Syrien – för en massrörelse mot Assad och imperialismen

2012-02-24 03:16:31




I elva månader har den brutala Assaddiktaturen satt in stridsvagnar och pansarbandvagnar i städer där demonstrationer har krävt hans avgång, som Deraa, Homs, Hamah, Idlib och förorter till Damaskus. Förutom tusentals dödade och skadade, rapporteras tiotusentals vara fängslade och torteras eller saknas.

Upproret startade som en proteströrelse mot korruption och den styrande eliten. De flesta ­slagord riktades mot försämrade och outhärdliga sociala och ekonomiska förhållanden för arbeta­re och fattiga. Kraven eskalerade till att kräva att Assads regim och hans klan måste bort.
Det syriska upproret utveckla­des som ett resultat av snabba nyliberala åtgärder i ekonomin som ledde till en kollaps för syrisk industri och jordbruk.
Upproret är delvis ett resultat av en plundring av landets rikedomar. Assads nyliberala politik är sammanflätad med hans klans korruption och dominans över ekonomin.

Trots försök från oppositionen att organisera strejker och försvarskommittéer, har kampen utvecklats till väpnad konflikt mellan olika regimfientliga grupper och statens styrkor. Denna utveckling, som innebär ­allvarliga faror, beror på avsaknaden av ett massalternativ som kan appelle­ra till och organisera arbetare och fattiga i Syrien och göra en klassvädjan till gräsrötterna i de väpnade styrkorna.

Fasansfulla rapporter nyligen berättar om några fall av särskilt hemska religiös-sekteristiska mord på båda sidor. Under de senaste veckorna har de så kallade lokala samordningskommittéerna krävt att demonstrationer hålls på fredagar, och betonat att de ska vara fredliga. Kommittéerna har varnat för att proteströrelsen smittats med våld inplanterat av regimen. Det har funnits farhågor, rapporterade syriska aktivister, att detta våld leder till det blodiga kaos som regionen sett tidigare, särskilt i Irak och Libanon.
Socialister stödjer rätten för demonstranter och revolutionära grupper att med vapen kunna försvara sig. Men om motståndet ska vara effektivt och grunden till en alternativ regering, måste det baseras på demokratiskt valda försvarskommittéer av arbeta­re och ungdomar och ha ansvaret för att skydda massprotester. Den ”Fria syriska armén” säger sig ”försvara revolutionen”, och består enligt uppgift av 25 000 avhoppade soldater och officera­re. Men de backas av flera reaktionära arabiska stater som den saudiska diktaturen och Qatars envälde.
Arbetare och ungdomar kan inte ha någon tilltro, vare sig till de imperialistiska makterna eller de regionala diktaturerna. Trots allt var USA och Storbritannien ­tysta när Israel attackerade Libanon 2006 och Gaza 2009 och förde endast fram en mycket mild kritik av Bahrains och Saudiarabiens brutala förtryck av förra årets proteströrelse. Arabförbundet är allt annat än en grupp av demokratiska och ”neutrala” regimer.
De arabiska satellit-tv-nyhets­kanalerna, varav de flesta finansieras av despotiska regimer, rapporterar sällan om extrema högerislamistiska grupper i Syrien, såsom salafister, som har finansierats av Saudiarabien och Qatar, som också finns i Egypten, Libanon och Irak.

Vissa oppositionella aktivister säger att de tillfälligt har dragit sig ur proteströrelsen på grund av att de fruktar en utveckling som kan leda till ett sekteristiskt inbör­deskrig.
Våldet, splittringen och ­rädslan för inbördeskrig får många syrier att frukta vad som kan komma efter Assad, om regimen störtas.
Men den försämrade situationen är också en återspegling av oppositionens underlåtenhet att föra fram sociala och ekonomiska krav vid sidan av de demokratiska frågorna.
Det är sant att Västmakterna är mindre intresserade av att anfalla Syrien, på grund av dess demografiska komplexitet och de potentiella konsekvenserna av en militär intervention och eftersom de inte har Libyens oljetillgångar.

Ett militärt ingripande från USA och Europa i förbund med Gulfstaterna och Turkiet skulle riskera att destabilisera hela regionen. Den kunde utvecklas till ett regio­nalt krig, delvis till följt av Hizbollahs rädsla för att drabbas av en blockad och Irans rädsla för ytter­ligare isolering. Dessutom skulle en intervention förkastas av massorna i regionen som har bitter erfarenhet av imperialism.
Men det betyder inte att and­ra former av ett utländskt sponsrad konflikt i Syrien inte kommer att ske, t ex beväpning och uppbackning av vissa oppositionsgrupper.
Qatar har meddelat att det inte bara erbjuder sig att finansiera en militär intervention i Syrien utan också att finansiera ”återuppbyggnaden” i dess efterdyningar.
De ekonomiska sanktioner som Västmakterna och Arabförbundet infört mot Syrien slår hårt mot små företag och arbetarklas­sen, genom uppsägningar och högre priser på varor. Under de senaste två månaderna har priserna i Syrien stigit med i genomsnitt 25 procent, elavbrotten nått 12 timmar om dagen och den syriska valutan har rasat med ca 15 procent. Men stöd till Assads regim från Iran, Ryssland, Kina och till viss del Libanon och Irak, har delvis mildrat effekten av sanktionerna på kort sikt.
En tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsstrecket och en ny generation av ungdomar står inför massarbetslöshet. Många har tvingats ta värvning i armén.

Slagord som uppmanar armén att ansluta sig till protesterna har redan fått tusentals soldater och officerare att hoppa av och anslu­ta sig till oppositionen.
Om denna uppmaning kom från de breda lagren av arbetare i samhället, i kombination med massaktioner, inklusive strejker, skulle Assadregimen kunna störtas. En sådan utveckling skulle, visa på behovet av en regering av arbetare och fattiga för att ­uppnå både verkliga demokratiska rättigheter och användning av landets resurser till gagn för massan av befolkningen.
Oppositionsledarna är inte att lita på, eftersom de har imperialistiskt stöd och stora intressen i företag, med dagordningen riktad mot arbetarklassen.
Assad är medveten om stämningen bland massorna och har försökt balansera mellan att lova ”reformer” för framtiden och en ”antiimperialistisk” retorik genom att kalla upproret” en konspiration”.

Det krig som både Assads regim och de härskande klasserna i världen mest fruktar, är en klasskamp av de arbetande och fattiga massorna mot korrupta och repressiva härskande och kapitalistiska klasser.
Genom att ta syrisk industri och kapital i allmän ägo, under arbetarnas demokratiska ­kontroll och styrning, kan de arbetande massorna och fattiga i Syrien, av alla religiösa och nationella bakgrunder, börja bestämma sin egen framtid.
En arbetar- och bonderegering skulle bryta med kapitalismen. Detta skulle lägga grunden för ett verkligt socialistiskt samhälle, utan någonting gemensamt med tidigare stalinistiska stater i f d Sovjetunionen och Östeuropa eller deras enväldiga allierade i Mellanöstern, ­inklusive Assadklanen.

Aysha Zaki
CWI i Libanon

Förkortad version av en artikel som i sin helhet finns på engelska på socialistworld.net

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!