Det syriska inbördeskriget har haft katastrofala konsekvenser för en hel generation av syriska barn, som bland annat har fått en stor del sin skolgång förstörd.
Intensiva diplomatiska ansträngningar görs nu av USA för att undvika att de fredsförhandlingar om Syrien under namnet Geneve 2 som planerats starta i Schweiz den 22 januari inte ska kollapsa innan de ens startat, vilket skulle betyda ett nytt förödmjukande bevis på USA-imperialismens försvagade ställning i Mellanöstern.
Men utsikterna till en framgång är minst sagt svaga, trots den desperata krigströttheten bland de 6,5 miljoner civila syrier som tvingats överge sina hem och idag lever extremt nödställda och trots de kraftigt försvagade oddsen för de extremt splittrade rebellerna.
När detta skrivs är det inte ens klart att den av framförallt USA, Gulfstaterna och Turkiet stödda, men splittrade och ytterst försvagade Syriska nationella koalitionen, vågar delta. Detta av rädsla för att helt tappa fotfästet bland de militanta islamister som idag anger tonen bland rebellerna inne i landet.
I ett försök att pressa såväl de syriska oppositionsgrupperna som sponsorerna av rebellernas krigföring har USA ömsom lovat återuppta och ömsom att åter strypa de stödleveranser som avbröts när den nya saudistödda Islamiska fronten i december lade beslag på de förråd på den syriska sidan av gränsen till Turkiet som det USA-stödda militära kommandot tidigare kontrollerat.
I sina strävanden att förmå i alla fall några delar av den väpnade oppositionen att delta har USA under det förmöte som”Syriens vänner”-gruppen hållit med deltagande av ministrar från elva stater även gått med på en enhälligt antagen kommuniké som säger att målet för Geneve 2, liksom tidigare under den förra Geneve 1, är en övergångsregering utan Assad. Något som Ahmed Jarba, den nyss omvalde och saudistödda ordföranden för den Syriska nationella koalitionen, jublande kallade ”en historisk vändpunkt”.
Men det är en ”läpparnas bekännelse” till en utgång som inget alls tyder på skulle vara en realistisk möjlighet under överskådlig tid.
Detta blev särskilt tydligt sedan Obama i augusti efter häftigt internt motstånd i både USA och Storbrittannien skrinlade sina planer på ett bombkrig mot Syrien.
Under försök att i sista minuten bygga upp något slags förhoppningar om i varje fall några små framsteg i Geneve 2 har både John Kerry och den ryske utrikesministern Sergei Lavrov talat om försök att som början på en process åstadkomma åtminstone några lokala vapenvilor, med början i Aleppo. Enligt Lavrov har också Assad-regimen varit villig att diskutera detta i vissa områden som östra Ghouta, en stadsdel i Damaskus där 160 000 människor varit instängda av strider.
Men det är en sak för Assad att gå med på detta i stadsdelar där regimen praktiskt taget har återtagit kontrollen och betydligt svårare i storstaden Aleppo, där regimen ännu hoppas kunna återta kontrollen och där en vapenvila i stället kan vara början till en de facto uppdelning av landet.
Djupa motsättningar som också kastar en lång skugga över hela tillställningen är USA:s vägran att låta Assads bundsförvanter i den iranska regimen delta så länge de inte går med på målet om en övergångsregering utan Assad, samtidigt som alla djupt inblandade stater på rebellernas sida, som Saudiarabien, Qatar och Turkiet, tillåts delta. Totalt deltar 26 stater, inkusive Sverige!
Såväl den syriska regimen som Ryssland deltar dock, givetvis utan några som helst planer på att gå med på målet att avsätta Assad.
Assad-regimen, som har stärkts högst avsevärt alltsedan libanesiska Hizbollahs öppna ingripande i kriget, har få skäl att ge slaget förlorat.
Assad har också kunnat dra fördel av att den turkiska Erdogan-regeringens ny-ottomanska ambitioner att etablera sig som en regional stormakt på basis av stöd till rebellerna och Assads fall har kommit av sig. Denna har kraftigt försvagats av förra sommarens turkiska massprotester, det Erdogan närstående Muslimska brödraskapets fall i Egypten och nu en bitter intern maktkamp inom det turkiska regeringspartiet AKP mot den mäktiga sufiska rörelsen Hizmat, ledd av den religiöse ledaren Gulen.
Assads ställning har också stärkts politiskt av att motståndet alltmer domineras av extrema jihadiströrelser, som den al-Qaida-kopplade Nusra-fronten och den än mer extrema Islamiska staten i Irak och Levantens spektakulära framfart det senaste året i både Syrien och Irak. Därmed har också rädslan för rebellerna i motsvarande grad ökat såväl bland civila syrier i allmänhet som bland alla syriska minoriteter i synnerhet, samtidigt som oron för islamistisk terrorism och al-Qaida-spöket har ökat även i USA och Europa.
Assad har också kunnat dra stor fördel av de inbördesstrider som rasat sedan en lös allians av omgrupperade rebellstyrkor med nya namn som Syriska Revolutionära fronten, Mujahedin-armén och Islamiska fronten, ibland tillsammans med Nusra-fronten, den 3 januari gick till gemensam attack mot den Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIS). Efter mycket hårda strider som de senaste två veckorna har varit blodigare än kriget mot regimen och uppges ha krävt minst 700 dödsoffer, uppges ISIS ha återtagit kontrollen av provinshuvudstaden Raqqa i östra Syrien och även gått till militär motattack på en rad andra orter, där de först drivits till reträtt.
Detta har också underlättat för Assads trupper att ytterligare flytta fram sina positioner runt de rebellkontrollerade delarna av Aleppo.
En annan försvårande faktor för en förhandlad lösning är Saudiarabiens upprördhet mot Obamas samtidiga försök att hitta en förhandlingslösning med Iran om dess kärnkraftsprogram, som motiveras av USA:s rädsla för risken att dras in i en extremt skarp konflikt och ytterst ett krig.
Den saudiska regimen har svårt att acceptera en utgång där Assad-regimen kan överleva det krig mellan ombud som pågår i Syrien mellan den teokratiska shiaregimen i Iran och den kungliga sunnidiktaturen i Saudiarabien.
Saudiarabien fruktar ändrade regionala styrkeförhållanden då USA försöker skala ned sitt engagemang i Mellanöstern efter det dubbla fiaskot i Irak och Afghanistan.
Att döma av en artikel i New York Times den 18 december där Saudiarabiens ambassadör i Storbritannien prins Mohammed Abdulaziz al Saud under rubriken ”Saudi Arabia Will Go It Alone” kritiserade USA:s backande från ett krig mot Syrien, lovade denne fortsatt saudiskt stöd till rebellerna även om Väst sviker.
Makthavarna i Saudiarabien, Qatar, andra Gulfstater och kanske även i Turkiet, har hittills inte skyggat för stöd till några jihadister, inklusive såväl ISIS som Nusra-fronten, som båda har kopplingar till al-Qaidas varumärke. Efter den nya väpnade konflikten mellan Islamiska fronten, al-Nusra med flera och ISIS, kan de nu framställa rebellernas jihadistiska fasad som mer aptitlig för Väst, även om dessa precis som ISIS syftar till en shariabaserad teokrati.
Även USA och Frankrike kan säkert använda återupptagna militära leveranser även till Islamiska fronten m fl som påtryckning i försök att pressa eftergifter från Assad-regimen.
För Syriens arbetare och fattiga finns absolut inget att hämta från någon av dessa reaktionära sidor. Oavsett om kriget fortsätter eller om deras områden ockuperas av någon annan av alla dessa reaktionära styrkor efter en skör vapenvila gäller det att eftersträva ett politiskt oberoende och efter bästa förmåga försvara sig gemensamt över alla sekteristiska gränser, liksom i viss mån sker redan i framförallt de kurdiskt dominerade områdena.
Förr eller senare kommer nya massrörelser som söker ett demokratiskt och socialistiskt alternativ för hela regionen åter att blossa upp – först och främst i länder med en stor arbetarklass som Egypten, Turkiet och Iran.
