Sverige maj 1917: Nytt vänsterparti grundas

2017-05-29 12:26:08


Vänstertidsskriften Stormklockan.

I mitten av maj firade Vänsterpartiet sitt hundraårsjubileum. Det parti som grundades den 13-16 maj 1917 hette Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) och har sedan dess splittrats och förändrats många gånger. Det finns få likheter med dagens V.

Det nya partiets grundande är väldigt intressant för socialister att studera då det föddes mitt i det som brukar kallas ”svenska revolutionen” eller ”potatisrevolutionen”. Det var snarare en förrevolutionär situation, men med ett revolutionärt parti på plats hettade det till ännu mer. Dramatiken var stor för det nya partiet, som omedelbart ställdes inför sitt viktigaste test.

Nu var inte grundarna av SSV nya inom politiken. Under de föregående 20 åren hade häftiga debatter skakat Socialdemokraterna (SAP). Den socialdemokratiska vänstern var under förra seklets första årtionden helt förknippad med det socialdemokratiska ungdomsförbundet, så historien måste börja där.

Det är naturligt att arbetarrörelsen när den föddes innefattade alla olika falanger. Anarkismen dominerade inom Ungsocialisterna som var det första ungdomsförbundet, bildat 1897. År 1903 ägde en brytning rum då det socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF)  bildades och två år senare blev Socialdemokraternas officiella ungdomsförbund samt, vilket det skulle visa sig, en fackla i baken på partiledningen.

Den svenska arbetarrörelsen hade utmärkt sig på den globala kampkartan redan 1902 genom att uppvisa den dittills största politiska strejken. 120 000 arbetare lade ner arbetet den 15-17 maj det året för att kräva rösträtt. Makthavarna chockades inför en tidigare aldrig skådad kraft underifrån som kunde stanna hela samhället. De kommande åren ökade fackföreningarna sitt medlemstal från 65 000 till 230 000. Samtidigt som klassen politiserades och gick åt vänster gick ledningen för SAP åt höger. Någon ny generalstrejk var de inte intresserade av. Istället blev kompromisser med borgare och liberaler allt viktigare.

Bland stridsfrågorna fanns till exempel frågan om kvinnlig rösträtt, som S-riksdagsgruppen av taktiska skäl kompromissade bort med liberalerna 1905 och inte krävde förrän den socialdemokratiska kvinnorörelsen och ungdomsförbundet hade bråkat om den i flera år.

År 1905 spelade de socialdemokratiska ungdomarna en historisk roll som förhindrade krig med Norge. Norge hade fått nog av den påtvingade ”unionen” med Sverige och förklarade unionen för upplöst. Det besvarades med vapenskrammel från borgarklassen och kungahuset, men det röjdes undan inte minst av ungdomsförbundets kongressresolution ”Ned med vapnen” som spreds i 100 000 exemplar och som förespråkade generalstrejk mot kriget.

År 1908 formerades vänsteroppositionen ytterligare genom att ungdomsförbundet startade tidningen Stormklockan med Zeth Höglund som redaktör. Upplagan av veckotidningen låg på 25 000 exemplar. Stormklockans devis var att vara ”en agitator och väckare som skakar upp alla ur deras dåsiga sömn, som gör de slöa vakna och de säkra spaka och som ringer till samling kring socialismens röda fana”. Stormklockan stod för ”mera socialistisk upplysning, större rörelsefrihet och en allmän rättning till vänster”. Annars, varnade tidningen, skulle partiet riskera att sprängas (ur Hundra år av gemenskap).

Nästa stora bedrift var att lyckas bygga upp arbetarrörelsen efter nederlaget i storstrejken 1909. Året efter strejken hade partiet förlorat nästan hälften av medlemstalet och var nere på 75 000 medlemmar. Ungdomsförbundet drog igång talarturnéer över hela landet med de bästa agitatorerna, vilket resulterade i 1 200 offentliga möten, att jämföra med partiets två möten.

Inför valrörelsen 1911 spetsades turnéerna till ytterligare med snilleblixten Röda bilen. Bilar inhandlades av insamlade pengar, målades röda och orsakade spektakel i var ort de anlände till. Antalet S-riksdagsmän fördubblades i valet och vänstern inom partiet fick igenom några krav på kongressen, så som kravet på republik och stegvis nedrustning.

Trots kongressbeslutet att partiet inte fick bilda regering med borgare så tätnade riksdagssamarbetet med liberalerna år 1912. Staaffregeringen åren 1911-1914 förutsatte S-riksdagsgruppens stöd. Det fick vänstern att formera sin fraktion genom att Socialdemokratiska Vänsterföreningen bildades. Genomgående argumenterade vänstern för att partiet måste hålla fast vid vad som stod i partiprogrammet, att det var ledningen som bröt med partiets grunder.

Kata Dalström skrev exempelvis i Stormklockan under rubriken ”Är partiprogrammet annulerat?” år 1913, följande: ”Skäms våra representanter i riksdagen för att föra socialismens talan, nåväl låt oss skämmas för att ha sådana representanter. Vi socialdemokrater kämpar på klasskampens grund. Vi vill icke ha gränserna utplånade mellan oss och de borgerliga, då upphöra vårt existensberättigande” (Harriet Clayhills: Kata Dalström i agitationen).

Motsättningarna inom socialdemokratin skärptes ytterligare med världskriget. Redan i början av 1914 hade högern genomfört borggårdskuppen, då 30 000 bönder och godsägare hade marscherat till slottets borggård och krävt militär upprustning och kungamakt. Arbetarrörelsen svarade med en demonstration med 50 000 deltagare, men liberalerna vek sig och kungen kunde handplocka en borgerlig ministär som blev regering.

Vid första världskrigets utbrott i juli-augusti 1914 deklarerade Hjalmar Branting ”borgfred”, stöd för regeringen i utbyte mot neutralitetspolitik. Innebörden var fred med borgarklassen så länge kriget pågick. Att på detta sätt lägga ner klasskampen, samtidigt som maktens tyskvänlighet tilltog, skulle komma att skapa dignande profiter för kapitalisterna och en gapande fattigdomsfälla för massorna.

Runt om i Europa chockades arbetare av att de socialdemokratiska partierna i land efter land svek allt de tidigare sagt och röstade för kriget, trots tidgare portalfraser om att aldrig resa vapen mot arbetare i andra länder. Bara de ryska (bolsjevikerna och flertalet av mensjevikerna), polska, serbiska och bulgariska socialdemokraterna stod pall och gick emot kriget, samt vänsteroppositioner i vissa länder, däribland Sverige.

I september 1915 hade en vänster i Europa lyckats samla sig mot kriget och höll en fredskonferens i schweiziska Zimmerwald. Från Sverige deltog Zeth Höglund och Ture Nerman. De kunde rapportera att ungdomsförbundet hade genomfört 1 000 möten mot kriget runt om i Sverige. Året därpå ordnade ungdomsförbundet en fredskonferens hemmavid och för detta greps Höglund och dömdes till ett års fängelse för högförräderi. Förbundet däremot växte från 5 000 till 15 000 medlemmar.

År 1915 fick partihögern igenom en munkorgstadga som innebar att inga av riksdagsmännen fick yttra sig i riksdagen emot riksdagsgruppens majoritetslinje. Vänstern menade att de gärna följde majoriteten, om den i sin tur följde kongressbeslut i enlighet med partiprogrammet.

Vänstern har i efterhand anklagats för splittringen, men det var tvärtom. Vänstern ville nå en uppgörelse i riksdagsgruppen, men högern vägrade. Branting och 25 andra ledare hade redan året dessförinnan förberett sig för att bryta sig ur partiet om de inte fick majoritet på kongressen (Knut Bäckström: Arbetarrörelsen i Sverige).

Branting tvingade med liknande ultimatum igenom att tidningen Social-Demokraten skulle bekämpa partivänstern. Detta pressade partivänstern till att starta en egen tidning, jämsides med ungdomsförbundets Stormklockan. Det blev Politiken med Ture Nerman som redaktör.

Knut Bäckström kritiserar i sin historieskrivning tidningen för att ägna sig åt för lite arbetarkamp och för mycket åt att bara framstå som en fraktionstidning.

I november 1916 tog partistyrelsen ett beslut som innebar att de satte igång splittringen av partiet.

Ungdomsförbundet ställdes inför ultimatumet att ta tillbaka sitt beslut från 1914 om att riksdagsgruppen frångått programmet.Detta svarade med att låta medlemmarna rösta, med utfallet att 172 röstade för och 5 794 emot partistyrelsen. På partikongressen i februari 1917 var däremot röstsiffrorna 136 för styrelsen och 42 emot. Brytningen var ett faktum.

Nästan samtidigt som den svenska socialdemokratin splittrades startade revolutionen i Ryssland. Efter sju dagars stegrande uppror föll tsaren. Revolutionen i Ryssland var en betydande faktor för utvecklingen här.

På sin genomresa från exilen i april hann den ryska revolutionsledaren Vladimir Lenin ha ett samtal med vänstersocialisten Fredrik Ström om planerna på att bilda ett nytt parti. Han varnade för att ta för lätt på de teoretiska grunderna, speciellt i ljuset av att Branting var en internationell centralfigur inom socialdemokratin. ”Kampen mot Branting är en allvarlig sak”, hade Lenin skrivit i ett brev. ”Nöden kräver att man förhåller sig allvarligare till frågan om den revolutionära marxismens teori och praktik” (Bäckström). Varningar som visade sig vara riktiga.

Hungerrevolten under andra halvan av april ägde rum på minst 116 platser och samlade 300 000 människor. SSV reagerade lite långsammare. Socialdemokraterna hann före med att bilda ett nätverk, ”1917 års arbetarkommitté”, som ett försök att få grepp om kampen  medan det vänstersocialistiska arbetsutskottet inte försökte ge någon ledning till massorna.

Vid grundningskongressen för SSV deltog ombud från 60 arbetarekommuner som gått över till det nya partiet, ombud från 39 nybildade arbetarekommuner och vänsterföreningar, 94 ungdomsklubbar och ett 30-tal andra arbetarorganisationer. Sammantaget representerade ombuden 30 000 medlemmar, att jämföra med SAP som hade 100 000 medlemmar.

SSV hade tre dagstidningar: Norrskensflamman, Nya Norrland och Politiken. Ungdomsförbundet hade 18 000 medlemmar i 420 klubbar. Det internationella inslaget var stort på kongressen.

Historiken Kjell Östberg skriver om grundandet i Aftonbladet den 14 maj att SSV var det enda partiet som på allvar kämpade för rösträtten och att de samtidigt hade fötts ur kampen mot S-ledningens odemokratiska manövrar. Ur detta kom SSV att värdera demokratifrågorna mycket högt, även inom den egna organisationen. ”Genom hårt reglerade villkor om mångsyssleri, rotation på ledande poster, återkommande medlemsomröstningar och till och med inrättande av en partiets justiteombudsman ville man motverka uppkomsten av nya byråkratier”.

Målet var att skapa demokratiska människor som kunde skapa ett demokratiskt samhälle.

Östberg får in en viktig stöt mot den idag dominerande historieskrivningen, som tillskriver demokratikampen borgerliga liberaler (de vek ständigt undan och spelade ingen roll) samt synen att vänstern skulle ha fötts ur en stalinistisk diktatur, vilken i sin tur tillskrivs en påstått leninistiskt partidisciplin. Tvärtom var SSV de ledande demokratikämparna internt och i samhället.

Knut Bäckström är dock inte lika positiv till formuleringarna och partistruktur på grundningskongressen. Kongressen antog en ståndpunkt som nedvärderade behovet av en ledning för partiet och kampen, t ex att den valda partiledningen inte skulle ha rösträtt på kongresserna. Carl Lindhagen fick igenom skrivningar om en dyster prognos – nämligen att alla större rörelser oundvikligen får en ledning som är fientlig mot rörelsen.

SSV:s ställningstagande ska främst ses i ljuset av deras mångåriga och banbrytande kamp mot socialdemokratins ledning och förborgerligande, en avgörande kamp i svensk arbetarrörelsehistoria.

SSV:s identitet var oppositionens, det är därför inte konstigt att det nya partiets karaktär fortsatte att vara en samlingspunkt för alla som delade kritiken av SAP:s ledning, mer än en sammanslutning utefter egna politiska ståndpunkter. Bernt Kennerström skriver i boken Från SKP till VPK: ”Utan större ansträngning kan fyra grupperingar inom SAP-oppositionen urkiljas; stommen utgjordes av ungdomsförbundet till vilket de som revolutionärmarxistiska betecknade Zeth Höglund, Fredrik Ström, Karl Kilbom räknades, en liberal-socialistisk demokratisk riktning framförallt företrädda av Ivan Vennerström och majoriteten av SSV:s kommande riksdagsmän, en humanistisk riktning med Carl Lindhagen och Erik Hedén, samt slutligen en folkligt antibyråkratisk riktning med Fabian Månsson”. Marxistiska verk var inte så spridda bland svenska arbetaraktivister överhuvudtaget under början av 1900-talet.

Hur som helst så antog kongressen också ett uttalande angående situationen i Ryssland som låg före vad ens många ryska arbetarledare insett, nämligen att kongressen var övertygad om att den ryska borgerligt demokratiska revolutionen skulle föras vidare till en fullständig seger för den socialistiska revolutionen.

Att SSV till skillnad från de andra partierna som senare kom att ingå i den kommunistiska internationalen hade bildats redan innan oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 och inte som en följd av denna, var både en styrka och en svaghet för partiets utveckling. Under det avgörande året 1918 var SSV mer förberett än t ex Rosa Luxemburgs helt nybildade parti i Tyskland.

Under de fyra kongressdagarna i maj 1917 så diskuterades den gatukamp som i princip pågick utanför fönstren först på slutet av sista dagen. Men väl där antogs ett manifest och därpå följde initiativ som visade att partiet visst kunde utgöra en framåtskridande ledning för kampen.

Manifestet uppmanade arbetarklassen att bara lita på sin egen kamp, att arbetarklassens befrielse måste vara dess egna verk. Vägen dit var en allmän arbetsnedläggelse och att arbetare på varje plats omedelbart uppmanades att bilda arbetarråd för den lokala ledningen av massaktionen. Tidpunkten för denna generalstrejk skulle vara när statsministern skulle svara på riksdagsmännen Brantings och Vennerströms interpellation för allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag.

Redan dagen efteråt stod det klart att LO inte tänkte utlysa en sådan strejk och då gick SSV i Stockholm ut med kallelsen till ett möte i Hornsberg den 20 maj. Nu talade vänstern själv direkt till arbetarna och uppmanade till strejk. Den kom att äga rum den 5 juni och Offensiv kommer självklart att följa den spännande fortsättningen i kommande nummer. .

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!