Ständigt detta ”kring 1980” då allt förändrades, vilket återkommer i kritiska ekonomisk-politiska skrifter och forskning. Som i denna; Kapitalet i det 21:a århundradet av Thomas Piketty – sammanfattning och svenskt perspektiv av Jesper Roine (Volante förlag, 2014) som på 100 sidor sammanfattar vad vänsterns nye idol på 1 000 sidor – genom en enastående kollektiv forskargärning – har kommit fram till om kapitalismens verkliga natur.
Det är en bra, läglig, aktuell och ”svenskperspektivad” översättning och sammanfattning. Även om jag hade önskat mindre av matematik och formler (suck!). Och helst en koncisare sammanfattning av sammanfattningen. För många med mig är ekonomi svårt.
Den franske ekonomens huvudbudskap går ändå fram; i en privatkapitalistisk ekonomi blir de rika obönhörligen allt rikare i jämförelse med vanligt folk (arbetare och lägre tjänstemän). Detta är ett problem i relation till demokrati, social rättvisa och folkligt missnöje. Bara statliga och politiska åtgärder som högre skatter på speciellt de superrikas inkomster och förmögenheter kan åtgärda detta.
Problemet (sett från vänsterhåll, många på högerkanten är nöjda) är att i en marknadsekonomi växer överklassens kapitalavkastning normalt sett snabbare än den allmänna ekonomiska tillväxten, vilket leder till allt större ekonomiska klyftor (som översätts till sociala och demokratiska klyftor). Så har varit fallet under kapitalismens historia med undantag av mitten på 1900-talet.
Mellan 1914 och kring 1980 gjorde världskrigen, den stora depressionen och efterkrigstidens keynesianskt statsreglerade välfärdssamhälle (detta sista betonas dock lite) att de rikas övervinster bromsades upp, samtidigt som västekonomin blomstrade några decennier efter 1945. Denna historiska undantagstid ledde därför till större jämlikhet i samhället.
Så kom vändpunkten 1980 då nyliberalismen i dess borgerliga och socialdemokratiska skepnader började återvända till den gammalliberala marknadsfundamentalistiska tesen att bara kapitalismens välfärdsskapande krafter får sköta sig själva blir allt bra för alla, och pengar sipprar utjämnande ner till oss dödliga på samhällsbottnen.
Detta sker alltså inte, vilket många andra har påpekat – samhällsklyftorna växer tvärtom med rasande fart. Det nya med Piketty är att han och hans medarbetare världen över (som ekonomen Jesper Roine, bokens författare) backar upp detta påpekande med oerhört mycket mer faktaunderlag (i vissa fall tusentals år bakåt i tiden). Denna forskarinsats har gjort att många sätter honom som efterföljare till Adam Smith, Karl Marx och John Maynard Keynes.
I likhet med den senare är han dock ingen revolutionär som vill socialisera produktionen, utan en reformator av kapitalismen (inriktad på dess fördelningsproblematik). Båda menar att marknadsekonomin måste ”bäddas in socialt” för att kontrollera dess olika potentiellt destruktiva krafter – som ekonomiska kriser och social ojämlikhet.
I dagens internationella ekonomi går detta inte längre att göra nationellt, som under folkhemsnationalismens period. Globalt är det också osannolikt att tänka sig att alla nationer skulle kunna komma överens om typ en global kapitalskatt (som Tobinskatten). Kanske går det att åstadkomma ekonomisk utjämning på Europanivå, men till och med Piketty tvivlar på om det är politiskt möjligt. ■
