De väpnade striderna i Syrien leder till en allt värre humanitär katastrof. Över en kvarts miljon människor har tvingats på flykt och närmare 30 000 har dödats. Hela bostadsområden har bombats till smulor. I största staden Aleppo saknas både vatten och mat.Två tredjedelar av dem som dödats under ett och ett halvt års strider uppskattas vara civila. Stora flyktingläger har upprättats i Turkiet, Irak och Jordanien.
Vad kan ”omvärlden” göra? Det är den vanligaste frågan i tv-nyheterna och till politiker i USA och Europa. För det mesta menas att Västmakterna ska ingripa militärt för att störta regimen och ”införa demokrati”. Men de imperialistiska makterna i Väst har inte samma intressen som de förtryckta massorna i Syrien – eller med arbetare i t ex Sverige som vill se ett slut på lidandet.
USA:s president Barack Obama vill undvika ett militärt ingripande, men har den senaste tiden trappat upp sina hot. Utrikesminister Hillary Clinton har även sagt att USA kan ingripa utan FN-beslut.
Invasionen i Irak 2003 och kriget i Afghanistan sedan 2001 visar att imperialismen enbart agerar i sitt eget intresse – för att skydda sina ekonomiska intressen och sin makt. I båda fallen har konsekvenserna varit förödande – extremt mänskligt lidande utan skymten av de demokratiska rättigheter som utlovats. Detta är också faktorer som hittills hållit tillbaka USA från en massiv militär invasion.
Men FN då? TV-nyheterna betonar också att veton i FN-säkerhetsråd från Ryssland och Kina har hindrat ett enigt agerande från FN, d v s att FN ska agera som USA vill. Men även om Ryssland och Kina skulle säga ja var Västimperialismens förstahandsalternativ inte en militär intervention.
Den FN-plan som lades fram av den förre förhandlaren Kofi Annan handlade om att president Assad skulle efterträdas av sin vicepresident och bildandet av en samlingsregering där oppositionen skulle ingå.
Rysslands linje är fortfarande en ”förhandlingslösning”.
De inom vänstern i Sverige som tror att de styrande i Ryssland spelar en ”progressiv roll” genom att förhindra ett krig förstår inte att även Moskva agerar i eget intresse och försvarar sin handel och sitt inflytande.
I takt med växande problem för Assad har Ryssland nu frusit vapenexporten till landet och på sistone har talespersoner för Putin öppnat för att Assad nog måste avgå.
Det gemensamma för styrande i båda blocken i FN är att de fruktar folkliga uppror och helst vill ha lugn. Helt klart är att deras agerande hittills har lett till upptrappade militära strider.
Vilka är det som strider i Syrien? På våren 2011 försökte framförallt ungdomar att starta ett uppror som skulle följa i spåren på revolutionerna i Tunisien och Egypten. Men Syrien saknade fackföreningar som i Tunisien och strejkerfarenheter som i Egypten. Dessutom var regimen förvarnad genom att ha sett vad som hänt.
De fredliga protesterna slogs ner och har i allt större utsträckning ersatts med militära strider och terrordåd. Båda sidor har dödat ett stort antal civila offer.
Syrien är en bricka i ett regionalt och globalt politiskt maktspel, med alla stormakter och grannstater inblandade.
USA beslutade i juli om ekonomiskt stöd till ”Fria syriska armén” (FSA) som nyligen bytte namn till ”Syriska Nationella Armén” under ledning av en general som hoppade av Assads regim för en månad sedan. FSA förses med vapen från Saudiarabien och Qatar.
Högerextrema islamister deltar i ökande grad i striderna mot regimen. Senast rapporterade en av Läkare utan gränsers ledare att han haft 40 patienter per dag i Aleppo och att 60 procent av dem var utländska islamister. Rebellerna sägs enligt rapporterna kontrollera fem städer och deras utrustning blir allt mer avancerad.
Assadregimen, som har stöd från diktaturen i Iran, är ännu militärt överlägsen och har med artilleri, helikoptrar och stridsvagnar i omgångar drivit ut rebellerna från städer eller stadsdelar de intagit. Regimen använder också den ökända shabbihmilisen, som har genomfört flera massakrer.
Vad händer nu? Striderna utvecklas allt mer i sekteristisk riktning, både etniskt och religiöst. Regimen vädjar till sin stödjebas bland alawiterna, men också till andra minoriteter som de kristna och druserna, medan rebellerna vänder sig till sunnimuslimerna, som utgör 70 procent av befolkningen.
Landets palestinska flyktingar stod länge utanför striderna, men verkar allt mer ge stöd till rebellerna. Från de kurdiska områdena kommer rapporter både om samarbete mellan olika politiska grupperingar men också om ökat inflytande för PKK, vilket har ökat hotet om att den turkiska militären ska ingripa.
Det är mycket möjligt att striderna fortsätter i en utdragen militär konflikt. Slaget om Aleppo, en av världens äldsta städer, har nu pågått i flera månader, med strider gata för gata och hus för hus. Regimen står fortsatt stark rent militärt och det ökade sekteristiska våldet pekar också på en mycket utdragen konflikt. Det finns paralleller både med grannlandet Libanon och med inbördeskriget i Bosnien.
Men flyktingströmmarna, rädslan för islamistiskt inflytande och regional spridning kan också göra att Väst ingriper öppet. Väst vill också framstå som ”humanitära” och ”demokratiska”.
Ett ingripande kan inledas genom t ex upprättande av ”skyddszoner”, som förespråkas av de forna imperialistiska makterna i regionen, Turkiet, England och Frankrike. Det i sin tur skulle trappa upp risken för regionala krig inklusive med Iran och växande oro.
Assadregimen är långt ifrån stark. Brödköer som sträcker sig flera kvarter varje morgon och kraftigt ökade matpriser underminerar dess stöd än mer. Ryssland och Kina kommer i ett visst läge att inte längre hålla Assad under armarna.
Vad ska socialister föra fram? Sällan har den svenska vänstern varit mer splittrad i någon internationell konflikt. Gamla maoister verkar stödja Assad – och Putin – medan en annan del av vänstern ger mer eller mindre okritiskt stöd till rebellerna. I tidningen Internationalen, som ges ut av Socialistiska Partiet, har åtminstone fyra olika linjer presenterats.
Här kan bara ges en kort beskrivning av en socialistisk syn.
Socialister måste förstås stödja arbetares och ungdomars kamp mot Assads diktatur. Det finns inget progressivt i en diktatur som i omgångar har gett stöd till olika USA-krig och som för en nyliberal ekonomisk politik. Arbetare och fattiga som gör motstånd har också rätt att försvara sig.
Socialister är samtidigt emot varje hot om en imperialistisk militär intervention. Vi kan inte heller stödja militärt organiserade styrkor som finansieras av USA-imperialismen och dess allierade. Rebellgrupper med en islamistisk dagordning är ett hot mot all kamp för demokratiska rättigheter.
Socialister pekar på lärdomarna och banden till revolutionerna i resten av Mellanöstern.
Vi står för bildandet av gemensamma, för alla etniska och religiösa grupper, demokratiskt kontrollerade organ för kamp och självförsvar.
Det är organiseringen på arbetsplatser och i bostadsområden, framför allt bland arbetare, som kan visa på vägen framåt från dagens katastrofer.
De förtrycktas kamp kan inte lita på stöd från de styrande i något land, utan kräver ett oberoende program för att få slut på kriget och lägga grunden för verkliga förbättringar i människornas liv.
Per-Åke Westerlund
