Syriska rebeller i inbördeskrig

2014-01-09 17:31:50


Övning av krigare inom Ahrar al-Sham-milisen, som ingår i Islamiska Fronten.

Bara ett par veckor innan de så kallade fredsförhandlingarna om Syrien, det så kallade Geneve 2, ska inledas i schweiziska Montreux den 22 januari, domineras nyhetsflödet från både krigets Syrien och det krisande Irak just nu av de allra mest extrema och al Qaida-kopplade jihadisterna inom ISIL, den så kallade Islamiska staten i Irak och Levanten (Storsyrien).

Till stor skadeglädje inom Assadregimen har ISIL:s spektakulära framfart i norra och östra Syrien under 2013, med hjälp av tusentals frivilliga gudskrigare från stora delar av den muslimska världen, till sist provocerat fram ett formligt inbördeskrig mellan övriga rebellstyrkor och ISIL som redan efter tre dagar sedan striderna inleddes den 3 januari ­uppgavs ha krävt 120 dödsoffer. Detta sedan en bred allians av andra sunniislamistiska rebellstyrkor bildats för att försöka kväsa ISIL.
Kampanjen mot ISIL har av andra rebellallianser kallats ”en andra revo­lution” riktad mot Da´ash, som ISIL:s initialer ska utläsas på arabiska. ”Varken Da´ash eller Assad”, har det också ropats i mindre fredagsdemonstrationer, vilket denna vecka föreslås följas av en landsomfattande fredag av raseri på samma tema.
En av de nybildade rörelser som nu bekämpar ISIL, under namnet Mujahedinarmén, anklagar ISIL för att ”underminera stabiliteten och säkerheten i befriade områden” genom stölder, kidnappningar och skonings­lösa försök att omedelbart pådyvla befolkningen sin egen variant av islam. Något som har skett genom att ISIL när det uppnått en viss militär kontroll över ett område etablerat sin egen ”statsmakt” och egna sharia­domstolar – embryon till ett nytt kalifat i Irak, Syrien, hela det gamla Levanten (och därbortom hela den mu­slimska världen). Detta är något som dess likaledes mest sunniislamistiska rivaler anser bör vänta till efter Assads fall.

När detta skrivs har det hittills så fruktat starka men geografiskt tunt utspridda ISIL på bara några få dagar sedan fredag i förra veckan drivits bort från ett stort antal av sina baser och vägtullar i de nordliga provinser­na Aleppo, Idlib och Hama och säkert med benägen hjälp av de kurdiska YPG-styrkorna även längs gränsen till Turkiet.
Redan på måndagen uppgavs också ISIL:s allra viktigaste fäste i Raqqa i östra Syrien, den enda provinshuvudstad som Assadregimen har förlorat kontrollen över sedan upproret inleddes i mars 2011, ha belägrats av andra rebellstyrkor och ett 50-tal fångar ha fritagits.
Striderna mot ISIL i Syrien har blossat upp samtidigt som ISIL i Irak kunnat utnyttja det allt häftigare missnöjet bland Iraks sunnimuslimer mot den shiamuslimskt dominerade irakiska ­al-Maliki-regeringen till att ta kontrollen av viktiga delar av de sunnimuslimska huvudorterna Falluja och Ramadi i den irakiska Anbarprovinsen.
Trots sitt starka missnöje med den irakiska regeringen väntas flera tungt beväpnade sunnimuslimska klanledare liksom tidigare göra gemensam sak med al Malikis regeringsstyrkor för att tvinga tillbaka ISIL:s styrkor.
I de syriska striderna mot sina rivaler inom ISIL deltar nybildade allianser av lokala miliser som Syriska Revolutionära Fronten och Mujahedinarmén tillsammans med den nu allra starkaste nya Islamiska ­Fronten, som har mäktigt stöd från Saudiarabien.

Enligt det Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter har även al Nusra-fronten dragits in, ­åtminstone i belägringen av ISIL i Raqqa. Nusra­fronten, som har närmare band till al Qaidas idag högsta ledare Ayman al Zawahiri än ISIL men ändå betraktas som något mer moderat, ser antagligen en chans att gå emellan för att medla och återfå en hel del manskap och materiel som den tidigare har förlorat till ISIL.
Den senaste kedja av händelser som utlöste de övriga rebellernas kampanj mot ISIL inleddes sedan den väststödda oppositionen i ­Syriens Nationella Koalition och dess allt mer impotenta militära kommando i november förlorade kontrollen över den så kallat Fria Syriska Arméns (FSA) viktigaste militärbas och vapendepå vid Bab al-Hawa nära den turkiska gränsen.
Exakt hur detta gick till är oklart, men enligt en troligen förskönad version av militärkommandots chef general Idriss, som tagit sin tillflykt till Turkiet, var det han själv som bad den nya Islamiska Fronten att tillfälligt ta över för att hindra ISIL från att göra det.

Att USA, Storbritannien och andra omedelbart avbröt sina stödleve­ranser via FSA, vars miltära kommando (SMC) förlorat det lilla samlande grepp det kan ha haft i utbyte mot leveranser av vapen och förnödenheter, med argumentet att man inte vet var de hamnar, kan ha varit vad som utlöste striderna. Direkt utlösande av den senaste veckans ­strider om försörjningslederna vid den turkiska gränsen var de indignerade protesterna förra fredagen mot att ISIL brutalt torterat och mördat en av ledarna för Ahrar al-Sham-milisen in­om Islamiska Fronten, Dr. Hussein al-Suleiman.
Den svenske Syrienkännaren Aron Lund betecknade direkt efter den Is­lamiska Frontens övertagande av FSA:s förråd och vapendepå detta som ”en fullständig kupp” mot det militära kommandot SMC, som omedelbart besvarades av en ”motkupp” med bildandet av Syriska Revolutionära Fronten.
Att därefter gemensamt gå loss på ISIL i ett mindre krig inom kriget som kanske kan vinnas, kan också vara ett sätt för lokala krigsherrar att både återvinna viss förlorad prestige bland den lokalbefolkning som hukar under sharialagarnas nya förtryck och öka chanserna till ­återupprättade leveranser utifrån – särskilt i ett läge där få längre tror att Assad kan bese­gras på kort sikt, med eller utan ISIL.

ISIL hotar nu att dra tillbaka sina styrkor från flera fronter mot den syriska armén i sydöstra Aleppo och Raqqa. Om resultatet blir att ISIL i Syrien krossas efter än mer blodiga strider eller tillfälligt böjer sig för någon slags förhandlad uppgörelse, med hjälp av Nusra-fronten, är oklart.
Enligt tidningen al Akhbar har Nusra-frontens ledare, emir Abu Mohammed al-Golani, föreslagit en sammanslagning av Nusra och ISIL ­under ett banér och det gemensamma namnet al-Qaida i Levanten! Det är ­också möjligt att ISIL på grund av de uppblossande striderna i den irakiska Anbarprovinsen väljer att flytta tillbaka en del av sina styrkor dit, då ISIL knappast klarar att ta alla dessa strider samtidigt.
Vilket resultatet än blir kan det i varje fall på kort sikt bara stärka Assad ytterligare inför fredsförhandlingarna i Schweiz. Flera nordliga gränsbyar har redan återerövrats av armén efter ISIL:s reträtt.
Självklart handlar det för alla inblandade aktörer om att skaffa sig så bra positioner som möjligt inför de fredsförhandlingar, som ”i bästa fall” kan öppna någon slags ”process” men som få tror kan leda till några hållba­ra kompromisser på länge än. Detta trots att regimen har visat sig starkare än rebellerna räknat med och att idag en överväldigande andel av det syris­ka folket inget hellre önskar än en vapenvila som gör slut på det sekteristiska blodbadet. Vilket också skulle ge de bästa förutsättningarna för en arbetarbaserad ickesekteristisk oppositionsrörelse mot såväl Assad som alla dominerande reaktionära styrkor bakom de beväpnade rebellerna.
Mot alla förhoppningar om en  vapenvila står till exempel att den nya och mäktiga rebellalliansen Islamiska Fronten trots sin opposition mot ISIL bildades i direkt ­opposition mot all förhandlingsvilja inom den Syriska Nationella Koalitionen – liksom Nusra-fronten på en plattform som uttryckligen förordar en ­islamisk stat utan demokrati eller sekularism. Och som huvudsponsorer bakom denna salafistiska allians står den reaktionära regimen i Saudiarabien, som fortfarande är rasande över det svek som det upplever från Obama genom USA:s och Natos uteblivna straffbombningar mot Assad i augu­sti efter den gasattack som någon utfört i Damaskusförorten Ghouta och den första kompromissen i förhandlingarna om den regionala ärkerivalen Irans kärnkraftsprogram.

Om den allra mest extrema rebellrörelsen, ISIL, som faktiskt bara har funnits i Syrien sedan våren 2013, nu försvagas kan detta också öka aptiten hos vissa hökar i Väst och inte minst Gulfstaterna för att åter ­trappa upp det militära och materiella ­stödet till rebellerna, om Geneve 2-förhand­lingarna blir resultatlösa.
Offensiv återkommer nästa vecka med en bredare analys av de nya ­styrkeförhållanden som kommer att speglas i Geneve 2-förhandlingarna.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!