Allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag hade ända från början varit två av arbetarrörelsens viktigaste krav. Våren 1902 markerade den unga socialdemokratin med stöd av facken också sin ledande roll i den svenska kampen för rösträtten med en tre dagar lång politisk storstrejk.Ändå skulle det dröja ända till den tyska revolutionen 1918 i slutet av första världskriget innan högerns motstånd mot en parlamentarisk demokrati skulle brytas.
Genombrottet kom i slutet av den utdragna orostid 1917-18, som våren 1917 inleddes med socialdemokratins splittring, jubel över tsarens fall i den ryska februarirevolutionen, landsomfattande hungermarscher och kungaregeringen Hammarskjölds fall. (Läs om revolutionsvåren 1917 i Offensiv nr 731).
De förhoppningar som tänts av socialdemokraternas valseger hösten 1917 vändes våren 1918 till förbittring över den svenska högerns och officerskårens öppna stöd (med den nya liberal-socialdemokratiska regeringens goda minne) till den vita kontrarevolutionen i det finska klasskriget och den följande massakern på Finlands arbetarrörelse. Att de finska arbetarnas och torparnas revolution dränktes i blod, med 30 000 dödade på den röda sidan, fick trots den förvärrade livsmedelskrisen en starkt avkylande effekt på de svenska arbe- tarnas kampvilja.
Under ytan jäste dock missnöjet, vilket 1918 gav upphov till 912 strejker med 800 000 förlorade arbetsdagar – flest sedan storstrejken 1909. Vändningen till vad vänstersocialdemokraten Fredrik Ström kallade en ”revoltstämning överallt inom arbetarmassorna” kom i september-oktober. Missnöjet riktades nu direkt mot regeringen, som avkrävdes klara besked inför riksdagens möte i oktober.
Startskottet för den nya protestvågen blev en stor järnarbetardemonstration lördagen den 12 oktober. Medan det nya Socialdemokratiska väns- terpartiet försökte få med sig alla i gemensamma demonstrationer, förklarade Lunds socialdemokratiska arbe- tarkommun att ”tron på en vänster- regerings förmåga att hävda de fattigare klassernas nöd är redan i hög grad rubbad”.
Innan matkrisen ställts på sin spets förändrades situationen åter i ett slag med nyheterna om det tyska kejsarväldets fall den 9 november under trycket av de tyska Östersjömatrosernas och arbetarnas uppror. Sedan kejsaren Wilhelm II flytt och arbetar- och soldatråd tagit makten i Berlin, fruktade Gustav V att monarkins dagar nu var räknade även i Sverige. Samma oro skakade den liberal-socialdemokratiska regeringen, som inte kunnat lösa vare sig matkrisen eller rösträttsfrågan.
För Hjalmar Branting och de andra socialdemokratiska ledarna gällde det nu att få högern att backa, innan de alla skulle överväldigas av en revolutionär process som skulle hota både partiets grepp om arbetarklassen och den kapitalistiska ordningen. ”Det får ej hända, att det motstånd som hållit oss tillbaka får överleva denna epok”, sa därför Branting.
Från livsmedelskris hade dagordningen nu ändrats till att handla om makten och författningsfrågan, som blockerades av högerns kontroll över riksdagens första kammare.
”Leve republiken” ljöd talkörerna från 10 000 arbetare, anförda av ett tusental kvinnor, i det socialdemokratiska partiets egen livsmedelsdemonstration som söndagen den 10 no- vember defilerade förbi slottet och Mynttorget.
Socialdemokratiska vänsterpartiet gav samma kväll ut det revolutionära manifestet ”För en socialistisk republik – ett program för en svensk massaktion”. I texten inkluderades krav med brett stöd bland arbetare, som republik, första kammarens avskaffande, oinskränkt rösträtt för män och kvinnor över 20 år, militärövningarnas inställelse, höjda löner, åtta timmars arbetsdag, arbetarkontroll över industrin och ”bolagens, god-sens och statens jord … till statares, torpares, drängars, bondsöners och skogsarbetares disposition”.
Medan en appell om enhetsfront till s-ledningen avvisades av dessa, lyckades vänstern bättre med att underifrån samla gemensamma demonstrationer och massmöten med de lo- kala socialdemokraterna och facken, t ex i Skövde, Västerås och Uppsala. I Västerås restes till och med krav på samgående mellan partierna.
Även yngre s-ledare som Per-Albin Hansson och partisekreteraren Gustav Möller (på 1930-talet stats- respektive socialminister) som nyss hade lett kampen mot partivänstern ar- gumenterade nu för en revolutionär aktion om första kammaren inte skulle ge upp. I tre ledare under rubriken ”Den sociala revolutionen” i Social-Demokraten, menade Per-Albin att man ”försäkrar sig om maktmedel: strejkvapnet, de värnpliktiga soldaternas lojalitet mot den egna klassen”. På ett massmöte i Linköping föreslog han att den andra kammaren under en storstrejk med massdemonstrationer vid riksdagen skulle utropas till nationalförsamling och driva igenom en författningsreform, som även innebär ”monarkins utbytande mot republik”.
I en balansakt, där det gällde att ”mullra” lagom utan att låta initiativet glida över till Zeth Höglunds ”bolsjeviker”, undertecknade Branting och LO-basen Herman Lindqvist den 15 november ett manifest, som försäkra-de att ”arbetarklassen nu är beredd att sätta in all sin kraft”.
Enligt den f d statsministern Hammarsköld var Gustav V övertygad om att revolutionen stod för dörren. Kungen var djupt rörd av tacksamhet gentemot Branting, för att denne in- för 4 000 socialdemokrater i Stockholm den 14 november lyckats ”kuppa” bort det akuta kravet på republik, genom att hänvisa det till en framtida folkomröstning. Manövern avslutades raskt utan debatt till blåsorkesterns toner av Internationalen.
”Om några värnpliktiga funnes inne skulle vi redan hafva soldatråd”, ansåg kungen, som redan hade packat sitt bagage. Till skräcken bidrog hans tyskfödda drottnings fasansfulla flykt genom revolutionens Tyskland under eskort av republikanska soldater och arbetare, sedan familjens slott beskjutits en natt. ”Äfven automobilfärden till Zwingenburg svår genom upprori-ska byar”, hade kungen rapporterat.
Lant- och sjöförsvarsministrarna vittnade den 12 november om ”en starkt revolutionär stämning bland soldaterna”. Regeringen vidtog sam- ma säkerhetsåtgärder som under ap- ril-maj 1917 och februari-mars 1918. Alla officerare skulle vara beredda dygnet runt. I vapenförråden skulle slutstycken till gevär, kulsprutor och artilleripjäser tas bort. Vid infanteriet förbereddes larmstyrkor på 200 man av ”fullt pålitliga värnpliktiga” (C G Andraes i ”Revolt eller reform”).
Var kretsen kring Branting stod om den riskerade att förlora kontrollen, framgår av den socialdemokratiske sjökrigsministern Erik Palmstier- nas dagbok: ”Jag låter för min del smida pansarsköldar till trängens automobiler vid flottans varv för att kunna patrullera gatorna vid behov: pengar insamlas i tysthet på privat väg, pålitliga, utvalda korpraler hållas i beredskap på Skeppsholmen och en pansarbåt har lagts ut på Strömmen med utvald besättning”. På amiral Dyrssens fråga om vad han skulle göra om det uppstår oro bland matroserna, svarade Palmstierna: ”Skjut en halv minut innan det är för sent”.
Bolsjevikskräcken ökades av att dessa under hösten fått majoritet i Estlands och Lettlands soldat- och arbetarråd. Och nu sköt arbetar- och soldatråd upp som svampar ur marken även i Tyskland. Rykten fick vingar, då LO-basen Herman Lindqvist rapporterade att han ”från fullständigt tillförlitligt håll” (statsministern) fått veta att bolsjevikerna den 15 november tänkte ge paroll till storstrejk, i syfte att slå mot livsmedelsindustrin och framkalla ”revolutionärt kaos”!
Första kammarens talman, greve Hugo Hamilton, ville förena högern med de liberala och högersocialisterna för att undgå något mycket värre – ”en ren socialistregering med starka inslag från vänstersocialisterna”. Samtidigt vägrade kungen i början av december att ens diskutera alternativet av en ny ”kampregering” av högermän, som omedelbart skulle utlö- sa en revolutionär kris. Faran för ”hotet från en revolution som kunde ifrågasätta äganderätten i banker och storindustrier”, oroade enligt C G Andrae ledarna i svenskt näringsliv. Att risken för en revolution togs på allvar visades också av att den liberale statsministern Nils Edén vädjade till LO att vänta med en storstrejk till dess att rösträttsfrågan behandlats. Om första kammaren fällde reformförslaget skulle regeringen avgå och fältet vara fritt. Samtidigt såg Hamilton till att skaffa stearinljus så att första kammaren inte skulle sitta i kol- mörker under en generalstrejk.
Medan LO-basen Herman Lind- qvist utåt sa sig ha ”all möda att hålla storstrejken tillbaka”, var dock LO-ledarna i verkligheten vettskrämd för en storstrejk – till den grad att Hansson och Branting kritiserades för att ha uppträtt ansvarslöst och lättsinnigt. ”Om högern haft kännedom om den debatt som förs här i dag, så fingo vi nog ett trevligt kompromissförslag”, kommenterade en cynisk fackledare deras feghet.
Resultatet blev den 17 december en rutten kompromiss med förstakammarshögern. Det ramaskri detta väckte långt in i Brantings parti visade att mycket mer förväntades av arbetarklassen. Uppgörelsen avskaffade den 40-gradiga röstskalan, gav kvinnorna rösträtt och lovade ett förslag om 8 timmars arbetsdag till 1919. Kvar blev ett partiellt skattestreck, samtidigt som den kommunala rösträttsåldern höjdes till ”efter fyllda 23 år” (24-27 år) och i landstingsmannaval till ”efter fyllda 27 år” (28-30 år). I valen till första kammaren infördes i städer med stadsfullmäktige indirekta val av elektorer enligt samma grund som för val av landstingsmän (efter fyllda 27) och förlängd mandatperiod till åtta år – vilket under många år befäste högerväldet i första kammaren.
Sveket var enligt Ernst Wigforss (senare finansminister) chockerande: ”I den första revolutionära situationen skulle de aldrig ha vågat antyda en lösning som den nuvarande. De … låtsades på allvar diskutera republik och enkammarsystem. De båda institutionernas avskrivning ställdes bara en liten smula på framtiden … Och så fick man massorna nätt och jämnt lugna … Arbetarklassens vilja är i för-väg knäckt genom ledarnas nederlag. Med ett splittrat parti gör man ingen revolution … Men en stor strejk, d v s arbetarmassorna på gatorna såsom vakt omkring en … regering, som sätter första kammaren ur funktion, den skulle ha segrat i samma ögonblick som den blev beslutad.”
Många arbetares reaktioner blev också skarpa, även om de inte kunde hota uppgörelsen. I Stockholms arbetarkommun antogs Brantings förslag med 400 röster mot 180, medan 500 avstod. Men i hallen utanför, där 2 000 arbetare samlats, antogs en uppmaning till Sveriges arbetare ”att inte tolerera detta förräderi”.
Lokala fack i hela landet brännmärkte sveket. I Göteborg lämnade Metalls avd 41 med 7 000 medlemmar det socialdemokratiska partiet. ”Ett skammens dokument”, kallades uppgörelsen också av SSU:aren Nils Karleby i Skånska Socialdemokraten.
På ett möte med Socialdemokratiska vänsterpartiet i Auditorium fördömdes ”fuskreformen” av 1 800 ar- betare. Till partiets svårigheter att utveckla protesterna bidrog dels oerfarenheten, dels dess alltför svaga bas i facken, dels en djup intern spricka i dess egen ledning om inställningen till den ryska oktoberrevolutionen.
Ett annat bakslag, som undergrävde vänsterns moral, följde därpå i januari 1919, när de tyska högersocial- demokraterna med hjälp av reaktionära frikårer mördade de tyska marxisterna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.
Erfarenheterna från den svenska revolutionen 1917-18 och de samtidi-ga händelserna i Tyskland, Ryssland och Finland övertygade dock även tusentals svenska arbetare om nödvändigheten av att stödja den nya, kom- munistiska international som bildades 1919. Denna skulle under nästa skede motivera många miljoner arbetares och fattigas kamp världen runt, innan även den senare skulle duka under för stalinismens urartning.
Arne Johansson
”Den ryska revolutionen sträckte sina verkningar ej blott till alla delar av det väldiga ryska riket utan även till varje vrå av det krigshärjade Europa.
Tyskar och österrikare hade följt ryssarnas exempel. De kastade sina vapen och förbrödrade sig med sina ’fiender’, medan den tyske kejsaren och hans närmaste flydde över gränsen till Holland för att undgå den siste tsarens öde … Mitt i svälten, mörkret och kölden återföddes hoppet om en ny och bättre framtid även hos de svenska arbetarna. Revolutionen klappade på portarna.
Det var många som ville öppna för den främmande gästen.
Vad ville de politiskt och ekonomiskt privilegierade betala för att slippa honom?”
(Ragnar Casparsson i LO under fem årtionden)
