sverige har en rimlig arbetslöshetsförsäkring, att pensionssystemet uppfyller de löften som utfärdades när det infördes och att arbetsmarknads- och vuxenutbildning har en sådan omfattning och kvalitet att vi kan fortsätta att trycka ner arbetslösheten” (LO-ekonomerna i maj i år). De 5 miljarder kronor extra per år till 2020 som regeringen och januariavtalet är beredd att ge till kommuner och landsting/regioner är en droppe i havet. För att enbart behålla nuvarande bemanning skulle kommunsektorn behöva ett årligt tillskott som är mångdubbelt större.   

Regionerna/landstingen får 1,5 miljarder kronor av regeringens extraanslag, vilket ska jämföras med att vården i landets regioner nu har ett underskott på hela 7 miljarder.

Regionerna/landstingen får 1,5 miljarder kronor av regeringens extraanslag, vilket ska jämföras med att vården i landets regioner nu har ett underskott på hela 7 miljarder.

Regeringens högerpolitik innebär att ett stålbad hotar den välfärd som är kvar, samtidigt som det borgerliga systemskiftet ska fördjupas på arbets- och bostadsmarknaden.

Decennier av högerpolitik har kraftigt försvagat samhällets motståndskraft mot nya kriser och klyftorna är större än någonsin. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna samt klyftan mellan stad och land ökade stadigt under den högkonjunktur som följde efter finanskrisen, och det oavsett vilka som satt i regeringen. Skatteinkomsternas andel av BNP (skattekvoten) har kraftigt minskat, från dryga 50 procent i början av 1990-talet till att om tre år (2022)  vara nere på 42,9 procent, enligt regeringens höstbudget. Samma negativa utveckling gäller för den offentliga sektorn och socialförsäkringarna har allvarligt urholkats. Aldrig tidigare har det hänt att arbetsmarknadspolitiken rustas ned på tröskeln till en ny kris och enligt LO är “antalet utbildningsdeltagare (arbetsmarknadsutbildningen) på den lägsta nivån sedan den moderna arbetsmarknadspolitiken implementerades i början av 1960-talet”.

Den gamla verktygslådan för att om möjligt dämpa krisens sociala följder skramlar tommare än någonsin jämsides med att kapitalismens upptrissade jakt på vinster och minskade kostnader följs av att bolagen blir än snabbare med att minska arbetsstyrkan vid varje tecken på en vikande konjunktur.

Utan en kamp för att bryta högerkursen och för en politik som med offensiva satsningar på välfärd, infrastruktur, bostäder och grön omställning av produktion och konsumtion, som betalas genom socialistisk omfördelning från rika och storbolag till gemensamma behov,  kan inte den hotande krisen bekämpas.