Den 29 juni avbröts de offentligt anställdas strejk i Sydafrika. Den fyra veckor långa strejken var den hittills största i Sydafrikas historia, nästan en miljon deltog. Det var 17 offentligfack som strejkade för en lönehöjning på 12 procent.Fackledarna avblåste strejken efter det att regeringen avbrutit förhandlingarna och hotat att sänka sitt tidigare bud på 7,5 procent.
Ställd inför detta hot valde facktopparna att kapitulera. Bara dagarna innan hade samma fackliga ledare sagt att 7,5 procent var för lite.
Strejken var inte bara historisk på grund av dess längd och omfattning. Strejken var även den politiskt mest betydelsefulla sedan ANC kom till makten 1984. Dess följder kommer att ytterligare försvaga trepartsalliansen mellan ANC, Cosatu (sydafrikanska LO) och kommunistpartiet.
De offentligt anställdas långa strejk ger extra tyngd åt Democratic Socialist Movements (CWI Sydafrika) krav på att Cosatu måste lämna trepartsalliansen.
Ett enormt stöd
Strejken hade starkt stöd från andra fack och bland allmänheten. Regeringen togs helt enkelt på sängen av det stöd som strejken fick.Regeringen kan inte hävda att man vunnit, men strejkens resultat gör samtidigt att den inte kan ses som en seger för arbetarna. Visserligen tvingades regeringen att höja sitt bud från 5,3 till 7,5 procent, men mycket mer fanns att få. Och 7,5 procent räcker inte för att stå emot framtida prishöjningar (inflation) och ökade räntekostnader.
Förutsättningarna för offensiv lönekamp har aldrig varit större. Den sydafrikanska ekonomin växer och tillväxttakten är hög, stadsbudgeten visar överskott och skatteinkomsterna ökar betydligt snabbare än vad regeringen räknat med.
Inte bara de offentligt anställda krävde rejäla lönelyft, även industri- och gruvarbetarna har krävt att få sin del av den ekonomiska uppgången.
De privatanställdas avtalsförhandlingar har nu startat med strejker från bland annat metallarbetarna.
Weizmann Hamilton
