Misslyckandet med att lyfta Sydafrika ur århundraden av utsugning, rasism och brutalt förtryck, är ingen slump utan en logisk följd av att kapitalismen – skakad i grunden av 1980-talets masskamp, på grund av speciella historiska omständigheter och ANC:s svek – kunde säkra sin överlevnad trots apartheids sönderfall. Nu ökar emellertid klyftor och klassmotsättningar så snabbt att den politiska och ekonomiska eliten åter öppet talar om sin fruktan för revolution.Det rasistiska apartheidsystemet i Sydafrika infördes 1948 som en politisering och cementering av landets villkor för utsugningen av landets mycket stora tillgångar på framförallt mineraler som t ex guld, diamanter och uran. Sedan slutet av 1800-talet krävde Sydafrikas gruvindustri oerhört stora kapitalinsatser samt motsvarande mängder billig arbetskraft. Genom krig, skatter, plundring och söndrande framtvingade den brittiska imperialismen en miljonhövdad arbetarklass ur dittills relativt autonoma afrikanska samhällen.
Kriminalisering av arbetarkampen, skapandet av ”infödingsreservat”, passystem samt utvecklandet av rasistisk ideologi, utgjorde de nödvändiga stöttepelarna för låglönesystemet. Apartheidpolitiken blev den vita afrikanderbefolkningens sätt att bygga vidare på dessa principer och därmed säkra sin position som rasdefinierad privilegierad medelklass.
Precis som på det globala planet, hade kapitalismen i Sydafrika förstås skapat sig en mäktig dödgrävare i form av den svarta arbetarklassen. Apartheidregimens råa förtryck kunde inte förhindra tillväxten av underjordiska fackföreningar och massrörelser. Under 1950-talet etablerade sig African National Congress (ANC) som en masskampsorganisation som trotsade och protesterade mot de rasistiska lagarna. I 1955 års Freedom Charter gavs det uttryck för massornas krav på ett bättre liv. Efter att ANC med flera hade undertryckts av statens repression, blommade kampen åter upp i början av 1970-talet med arbetarna i spetsen, tätt följda av de unga som reste sig i Sowetoupproret 1976.
Under 1980-talets nästan ändlösa upprorstillstånd, strömmade miljoner människor åter i ANC:s riktning, i förhoppning om att partiet skulle visa vägen bort från den förnedring som blev apartheids politiska uttryck. Dock var detta ett förtryck som i själva verket hade sin grund i kapitalismen. Apartheidregimen och dess imperialistiska uppbackare i Washington och London, blev fångna sin egen propaganda om ANC:s ”kommunistiska” agenda.
ANC var aldrig ett kommunistiskt eller socialistiskt parti. Bildat 1912 av dåtidens svarta elit var dess raison d’etre (existensberättigande) grund, i säkrandet av den svarta kapitalistklassens delaktighet i utsugningen av den svarta arbetarklassen. ANC-ledarnas indignation bottnade i orättfärdigheten i att de på grundval av
sin hudfärg, trots sin nobla börd, behandlades med samma förakt som de simplaste bönder, tjänare och arbetare. Taktiken utgjordes länge av förtröstansfulla namninsamlingar till det brittiska kungahuset och diskreta vädjanden till monopolkapitalets rättskänsla.
Understödda av Sydafrikas kommunistparti (SACP) med dess stalinistiska tvåstadieteori, fann ANC till slut en vinnande formel genom att vända sig till de arbetande massorna med mer radikala krav och metoder som talade till klasskänslan – för lika rättigheter, nationalisering av jorden och de viktigaste industrierna, gratis utbildning och sjukvård med mera. Men – som ANC-ledaren Nelson Mandela förklarade med all önskvärd tydlighet under sin högförräderirättegång 1956, detta program utgjorde inte en plan för att störta kapitalismen och ersätta den med socialism. Programmet var endast ett medel för att ge den svarta befolkningens toppskikt en rättvis chans att mäta sig med sin vita motpart – men medvetenheten hos de arbetare och unga som drev masskampen under 1980-talet var en annan.
”Socialism betyder frihet” deklarerade gruvarbetarna under kongressen då Cosatu (Congress of South African Trade Unions) grundades 1985. Den styrande klassen fruktade med rätta makten hos de organiserade arbetarna, förenade med massorganisationer som United Democratic Front (UDM) och den vitt spridda övertygelsen om att slutet på den rasistiska apartheiddiktaturen också måste betyda slutet på kapitalismens ekonomiska diktatur. De mest framsynta kapitalistiska strategerna insåg att de hade en aspirerande klassbroder i ANC-ledningen vid ungefär samma tidpunkt som de stalinistiska regimerna i Östeuropa kollapsade. Mycket av tilltron till att ett alternativ till kapitalismen var möjligt försvann och gjorde att upproret inte kunde nå sådana höjder att kapitalismen skulle ha kunnat avskaffas.
Istället säkrades det sociala och ekonomiska förtrycket genom utdragna förhandlingar, medan ANC och kommunistpartiledningen skickligt ventilerade masskampens tryck. ”Regnbågsnationens” ”mirakel” bestod inte i övergångens av saknad av blodspillan eller de förtrycktas ”förlåtelse” av sina plågoandar, utan i undertryckandet av majoritetens önskan om ett slut på kapitalismen.
Arbetarkampen bröt nacken av apartheid, men lämnade bara över makten till en ny demokratisk uppsättning av hantlangare åt samma gamla kapital. Arton år senare, medan affärerna rullar på bättre än någonsin under politiskt korrekt flagg, kan den alltjämt blekhyade storföretagseliten fortfarande knappt tro sin lycka.
Priset för Sydafrikas arbetarklass har varit hjärtskärande. Arton år av demokrati har förvisso tillåtit framväxten, om än svag och förvriden, av en svart medelklass. Av den rikaste tiondelen är 19 procent nu svarta, en uppgång ifrån 3 procent år 2001. Fortfarande ett ömkligt resultat med tanke på att svarta utgör 76 procent av den vuxna befolkningen. Än viktigare är att denna blomstring av mångkulört lyxliv är en klen tröst för de svarta som utgör 98 procent av den fattigaste tiondelen av befolkningen.
Med en Ginikoefficent på 0,66 ligger Sydafrika i täten i världens ojämlikhetsliga.
Enligt uppgifter från 2010 sitter landets 20 rikaste personer på 112,2 miljarder rand (1 rand är 85 öre) i förmögenheter. Tillgångarna för de hundra rikaste ökade med 62 procent mellan 2008 och 2010.
Högst avlönad 2010 var livsmedelskedjan Shoprites vd Whitey(!) Basson som tog hem 628 miljoner rand. Samtidigt levde 48 procent av sydafrikanerna (24 miljoner människor) på inkomster under 322 rand per månad. 16 procent av löntagarna tjänade under 500 rand per månad och över 60 procent under 2 500 rand per månad. Som jämförelse kan nämnas att en vanlig hyra för en lägenhet på tre r o k ligger kring 4 000 rand per månad.
En liter bensin kostar 12 rand. Samtidigt driver storföretagen i den globala ekonomiska krisens spår en skoningslös kampanj mot Sydafrikas påstått rigida arbetsmarknadslagar och fackföreningarnas ställning, för att pressa ned lönerna ytterligare.
Inom jordbruket råder extremt dåliga arbetsvillkor.
Förutom ytterst låga löner, i vissa fall i form av vin istället för pengar, utsätts lantarbetare och deras familjer för besprutningsmedel, vidriga boendevillkor, vräkningar samt fysiska och sexuella övergrepp från arbetsgivarna. Inte mycket har förändrats i praktiken sedan Sverige med flera avblåste bojkotten av Sydafrikas viner och frukt när apartheideran gick mot sitt slut.
Massarbetslösheten är kanske den mest skoningslösa domen över kapitalismens och dess företrädares misslyckande i Sydafrika. Den officiella arbetslösheten ligger på 25,2 procent – baserat på siffror över enbart de som sökt jobb under de senaste två veckorna. De som av uppenbara skäl gett upp jobbsökandet och försöker överleva genom tiggeri, sopletande, prostitution, gatuförsäljning, o s v, räknas med andra ord som ”arbetande”.
Den verkliga arbetslösheten uppskattas till omkring 40 procent. År 2011 saknade 12,5 miljoner av den totala arbetskraftens 25,6 miljoner människor sysselsättning. Omkring tre miljoner ungdomar är varken sysselsatta i utbildning eller arbete.
Skolsystemet sviker den överväldigande majoriteten unga. 64 procent når aldrig årskurs 12, utan tvingas sluta i förtid på grund av familjens försörjningstryck, skolornas betygshets, eller andra problem som tonårsgraviditeter, psykisk ohälsa m m. 80 procent av skolorna bedöms som ”dysfunktionella” till och med av regeringen – mer av förvaring än utbildning. ANC-regeringens sabotage av lärarutbildningen jämte det sociala sönderfallet, har lett till en situation där den genomsnittliga läraren inte själv når upp till den nivå för Godkänd som gäller för eleverna.
I de skolor till vilka arbetarklassens barn är hänvisade, går det ofta 60 elever per lärare, medan det i snitt går 16 rika barn per lärare i privatskolan. I den här situationen innebär ANC-regeringens införande av gratis skolgång i de 60 procent fattigaste skolorna bara ett bekräftande av hopplösheten.
Sydafrika är ett av de länder i världen med flest antal hiv- och tbc- smittade (tuberkulos). Samtidigt är hälso- och sjukvårdssystemet i sig totalt sjukt.
Två tredjedelar av alla pengar som spenderas på hälso- och sjukvård går till de 15 procent av befolkningen som har sjukförsäkring. Resten är utlämnade till en form av rysk roulette. I Östra Kapprovinsen med nära 7 miljoner invånare finns bara 1 800 läkare.
Den sociala krisen har gett upphov till en utbredning av våld och kriminalitet. En tjej i Sydafrika löper dubbelt så stor risk att bli våldtagen under sin livstid än hon har chans att slutföra sin utbildning. I en omfattande studie från 2010 uppgav en av fyra män att de våldtagit en eller flera kvinnor. Nivån på brottsligheten överträffas bara av höjden på de rikas murar och elstängsel.
Har allt detta varit det nödvändiga pris samhället måste betala för att kunna föra Sydafrika genom det s k ”national-demokratiska stadiet av revolutionen”, som stalinisterna i exempelvis SACP påstår?
Har ANC och den svarta eliten lyckats etablera ett ”normalt” kapitalistiskt samhälle med lika möjligheter åtminstone i toppen; enligt sitt ideal av kamp mot rasism och sexism och för demokratiska fri- och rättigheter? Även i det mest begränsade avseendet måste svaret bli ett rungande nej.
Trots massivt satsande på ”Black Economic Empowerment” (BEE, ett regeringsprogram för att stärka den svarta befolkningens ställning), ligger det svarta direkta deltagandet av Johannesburgs aktiebörs fortfarande på under tio procent. Med klassklyftorna i stort sett i linje med den gamla ”ras”-indelningen, är en stor del av rasismen också intakt. Samtidigt är apartheid-rasist-spöket ett bekvämt sätt att avleda uppmärksamheten från samhällets grundläggande problem. Det tillämpas också allt oftare av regeringen och dess hejarklack – senast i den frampiskade proteststormen angående en vit konstnärs satiriska porträtt av president Jacob Zuma med sin penis framhängd.
Till följd av de allt starkare klassmotsättningarna i samhället försöker ANC-regeringen under Zuma alltmer luta sig mot antidemokratiska åtgärder. Inklusive gamla apartheidlagar, nya förslag som begränsar yttrandefriheten och strejkrätten, förstärkande av de ”traditionella hövdingarnas” makt i de forna ”hemländerna” på landsbygden och attacker på den borgerliga demokratins heliga kor som domstolarnas oavhängighet, använder man sig av moralkonservatism.
ANC kom till makten genom att som småborgerlig, nationalistisk elit rida på en tiger – arbetarklassen. Fortfarande gäller det att med alla medel hålla sig undan tigerns klor och tänder. Stödet från kommunistpartiet SACP och Cosatuledningen – i form av diverse teoretiska och nostalgiska rättfärdiganden – har varit avgörande. Men det står klart att inte heller detta kommer att räcka mycket längre.
ANC-ledarna har följaktligen alltmer motsatta idéer om det bästa sättet att fortsätta tämja tigern. Splittringen tar sig uttryck i allt bittrare fraktionsstrider för och emot ännu en mandatperiod för president Zuma och hans taktik att blidka och bluffa alla sidor.
Nyligen uteslöts ledaren för ungdomsförbundet ANC Youth League, Julius Malema, ur partiet i ett försök att undanröja hans oblyga utmaning av Zumafraktionen. Fraktionsklyftorna spiller också allt tydligare över inom fackföreningarna och ligger som en unken filt över hela samhällsdebatten.
Det mest slående idag är avståndet mellan å ena sidan elitens uppfattning av världen och å den andra arbetarklassens verklighet. ANC-kejsaren står naken i ögonen på de allra flesta aktiva arbetare och ungdomar. Han har vunnit varje val sedan 1994 med ständigt krympande majoritet. Det som håller massorna tillbaka är framförallt avsaknaden av ett tydligt, klassbaserat alternativ till ANC.
Kampvilja råder det ingen brist på.
De senaste tre åren har det genomförts i snitt tre protester (demonstrationer, blockader, upplopp etc) per dag. Förra årets strejkvåg innebar det högsta antalet totala strejkdagar – 16 miljoner – sedan år 1987, då en massiv gruvarbetarstrejk utgjorde höjdpunkten i kampen mot apartheid.
Ett ökat inslag i strejkrörelsen är medlemmarnas uppror mot Cosatufackens ledningar.
I spetsen för denna utveckling står just nu gruvarbetarna i platinabältet kring Rustenburg (omkring 15 mil nordväst om Johannesburg), där tiotusentals arbetare i år har strejkat i öppet krig mot ledningen för gruvfacket National Union of Mine Workers (NUM). Detta medlemsuppror visar att strävan efter att finna en väg ut ur kapitalismens återvändsgränd också börjar få organisatoriska uttryck.
Samtidigt märks allt mer aktiva försök att under kampens gång formulera politiska alternativ för att kunna skapa jobb, bostäder, trygga vatten- och elförsöjning o s v. Ännu är det inte frågan om samordnade, om än intensiva, försök. Men i grunden är det samma frågor, samma problem som kampen konfronterar och som inte går att lösas med mindre än att kapitalismen avskaffas.
Den mest brännande politiska frågan i Sydafrika idag, är behovet av att förena de isolerade fronterna i vad som inte är annat än ett pågående klasskrig, genom återuppbyggandet av arbetarklasskontrollerade massorganisationer, inklusive ett politiskt parti som kan vinna stöd för en socialistisk omvandling av samhället.
Bara så kan arbetarklassens långa, hårda kamp äntligen föras till seger.
Liv Shange
Democratic Socialist Movement (DSM, CWI i Sydafrika)
