Sydafrika: ANC spricker

2008-11-12 17:10:59




Helgen den 1-2 november kulminerade slutligen de långvariga och bittra slitningarna inom Sydafrikas styran­de parti African National Congress (ANC) i en definitiv spricka. Omkring 6 000, främst missnöjda ANC-medlemmar, samlades till en konferens som i allt väsentligt grundade ett utbrytarparti.

Det nya partiet vill de döpa till   Congress of the People. Det domineras av den före detta försvarsministern Mosioua ”Terror” Lekota och den tidigare generalsekreteraren i COSA­TU (fackföreningsfederationen Congress of South African Trade Unions, motsvarande LO) Mbha- zima Shilowa, som tills helt nyligen var premiärminister i Gautengprovinsens regering. Detta har gett fraktionen (ök)namnet ”Shikota”.
”Terror” Lekota hävdar att 6 300 delegater deltog vid möte den 1-2 november, som han annonserat som en ”nationell samling för att försvara konstitutionen”. Mötet, vars nota gick på minst 5 miljoner rand (4 miljoner kronor), deklarerade också ”försvaret av konstitutionens överhöghet”, allas likhet inför lagen, bekämpandet av fattigdom och införandet av ett nytt konstitutionellt baserat valsystem (där man skulle rösta direkt på presidentkandidater istället för att presidenten utses av det vinnande partiet).
ANC-presidenten Jacob Zuma och andra ANC-företrädare beskriver utbrytarna som bittra förlorare som inte kan acceptera att de har röstats bort från de maktpositioner de varit bortskämda med under Thabo Mbekis ledarskap.

Mbeki och hans anhängare led ett förödmjukande nederlag vid den avgörande ANC-konferensen i Polokwane i december 2007, då Jacob Zu- ma valdes till ANC-president, och har fortsatt att ”rensas ut” vid alla provinsiella ANC-konferenser sen dess.
Mbeki satt kvar som alltmer isolerad statspresident fram till 25 septem­ber i år, då Zumas ANC-ledning ”åt- erkallade” Mbeki från sin post som Sydafrikas president.
Sprickan som har vuxit inom det styrande ANC under de senaste åren har nu trängt in i alla statsorgan, inklusive domstolarna. Splittringen prä­glar fullständigt ANC:s alliansparter COSATU  och kommunistpartiet SACP (i den så kallade trepartsalliansen där de andra två parterna underordnar sig ANC) med en oförlåtlig splittring av arbetarrörelsen som följd.

Grunden för sprickan ligger i den allt skarpare klasspolariseringen i det sydafrikanska samhället.
Genom att ANC är så domineran­de som parti (de fick 70 procent av rösterna vid förra valet 2004) och utnyttjar SACP och COSATU för att inordna arbetarna i sina led återges de ökade spänningarna inom det styran­de partiet och därmed i staten, som på många sätt smälter samman med partiet.
Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder. Medan enorma rikedomar i stort sett har lämnats kvar i samma händer som under apartheidregimens dagar, beräknas 57 procent av befokningen leva i ”absolut fattigdom” och arbetslösheten ligger på omkring 40 procent.
”Black economic empowerment”, regeringens politik för att uppmuntra svart ägande och drift av företag, har resulterat i vad som kan beskrivas som en kaffe latte-ekonomi: massor med brunt kaffe på botten, vitt skum på toppen och där uppe på skummet lite brunt kaffeströssel.
Huvuddragen i ANC:s ekonomis­ka politik har varit nästan religiös trohet till inflationsmål och budgetba- lans, skattelättnader och diverse andra sponsringar för storföretagen och de rika, privatiseringar och osäkra jobb.
SACP:s och COSATU:s ledare sä­krade arbetarklassens ”medhåll” till den ”historiska kompromiss” som CODESA-förhandlingarna med ap­arheidregimen utgjorde. Därmed kedjades arbetarklassen till fortsatt explo- atering och förtryck, med vissa nya ansikten bland cheferna.

Detta rättfärdigas ständigt med te­orin om den ”nationella demokratiska revolutionen” eller stalinistisk tvåstadieteori, som efter demokratins införande har reviderats till att den socia- listiska revolutionen antas fortsätta mer eller mindre automatiskt ut ur den ANC-ledda demokratin, om bara staten kan fokusera på ”utveckling”.
Jacob Zuma har inte aviserat något motstånd mot Mbekis ekonomiska politik, utan försäkrar tvärtom att hans regering kommer att fortsätta i samma spår. Trots det stödjer COSATU- och SACP-ledningarna Zuma för att slippa ansvaret att bryta med ANC och forma en självständig politisk kraft för arbetarklassen.
Men de pressas av massornas otålighet med, inte bara det ständigt und­flyende ”andra stadiet” av revolutio- nen, men också med den ”nationella demokratiska” regeringens oförmåga att lösa ens grundläggande ”nationel­la demokratiska” problem som rasismen, den våldsamma brottsligheten samt basala behov som vatten, bostäder och avlopp.
Klasskampen har intensifierats i Sydafrika under de senaste åren. Om­kring 10 000 protester registrerades förra året, främst mot bristen på vatten, el, avlopp och bostäder, men också mot korrupta politiker och tjänstemän. Det är nästan en fördubbling jämfört med året innan och under år 2007 exploderade antalet strejkdagar. Både strejkande arbetare och andra demonstranter blir ofta våldsamt attackerade av polisen.

Det är pressen från denna stegrade klasskamp som har rivit upp sprickan inom ANC. Att Mbekifraktionen (vilket det är, trots att Mbeki personligen inte har gått med dem) nu har brutit sig ur ANC tyder på att den vill skaka av sig den låtsasrevolutionära retoriska barlast som syftar till att hålla kvar fackföreningsfederationen COSATU och kommunistpartiet SA­CP tillsamman med Zuma-ANC i trepartsalliansen.
Det speglar också en genuin skräck bland de så kallade ”svarta diamanterna” och deras vita monopolkpitalistiska välgörare för vad fackets och kommunistpartiets inflytande kan komma att pressa Zuma till. Särskilt mot bakgrund av krisen i världsekonomin, som redan har lett till jobbförluster, kapitalflykt och fallan­de valutakurs i Sydafrika. Det är också tydligt att Mbekianhängarna känner sig främmande inför Zumas supportrar och anser sig vara de sanna bärar­na av ANC:s tradition och program.
Det verkar sannolikt att ”Shikota” kommer att kunna få väljarstöd främst bland välbärgade svarta före detta ANC-röstare, men också bland de borgerliga ”vita” medelklasspartierna lär förlora en del av sina väljare (vilket inte hindrar dem från ett entusiastiskt fjäskande i hopp om att bilda koalitionsregeringar efter valet i april). Zu­ma-ANC lär förlora lite av sin majoritet.

Det är också
möjligt att Zuma-ANC pressas till vänster genom utbrytningen. Ett intryck som Zuma tyligt har inpräntat, till exempel då han talade för ungefär 20 000 människor i lördags (samtidigt som Shikotas möte) och framställde ANC som arbetarnas och de fattigas rörelse.
I ett tredje möte samma dag deltog Democratic Socialist Movement och Socialist Student Movement (RS och Elevkampanjens systerorganisationer) i formationen av en ”Socialistisk och grön Valallians” som innefat- tar en rad organisationer som varit inblandade i de senaste årens kamp. Koalitionens målsattning är att ställa upp i nästa års val.
Oavsett hur det går är det tydligt att den politiska situ­ationen förändras snabbt i Sydafrika, och ANC:s splittring har gjort det lättare att föra ut idén om att det behövs ett nytt socialistiskt arbetarparti med masstöd, då många fler nu kan ”se bortom” ANC och dess ansikte som befriaren från apartheid.

Liv Shange
Democratic Socialist Movement (CWI Sydafrika)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!