| BOK |
| Titel: Svinalängorna Författare: Susanna Alakoski Förlag: Albert Bonniers Förlag |
I boken lever flickan Leena och hennes syskon med föräldrar som i perioder super hejdlöst, liksom många andra vuxna i området. Susanna Alakoskis skildring av ett barns utsatthet och stundtals outhärdliga ensamhet går rakt in i magen. Boken skrevs under en period av 15 år och började som anteckningar på konsumkvitton, nedtecknade på väg till jobbet. Boken refuserades flera gånger under tio år, den ansågs för hemsk, ingen skulle vilja läsa den.
Svinalängorna har jämförts med Torbjörn Flygts bok Underdog som fick Augustpriset 2001 och handlar om en pojkes uppväxt på 70- och 80-talen.
Det finns en del likheter, inte minst skriver författarna med ett tydligt klassperspektiv och med ett inifrånperspektiv som skildrar hur barnen och ungdomarna själva ser sin vardag och tänker om sina liv.
Susanna Alakoski kallar sin bok en Underklassroman och beskriver sin egen klassresa som mycket lång, från fattig-Finland, via Miljonprogrammet till radhus och tjänstemannatillvaro. Hon är den första i sin släkt som läst vidare efter grundskolan, hennes mormor var analfabet. I Ystad finns vänner och bekanta som är bostadslösa eller hemlösa. Begreppet Svinalängorna användes inte av folk i allmänhet på Fridhem, det bostadsområde som bokens Leena och verklighetens Susanna bodde i. Det var en tjänsteman på socialkontoret i Ystad som använde det på ett mycket nedsättande och föraktfullt sätt när hon arbetade där, vilket gav ilskan att kämpa emot.
Lyhört och medkännande
Bokens Leena och hennes familj är första generationens invandrare som flyttar från fattigdom och arbetslöshet i Finland till ett alldeles nybyggt Miljonprogramsområde i Ystad, där man först tycker sig ha hamnat i paradiset. Lägenheten är modern med toalett och rinnande vatten och parkettgolv, pappan fixar möbler och får jobb som svarvare på skyddad verkstad medan mamman kallas hemmafru men städar extra och bär ut tidningar.Kvinnorna längtar efter ett bättre liv och uppmanar sina döttrar att gå i skolan för att slippa bli beroende, att ha ett riktigt arbete med lön att leva på är det få som uppnår.
Susanna Alakoski lyckas lyhört och medkännande visa hur huvudpersonernas erfarenheter av två krig, fattigdom och nöd samt 70-talets svenska klassamhälle där vissa har matchande koppar och fat och spetsgardiner. Att då tvingas nöja sig med loppis och välgörenhet, ärvda kläder och billigaste maten sliter ned, tröttar ut och ger en uppgivenhet där man lika gärna kan ge upp, inget blir ändå bättre.
Leenas räddning blir skolan och kamratskapen. När man inte kan gå hem för att det är fyllefest så kan man sova hos bästisen och kanske få lite mat där, när föräldrarna komplett glömt av sina barn. Ja, det är en hemsk bok och en hemskt bra bok, man sträckläser och känner sig helt omtumlad när den är slut, undrar över hur det ska gå för Leena och inser att boken tyvärr lika gärna kunde handla om en nyanländ invandrarfamilj i Sverige 2007.
Klasskillnaderna är lika stora idag, kanske ännu större.
Åsa W Karlsson
