Det var länge sedan som järnvägen och tågen svarade upp mot uttrycket ”det går som på räls”. Numera får man vara glad om det finns någon räls som tågen kan köra på. Efter att länge ha satsat nästan minst i Europa på järnvägsunderhåll och samtidigt vara bäst i EU-klassen på avregleringar är läget inom järnvägen akut.
”Broar som inte bär, räls som spricker och växlar som går sönder. Skicket på den svenska järnvägen blir allt sämre. Nu tvingas Trafikverket sänka hastigheten på många sträckor. Problemen med slitage och dåligt underhåll gör att mellan 14 och 19 sträckor har fått sänkt hastighet de senaste åren. Och från och med nästa år kan rekordmånga sträckor drabbas, uppskattar Trafikverket i en rapport. Även sträckan från Stockholm till Göteborg respektive Malmö med snabbtåg kommer att drabbas”, som SVT rapporterade om i början av veckan.
Sedan tidigare har fackförbundet Seko, som organiserar de järnvägsanställda, varnat för en ohållbar situation inom järnvägen och att avregleringarna bär ansvaret för tågkrisen. Dagens järnväg kan stå som symbol för marknadens misslyckande och privatiseringskaoset.
– Jag åker inte tåg längre. Frågan är när olyckan inträffar, inte om den gör det, vittnade banarbetaren Björn Weidlertz till LO:s tidning Arbetet den 28 augusti ifjol.
Förseningar och inställda tåg kostar samhället 5 miljarder kronor om året. För att börja göra om och rätt lovade Socialdemokraterna i valet 2014 att järnvägsunderhållet skulle återförstatligas. Men det löftet blev snabbt urspårat.
Istället för återförstatligande ska Trafikverket ta över besiktningen av järnvägen i oktober. Det betyder att endast en (1) procent av järnvägsunderhållet drivs i statlig regi. Och regeringens påstådda storsatsning på järnvägen i årets höstbudget kan liknas vid Alliansregeringens lika påstådda satsningar – mycket prat och lite verkstad.
De närmaste åren blir det inga mer pengar till järnvägsunderhållet, utan vad regeringen gör, liksom Alliansen på sin tid, är att lova mer pengar längre fram – år 2019 och 2020. Alltså efter nästa val och kanske en ny regering.
Till sist. Med välgörenhet brukar överklassen ge sken av att hjärtat klappar för de svaga och samtidigt passa på att tjäna en egen slant – pengar och publicitet. Icke överraskande är Donald Trump, Republikanernas presidentkandidat, ett praktexempel på välgörenhet med sikte på den egna plånboken. Bland sina affärsvänner har Trump samlat in pengar till vad han påstod vara välgörenhet, men pengarna hamnade i Trumps fickor. Eller mer exakt till hans egen fond Donald J. Trump Foundation, som misstänks för skattefusk, samt till presenter som Trump köpte åt sig själv. ■
