foto: Wikipedia CC
SVT:s Uppdrag gransknings (UG) reportage om kravallerna i Husby har framfört grovt orättvisa beskyllningar mot ungdomssorganisationen Megafonen, som påstås ha bidragit till att ha uppviglat till kravallerna.
Det skandalösa försöket är inbäddat i ett reportage som, även om det också antyder en viss kritik av polisens agerande, nästan helt bygger på polisens egen ramberättelse.
Det främsta ”beviset” mot Megafonen som framförs i UG är en kritik från Niclas Andersson, närpolischefen i Västerort, mot att ungdomsorganisationen arrangerade en demonstration mot dödsskjutningen av en 69-årig man.
Det är ett häpnadsväckande försök att sätta munkavle på ortens unga och förminska polisens eget ansvar för att på ett katastrofalt sätt själv ha ”ställt polisen mot de boende” genom den skandalösa dödsskjutningen av den 69-årige Lenine Relvas-Martins i dennes bostad på Oslogatan i Husby.
Det var något som Megafonen först av alla riktade frän kritik emot. Jag deltog för övrigt själv i Megafonens hastigt sammankallade torgmöte på Kista torg följt av en demonstration till Husby torg, där de självklara kraven ställdes på en ursäkt till husbyborna och en oberoende utredning. Detta var krav som också snabbt fick stöd av Nätverket Järvas Framtid.
Kanske hade upploppen ändå aldrig hänt om polisledningen och ledande politiker i Stockholm själva direkt förstått nödvändigheten av att respektera dessa självklara reaktioner med en snabb offentlig ursäkt och stöd till kraven på en utredning.
Uppdrag Gransknings reportage gör ont värre genom att sedan också hänvisa till ett hemligstämplat dokument med ”viss underrättelseinformation att individer från Megafonen deltagit och uppmanat andra att delta i oroligheterna”. Detta tonas sedan ned av Västerortspolischefen Niclas Andersson som i en kommentar till Aftonbladet säger att den formuleringen står i en central utvärdering som han inte kan uttala sig om, medan deras egen lokala utvärdering begränsar sig till att kalla Megafonens roll i upploppen diffus.
Beviset för denna enligt Niclas Andersson ”diffusa” roll är en upprepning av det första, och sen ett halvt steg tillbaka.
– Händelserna sammanföljer. De går ut med information (demonstrationen och protestuttalandet kan man anta) och sedan startar upploppen. Men det är inte de som är grunden till att det blir upplopp, det har med mer djupliggande orsaker att göra.
– Jag tycker det är tydligt i programmet att det är vi poliser som framställs som anledningen till upploppen, men jag tror inte att medborgarna har den bilden. Jag tror att de vill ha poliser i området.
Den uppfattning om polisens agerande som Nätverket Järvas Framtid fick starka applåder för under det massmöte som hölls på Husby torg på kravallernas tredje dag för att samla husbyborna till att själva gå ut för att få slut på kravallerna var att vi vill se ”en demokratiskt förankrad närpolis, inte militariserade insatsstyrkor”. I all synnerhet vill vi inte ha poliser med den människosyn som en kravallpolis framförde till polisens kommunikationscentral:
– Det här är snorvalpar, det är bara att köra på, de drar ju så fort man drar batong och springer ut mot dem. Då drar de ju som råttor.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta den tydliga dementi som Megafonens företrädare Rami Al-Khamisi, Emma Dominguez och Patrik Gronostaj gjorde i Aftonbladet redan den 24 maj förra året mot alla misstankar om att Megafonen skulle ha deltagit i upploppen. ”Megafonen startar inga bränder”, och: ”Vi uppmanar alla i orten att organisera sig för rättvisa. Då ska inte våra bilar brinna, då ska inte stenar kastas”.
Det är tråkigt att Megafonen har pressats så hårt av media, politiker och poliser under det år som gått sedan kravallerna att de själva ännu inte har orkat med att delta i ortens försök att organisera sig bättre. Det är inte så man behandlar de ungdomar, som under flera år innan dess arbetat för att ge många av ortens unga en röst och för att till exempel med Harakat Cafés flera föreläsningar och debatter höja den allmänna medvetenheten i samhällsfrågor.
Det lilla misstaget i Megafonens linje, som dess motståndare var snara att utnyttja, var deras mindre väl genomtänkta kommentar under oroligheterna, att ”det gäller att förstå, inte att vare sig stödja eller kritisera vandaliseringen”. Flertalet av Husbyborna hade, liksom till exempel Rättvisepartiet Socialisterna, lätt att förstå de bakomliggande sociala orsakerna i form av arbetslöshet, misslyckad skolgång och fattigdom och så vidare till den frustration som kokade över bland ett skikt ungdomar. Detta samtidigt som de stödde ansträngningarna att stoppa vandaliseringen av sin egen hemort.
Detta betyder inte något stöd alls för makthavarnas prat om att ställa ”de goda krafterna” mot ”de onda” – ofta från politiker som själva är ansvariga för den nyliberala politik som gjort Stockholm till landets mest segregerade stad. ■
