Syriens sekteristiska sönderfall

2013-04-18 12:22:02


Våldet har tvingat mer än 1,1 miljoner människor att lämna sina hem i Syrien och söka skydd i grannländerna. Ännu fler är på ­flykt inom landet, så många som 3,6 miljoner, enligt FN:s senaste beräkningar.

Tusentals tittare på SVT Agenda har upprörts av de fruktansvärda scener från krigets vardag i Aleppo, som filmats av den tyske frilansaren Marcel Mettelsiefen. I reportaget får man se hur människor fiskar upp lik efter avrättade och bakbundna unga män och pojkar från floden Queiq och hur barn i stora läkarrockar jobbar på en hopplöst underbemannad vårdcentral för att ta hand om svårt skadade och döende krigsoffer tillsammans med de få läkare som finns kvar i staden.
– Blod har blivit som vatten för mig. I början blev jag rädd när jag såg blod. Men nu när jag ser det som vatten har jag inget problem med det, säger den tolvårige Mohamed Asef som i inslaget kämpar för att hålla liv i en svårt skadad och nedblodad flicka.

Enligt det Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter blev mars den hittills blodigaste månaden ­under det nu drygt två år långa syriska upproret, som på allvar slog över i fullska­ligt inbördeskrig sedan rebellstyrkor i norra Syrien i juni 2012 lyckats ­inta halva Aleppo, Syriens största och ekonomiskt viktigaste stad.
De till en början fredliga massprotesterna bakom demokratiska och sociala krav som inspirerats av revolutionerna i Tunisien och Egypten har sedan länge övergått i de arabiska upprorens våldsammaste inbördeskrig, som redan har dödat minst 70 000, tvingat 3-4 miljoner av landets befolkning på 21 miljoner på flykt inom landets gränser och ­kanske 1,2 miljoner ut ur landet.
Ju längre striderna rasat, desto mer domineras de också av sina religiöst sekteristiska och etniska karak­tärsdrag, liksom av utländska staters inblandning – något som i sin tur snarast bidrar till att förlänga regimens dödskamp.
I takt med att vapnen talat och kampen för överlevnad annars blivit det primära har också det civila motståndet till största delen tystnat och fredagsdemonstrationerna krympt till rännilar.

Det politiska initiativet har därmed övergått till sinsemellan ­ömsom konkurrerande och ömsom samordnade sunnimuslimska miliser och klanledare, samtidigt som rivaliserande exilpolitiker och deras imperialistiska sponsorer i Saudiarabien, Qatar, Turkiet, USA och EU-stater som Frankrike, Storbritannien och Italien, likt gamar svävar över deras huvuden.
Mer än 6 000 människor dödades i mars, varav hälften har identifierats som stridande på någon av sidorna. Att nästan exakt lika många syriska soldater dödades som ­rebeller, strax under 1 500 på varje sida, visar att de militära styrkeförhållandena i hög grad har utjämnats till den brutala Assadregimens nackdel.
– Jag tror att när man diskuterar den syriska krisen nu … när det ­gäller våld, råder det en balanserad ­spelplan. Våldet från oppositionsgrupper, rebellerna, är nästan i samma skala. Det finns ett element av strategisk jämvikt på marken, säger Danny Makki, en av grundarna till Syrisk Ungdom i Storbritannien, i en studiodiskussion i al Jazeera.

Den stigande kurvan för antalet dödsoffer som det syriska observato­riet redovisar speglar både en ökad intensitet och en ökad utbredning av inbördeskriget till allt fler regioner av landet. De bombattentat som då och då bryter det relativa lugn som fortfarande råder i centrala Damaskus kan inom några månader ­övergå i det ”Armageddonslag om Damaskus” som vissa rebeller talar om.
Den syriska armén har de ­senaste månaderna tappat mycket mark, dels i Syriens nordöstra och oljerika regioner och de senaste veckorna även söder om huvudstaden Damaskus.
Att även den östliga provinshuvudstaden Raqqa i början av mars intogs av rebellstyrkor, anförda av landets två mest hårdföra salafistiska miliser, Jabhat al-Nusra och Ahrar al-Sham, var också potentiellt sett ett mycket hårt slag mot Assadregimens kornbod och vitala energiförsörjning.

Krigets förödelse, med avskurna försörjningsleder, söndertrasad infrastruktur, nedlagda fabriker och tilltagande massflykt både inom landet och ut ur landet, slår hårt mot Syriens ekonomi. Denna drabbades redan under 2012 av en total kollaps för exporten, som rasade med 97,4 procent.
Syriens BNP föll också enligt officiella siffror med 35 procent redan förra året.
Att fyra femtedelar av landets ­skolor och två tredjedelar av dess sjukhus ändå uppges fungera är anmärkningsvärt.
Den syriska armén har nyligen också tvingats evakuera elitstyrkor vid Golanhöjderna mot Israel för att befästa kontrollen av huvudstaden, sedan rebeller i Daraaprovinsen lyckats inta ett par mindre städer och militärbaser med hjälp av kraftigt ökade vapenleveranser via Jordanien. Därmed har också det militära hotet söderifrån ökat mot Damaskus.

Även om det är svårt att se hur Assadregimen ska kunna överleva på sikt finns det än så länge inget som tyder på att den står inför en snar kollaps. Trots att den har tappat mark i öster och söder tycks regimen snarast ha stärkt sitt grepp över landets centrala delar från Damaskus och norrut, via Homs och Hama till Aleppo i norr och kustregionen mellan norra Libanon och Latakia. Den har de senaste dagarna också lyckats utnyttja en förflyttning av islamistiska styrkor till östra Syrien till att bryta en beläg­ring av två militärbaser längs huvud­vägen till Aleppo i norr.
Frågan är: Varför har regimen ­ännu inte rämnat och rasat som ett korthus?
Sedan de militära styrkeförhållandena i hög grad har utjämnats av tilltagande vapenleveranser, ­erövrade militärbaser och ett ohämmat ­inflöde av tusentals utländska jihadister borde det vara uppenbart även för de mest okritiska anhängarna av det väpnade upproret även i vissa vänstergrupper att regimens tidigare överlägsna våldsapparat inte längre ­räcker som förklaring.
Viktigare är med all säkerhet den stora rädsla för såväl sekteristiskt sönderfall som för nya former av politiskt och socialt förtryck som är utbredd bland Syriens en tredjedel etniska och religiösa minoriteter, som alawiter, kristna, kurder och druser. Detsamma gäller bland många ­offentligt anställda och stora skikt av Syriens mer sekulära befolkning, även bland regimens starka motståndare.

Många av Syriens kvinnor har särskilt goda skäl att oroas över hur ett kaotiskt och splittrat samhälle bäddar för lokala välden av rivaliserande miliser, patriarkala krigsherrar och islamistiska sharialagar, liksom redan i dag i Libyen och Irak eller som redan sker i till exempel Aleppo.
De kan också se hur både ­Tunisien och Egypten, trots att dessa länder inte haft något inbördeskrig, ändå kokar av missnöje över hur hoppet om demokrati och social rättvisa även där hotas av en ny religiös och ­politisk reaktion från såväl Muslimska brödraskapet med dess ”förbrödning” (ikhwanisering) som från salafistisk extremhöger.

I inbördeskrigets spår växer redan nu lokala milis- och ­krigsherravälden fram, med etniskt rensade sekteristis­ka enklaver, där lokala shariadomstolar till en början kan hälsas välkomna som ett visst skydd mot rån, plundring och rena gangsterfasoner.
De rebeller som nu har intagit de tre nordostliga och tidigare relativt lugna provinserna al-Hassakeh, ­Deir al-Zour och Raqqa, inklusive provinshuvudstaden Raqqa, har letts av Ahrar al-Sham i den Syriska islamiska fronten (SIF) och det nu öppet al Qaida-lojala Jabhat al-Nusra – Syriens två militärt starkaste rebellstyrkor, som båda strider för etableringen av en ”islamisk stat”.
Demonstrationer och skärmytslingar har rapporterats från protest­aktioner när stammar försökt ­hindra al Nusra-fronten att inta deras by Misrib i Deir al-Zour.
Även från oljestaden Shahadi rapporteras det att Nusra har öppnat eld mot demonstranter vid två tillfällen. Enligt Reuters har flera ­hundra oavlönade statsanställda demonstrerat och bränt rebellers bilar i protest, medan alawiter och kristna har flytt.
– Dom har den syriska ekonomin i sina händer och man kan se deras svarta flagga överallt!, citerar Wash­ington Post en regimkritisk men uppgiven stamledare, vars son har sårats av Nusrakrigare.
Enligt det likaledes regimkritiska Syriska observatoriet förekommer tortyr, kidnappningar, mord och beskyddarpengar varje dag på båda sidor.
Enligt andra rapporter uppskattas uppåt 60 procent av den internationella nödhjälp som har forslats in ha plundrats.

Washington Post varnar för ett gryende inbördeskrig inom inbördeskriget med hänvisning till en blodig vendetta mellan Nusrafronten och Farouqbrigaderna i Tel Abuad vid gränsen mot Turkiet.
– Strider är oundvikliga, om inte idag så imorgon, säger den lokala Farouqbrigadens ledare Abu Mansour, som just har sårats i ett mordförsök från Jabhat al Nusra.
En temporär fred råder dock efter tre månaders strider mellan ­islamister ledda av Nusra-fronten och den kurdiska YPG-milisen vid gränsstaden Ras al Ayn, som krävt 300 dödsoffer, vilket kan ha underlättats av de förhandlingar som har förts mellan den turkiska regeringen och den ­fängslade PKK-ledaren Öcalan.
Liksom tidigare tillsammans med 13 andra islamistiska grupper i Aleppo har Nusrafronten även i Raqqa tagit snabba initiativ till att ­motverka plundring och kaos genom att etablera ett revolutionärt råd som baseras på en lokal shariadomstol.
Frågan är varför Jabhat al Nusras ledare Abu Muhammad al-Julani i dagens känsliga läge valt att både erkänna sina nära relationer till al-Qaida i Irak och öppet betyga Nusrafron­tens lojalitet till al-Qaidas egyptiske ledare Ayman al-Zawahiri, som har efterträtt Usama bin Ladin?
Ett skäl var antagligen ett behov av att distansera sig en aning från ett förhastat besked från al-Qaida i Irak om att man redan har slagit ihop sig med Jabhat al-Nusra till en gemensam organisation, kallad Islamiska staten Irak och Levanten – vilket al-Julani hävdar att man inte känt till i förväg.
Ett annat skäl, som det spekulerats om, kan vara behovet att markera sina revir gentemot de nya, CIA-träna­de rebellgrupper med islamistiska namn som har skickats in från Jorda­nien, förmodligen just i syfte att begränsa al-Nusras växande inflytande även i södra Syrien.
Att Muslimska brödraskapets ledare Mohammed Riad Shakfa inom den exil-ledda och inbördes ­splittrade men västsponsrade Syriska nationel­la koalitionen ändå kan hävda att det han veterligen ”inte finns någon extremism” bland Syriens rebeller, utan bara en enad front, lär inte övertyga någon.

USA:s Syrienambassadör Robert Ford varnar för sin del för att en “verklig konkurrens är på väg mellan extremister och moderater”. Även Jordaniens kung Abdullah II varnar för att ”Syriens fragmentering kan trigga sekteristiska konflikter tvärs över regionen under generationer framöver och bli regional bas för extremister och terrorister, vilka redan etablerar fasta fästen”.
USA:s underrättelsechef James R. Clapper Jr. bedömer i en rapport till kongressen det troligaste scenariot som att Syrien splittras längs geografiska och sekteristiska skiljelinjer, där miliser fortsätter att kämpa 12-18 månader efter Assads fall. Han tilläg­ger samtidigt att ”Assad tror han har övertaget, kan vinna och kämpar till döden”, samt att USA har kapacitet att intervenera ”om kemiska vapen kan komma på drift”.
Men som den flitige regimkritiska bloggaren Ammar Abdulhamid påminner om apropå läget i Aleppo, är ”den verkliga historien att invånarna i staden själva fortfarande är ovilliga i hjärtat att stödja endera sidan”.

RS/Offensiv beskylls av vissa tämligen okritiska vänsteranhängare av det väpnade upproret som Benny Åsman och Göte Kildén för att inta en ”neutral” position i kampen mellan den blodiga Assaddiktaturen och Fria syriska armén (FSA).
Men, som till exempel den svenske Syrienkännaren Aron Lund visat, existerar knappast FSA annat än som ett idealiserat begrepp av syriska exilpolitiker och deras imperialistiska sponsorer. Mest av allt framstår det  som en agentur för att försöka köpa politiskt stöd genom riktade leveranser av nödhjälp och vapen. FSA:s militära chef Idriss kommenderar inga styrkor inne i Syrien, där snart sagt alla brigader och militanta rebel­ler med eller utan extremt lösa band till FSA ståtar med sunnimuslimska namn.
Inte ens SNC:s officiella ledare Moaz al-Khatib, som har fått Syriens plats i Arabförbundet, stödjer för övrigt den exilpolitiker, Ghassan Hitto, som SNC med Muslimska brödraskapets stöd har utsett till premiärminister i en tänkt ­övergångsregering i ”befriade områden”.
Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv är inte neutrala. Vi är tvärtom, liksom en stor del av Syriens arbetare, ungdomar och ­demokratikämpar, svurna motståndare till såväl Assadregimens nyliberala och nu så blodiga diktatur som till de politiska och militära ledare utan några trovärdiga demokratiska eller sociala krav som vi kan urskilja inom den till tänderna beväpnade militära oppositio­nen.

Vi ger inget stöd till vare sig Muslimska brödraskapet eller till några av de andra Gulfstats- och USA-stödda exilpolitikerna.
Inte heller ger vi något stöd till det väpnade upprorets frontkämpar i al-Qaida-lojala Jabhat al-Nusra och andra salafistiska styrkor, vars sharia­domstol till exempel nyligen dömde en känd demokratiaktivist i Aleppo till tio slag med ett metallrör för att ha städat undan en svart flagga, eller till ledarna för några av de andra brigader som i de flesta fall för sitt krig under religiösa banér.
Säkert finns det här och där fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd.
Särskilt för aktivister som borde vara bekanta med trotskistiska idéer eller med hur den iranska revolutionen tilläts bli kidnappad av ­mullorna borde det vara A och O att ­eftersträva ett klassmässigt oberoende vänster­block, som kan konfrontera Syriens blodiga sönderfall med ett demokra­tiskt, socialistiskt och internationalis­tiskt program som syftar till att ena arbetare, fattiga och ungdomar över alla etniska, nationella, regionala och religiösa förkastningslinjer. Något som inte minst kräver garantier för allas lika rätt att utöva sina religioner oberoende av staten och nationell självbestämmanderätt för Syriens kurder.

Den arabiska revolutionen befinner sig överallt i en kritisk fas, där reaktionära tendenser just nu står i förgrunden, men som ändå befinner sig i sin linda.
Inte minst i Tunisien och Egypten fördjupas idag såväl det politiska som det sociala och fackliga motståndet mot de nya regeringar, som i religionens namn sviker alla demokratiska och sociala förväntningar som triggade igång den arabiska våren.
Utifrån den kampen måste en ny oberoende, socialistisk och internationalistisk arbetar- och vänsterrörelse växa fram, som inte ­underkastar sig kapitalistiska intressen och gör halt vid liberala krav på en sekulär stat.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!