”Svartjobben tar över”, lyder rubriken på en krönika i Affärsvärlden som hävdar att hälften av världens befolkning tillhör den så kallat informella sektorn. Även i Sverige breder djungelns lag ut sig på en allt mer otrygg arbetsmarknad. Så innebär till exempel lagen om valfrihetssystem (Lov), som högerregeringen hotar att göra tvingande för alla kommuner till 2014, en laglig rätt för kommuner ochlandsting att dumpa löner och villkor.
”Regeringens bedömning är … att det inte föreligger möjligheter att ställa krav på att leverantören ska teckna kollektivavtal i ett valfrihetssystem”, skriver Fredrik Reinfeldt och Maria Larsson i propositionen.
– Vi kan inte kräva att de privata hemtjänstföretagen höjer lönerna och minskar antalet timanställda. Då vet jag inte vilken diktatur man befinner sig i, säger Thomas Nilsonne (M), socialnämndens ordförande i en av kundvalets pionjärkommuner Täby, där all kommunal hemtjänst har lagts ned och mer än hälften av företagen i hemtjänsten saknade kollektivavtal redan det år Lov-lagen infördes 2008.
Av de företag i Täby och Nacka som lämnat in årsredovisning hade flera mycket låga eller inga sociala kostnader enligt en granskning av Kommunal i Stockholms län. Ett hemtjänstföretag hade 20 enmansföretag som underentreprenörer i stället för anställd personal.
När LO och Kommunal öppnar avtalsrörelsens andra rond är frågan hur hårt facken är beredda att driva striden för tiden och fasta jobb i en tid där allt fler inhyrda, tidsbegränsat anställda och olika typer av deltider gör det svårt att hävda löner och villkor.
I det senaste numret av Kommunalarbetaren granskas det skamliga sveket mot den tredjedel av alla kommunalare som idag är visstidanställda, vikarierna och timmisarna, och som inte minst i takt med privatiseringarna blir allt fler. De är nu över hundratusen i vård, skola och omsorg.
Allra värst är tillvaron för de timanställda, som alltid måste stå beredda att hoppa in men som aldrig vet i förväg hur mycket de får jobba.
Vikarierna tjänar inte bara i genomsnitt 2 500 kronor mindre i månaden än en fast anställd, räknat på en heltidslön som dessutom mycket få av dem kommer upp till – vilket Kommunal med rätta kallar både ovärdigt och olagligt. De blir också, som Kommunalarbetaren visar, systematiskt missgynnade av att såväl de statliga som de fackliga trygghetssystemen bygger på fasta anställningar. Det är vår tids allt fler daglönare som lättast straffas ut genom alla försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen m m.
Utan stenkoll på reglerna är man förlorad. ”En enda dag som du missar att anmäla dig på Arbetsförmedlingen eller en enda dag utan studiemedel när du studerar kan göra att du blir helt utan ersättning när du blir sjuk”, lyder ett citat. ”Så fort en vikarie inte har några inbokade pass, prövar Försäkringskassan deras arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden” lyder ett annat.
I rapporten Ständigt standby slår Kommunal också hål på myten om att visstidsanställning skulle vara någon sorts genväg till ett fast jobb. Över hälften av dem är över 25 år, och medelåldern 35 år.
Kommunal kräver i årets avtalsrörelse inte bara ”rätt till fasta heltidsjobb”. Förbundet kräver också att tidsbegränsad anställning bara får avtalas under sammanlagt 12 månader under en femårsperiod innan den leder till fast jobb, och att anställning på vikariat och annan tidsbegränsad anställning får pågå i högst två år under en femårsperiod innan det leder till fast anställning. Krav som det till och med finns EU-regler för.
Det är dags att sluta backa. Tiotusentals fler än i början av 1990-talet tvingas idag till en ovärdig dans efter arbetsgivarnas pipa och krav på maxad vinst med krav på flexibla precisionsbemanningar, delade turer och timmisar o s v.
Liksom arbetarrörelsen under pionjäråren tog strid för 8-timmarsdagen måste idag en ny strid tas för allas rätt till fasta och trygga jobb med kortare arbetstid. Vilket i sin tur måste kopplas till en kamp för resurser till en offentlig sektor fri från privata profitörer.
