| BOK | Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga |
| Författare | Tobias Berglund och Niclas Sennerteg |
| Förlag | Natur & Kultur |
De läger som de berättar om är de sammanlagt 14 läger där tusentals personer som inte var födda i Sverige placerades, bland annat på grund av sin politisk uppfattning.
När författarna använder begreppet koncentrationsläger syftar de på läger dit människor fördes på grund av till exempel sina politiska åsikter och i kvinnors fall för att de stämplats som ”lösaktiga” alternativt ”arbetsovilliga”. De fängslade hade det gemensamt att alla var utlandsfödda och att de kunde hållas inspärrade utan rättegång och på obestämd tid.
Det handlar alltså om koncentrationsläger i be- tydelsen fångläger och ska inte jämfö- ras med nazisternas förintelseläger.
De svenska fånglägren upprättades på order av den samlingsregering som styrde under andra världskriget (1939-45). Totalt fanns det 14 speciella fångläger – för utlandsfödda – som totalt internerade uppemot 3 000 personer. Vid sidan av dessa läger fanns också särskilda läger, så kallade arbetskompanier, där infödda kommunister, vänstersocialdemokrater och andra placerades. Under 1941 placerades närmare 3 000 kommunister vid olika arbetskompanier.
De två högsta politiskt ansvariga för Socialstyrelsen och Utlänningsnämndens 14 fångläger var den sociademokratiske socialministern Gus- tav Möller och hans statssekreterare Tage Erlander, som sedermera blev socialdemokratisk statsminister.
Under andra världskrigets första år präglades den svenska politiken av eftergifter till Hitler.
Denna eftergiftspolitik återspeglades också i vem som sattes i läger och på vilka grunder. Klappjakten på kommunister och andra oppositionella under andra världskrigets tre första år medförde att till en början: ”En rimlig uppskattning är att närmare 200 politiska fångar passerade genom lägren under krigets första år. Den absoluta majoriteten av dessa utlänningar var alltså kommunister och andra antinazister som stod till vänster på den politiska skalan.
Enligt en uppgift lär en tredjedel av de tyska kommunister som vistades i Sverige ha suttit internerade i början”, skriver författarna.
I boken nämns flera enskilda fall, bland annat om den tyske-judiske flyktingen Adam, som fängslades efter att myndigheterna ryktesvägen hade hört att han varit ”kommunist”.
Överhuvudtaget var den svenska hållningen gentemot flyktingar från Tyskland och från länder som ockuperats av Hitler ytterst kallsinnig. Få flyktingar fick en hemstad i Sverige och de som lyckades ta sig in i landet hamnade i slutna läger.
Ända fram till vintern 1942 avvisa-des också tyska desertörer direkt vid den svenska gränsen. Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut att avvisning betydde döden.
Genom att fängsla antinazister och motståndsmän som flytt gav man ”en vink till Führen om att Sverige var villigt att agera mot individer som var fientligt inställda till Naziyskland”.
Fram till 1943 var merparten fångar kommunister och antinazister.
Därefter fylldes lägren också av andra grupper, nyanlända flyktingar, många av dem hade samarbetat med den nazistiska ockupationsmakten i till exempel Danmark och Norge, och tyska desertörer.
Anledningen var att krigsutvecklingen hade vänt; Nazitysklands styrkor hade pressats tillbaka i Sovjet un- der 1942-43.
Början till slutet på kriget kunde skönjas.
I krigets slutskede kom en annan kategori att fängslas: ”Kvinnliga före detta koncentrationslägerfångar [från Tyskland] sattes i tvångsarbete i svenska taggtrådsinhägnade läger”.
I boken berättas också om svenska myndighetspersoners samarbete med Nazityskland och att allt gjordes för att dölja lägrens existens efter kriget.
Tobias Berglund och Niclas Sennertegs bok är ett skakande och avslöjande dokument om ett politiskt motiverat rättsövergrepp som förstörde tusentals människors liv.
Per Olsson
