foto: GovernmentZA / Flickr CC
Ramaphosas smekmånad lär bli kort då han helhjärtat står på kapitalets sida.
Storföretagens favorit Cyril Ramaphosa har efter ett söndertrasande maktspel tagit över som Sydafrikas president. Lättnaden över den korrupte Jacob Zumas avgång dominerar för tillfället, men Ramaphosa står inte för några verkliga förbättringar för majoriteten.
Onsdagen den 14 februari meddelade Jacob Zuma till slut sin avgång efter nio år som Sydafrikas president. Vid regeringspartiet ANC:s (African National Congress) kongress två månader tidigare hade hans falang med knapp marginal förlorat striden om partiets ledarpost till Cyril Ramaphosa, som nu har tagit över även som landets president.
Zuma, som fick presidentposten trots anklagelser om korruption och våldtäkt, och väl där inte lät sig bekommas av vare sig Marikana-massakern eller de många nya korruptionsskandalerna, försökte in i det sista framställa sig som oberörbar. Ännu på eftermiddagen den 13 februari vägrade han att gå med på partistyrelsens krav om hans avgång, för att slutligen ge upp samma kväll då ANC:s parlamentsgrupp hade gjort klart att de stod beredda att stödja oppositionens misstroendeomröstning.
Två månader av manövrerande, förhandlingar och spekulationer nådde dagarna innan Zumas avgång ett makabert crescendo. Partikongressen i december hade slutat med Ramaphosa i ledningen för ett tudelat parti, från gräsrötterna och upp till styrelsen och verkställande utskottet. Sedan dess – likt råttor som lämnar ett sjunkande skepp – har Zumas anhängare/förmånstagare en efter en övergivit honom.
Samtidigt har polisen visat ett plötsligt intresse för Zumas korruptionsmisstänkta nätverk. Samma dag som Zuma släppte greppet gjorde polisen en räd mot den ökända Gupta-familjen, indiska kapitalister som med Zumas hjälp har byggt ett affärsimperium i Sydafrika. Åtta personer ska ha gripits och flera andra eftersöks, inklusive Zumas son Duduzane Zuma. Det handlar om en korruptions- och förskingringshärva centrerad kring ett projekt för att ”stötta uppkommande svarta jordbrukare” i Vrede i Free State-provinsen. Bara 1 procent av de satsade skattepengarna ska ha gått till Vrede-projektet.
Zuma personifierar den ohämmade korruptionen och politiska bankrutten som numera präglar ANC. Det ryktas om att han inom kort också kommer att ”få sin dag i rätten” – åklagarmyndigheten arbetar just nu med de korruptionsrelaterade åtalspunkter som Zuma hållit stången emot genom åratal av överklaganden och politisk manipulation av rättsprocessen. Zuma har fallit, även om det ännu inte är klart hur hårt han landar. Men att han behåller sin presidentslön på drygt 2 miljoner kronor per år borgar för att fallet inte känns ekonomiskt.
Efterträdaren, Cyril Ramaphosa, kunde den 15 februari hålla presidentens årliga tal till nationen som skjutits upp i över en vecka på grund av ANC:s segslitna försök att göra sig av med Zuma. I linje med polisens styrkedemonstrationer riktade mot ”Zupta”-klanen underströk han att han kommer göra upp med korruptionen. En upprensning har också påbörjats på de statliga bolag som varit Zuptornas kassakor. Samtidigt lovar Ramaphosa också att infria Zumas och ANC-kongressens eftergift till den mångåriga studentkampen – gratis utbildning för unga från låginkomsthushåll – liksom, i vaga ordalag, löftet om att ta itu med jordreform ”utan kompensation”.
Främst säger sig Ramaphosa vilja satsa på att få ordning på ekonomin, som präglas av stagnation, investerarstrejk och massarbetslöshet. Bland annat ska en ekonomisk expertgrupp tillsättas för att se till att landet kan möta ”ekonomiska förutsättningar i förändring”, med representanter från ”näringslivet”, facken och ”civilsamhället”.
Ramaphosa har också lovat en ny lagstadgad allmän minimilön lagom till den 1 maj. Men minimilön-lagen är ingen reform för arbetarklassen, utan en del av ett paket arbetsmarknads-”reformer” han driver på för – den lagstadgade lönen kommer att försvaga fackens förhandlingsposition, och är kopplad till andra lagförslag som inskränkt strejkrätt och minskat skydd för särskilt utsatta arbetare, som till exempel lantarbetarna.
Saligheten bland borgerliga kommentatorer har knappt vetat några gränser; den ”förlorade sonen”, Mandelas tilltänkta efterträdare, har återvänt! För första gången på tio år ”har skeppet en kapten”!
Ramaphosa visade med all tydlighet vem han var under gruvarbetarstrejken i Marikana år 2012 – som delägare i gruvbolaget Lonmin, högt uppsatt ANC-ledare och före detta generalsekreterare för det numera reaktionära gruvfacket NUM stod han mitt i skärningspunkten för de våldsamma repressiva krafter som arbetarna utsattes för. Han var en nyckelperson i det som slutade med att 34 arbetare sköts ihjäl av polis.
Men Ramaphosa gjorde klart vilka klassintressen han företräder långt innan Marikana. Han vann kapitalets förtroende genom att säkra ett nederlag för arbetarna i den stora gruvstrejken 1987. Under 1980-talet blev han en nära bundsförvant till kapitalets strateger som genom sin Urban Foundation försökte bolstra framväxten av en svart kapitalistklass. Han var en av huvudförfattarna till Sydafrikas pro-kapitalistiska grundlag. När hans ambition att efterträda Mandela inte infriades gjorde han istället en miljardinbringande karriär som svart affärspartner till Sydafrikas gamla storägare.
Trots detta är det inte bara miljonärerna som hoppas på Ramaphosa. Som läget är skulle egentligen vem som helst utom Zumas utvalda ha mötts av vänlig avvaktan och optimism. Början till en upprensning i korruptionsträsket gör intryck, och medias överväldigande sympati smittar av sig. Djupare rötter än så har inte Ramaphosas smekmånad som knappast lär bli långvarig.
Det ekonomiska läget är allvarligt och budgeten som presenteras under veckan lär innehålla nedskärningar, skatte- och momshöjningar. Oförmågan att lösa samhällets problem påvisas ständigt, som i Kapstaden där den Democratic Alliance (DA)-ledda administrationen misslyckas med att hantera torkan som hotar vattentillförseln – de fattiga får gå utan vatten, samtidigt som storföretag som Coca Cola får gratis vatten för sin produktion.
De största oppositionspartierna, Democratic Alliance och Economic Freedom Fighters (EFF) som på olika sätt utgår från att kapitalismen ska bevaras, kommer få svårt att formulera vad de egentligen står för när deras ständiga måltavla Zuma har fallit. Samtidigt har ANC gått söndertrasat ur ledarskapsstriden och år 2019 är det val.
Nu är det hög tid att ta tag i bygget av ett politiskt alternativ för alla de som inte har något att hoppas på från vare sig Ramaphosa eller någon annan kapitalistisk politiker – ett socialistiskt arbetarparti. Marikana kastade fram den uppgiften i ljuset, och den återupplivade fackföreningsrörelsen, med nya federationen SAFTU (South African Federation of Trade Unions) i spetsen, har redan skrivet på dagordningen att ett parti ska bildas. Dags för ”business”, som Ramaphosa skulle ha sagt. ■
