foto: Ammar Khorshed
Omkring 400 personer slöt upp den 18 juni i Stockholm för att visa sitt stöd till SEKO:s strejk. Resultatet av strejken visar återigen att kamp lönar sig.
– Det är här en seger. Det finns en klar begränsning av antalet timanställda och deltidsanställda [max fem procent i båda fallen] på Veolia. Och minst lika viktigt är att det nu blir samverkan om schema och bemanning vilket sätter fokus på att förbättra de anställdas arbetsmiljö och hälsa, säger Jens Kvist Christenson, ordförande för SEKO klubb Skåne Öresundståg, till Offensiv den 19 juni, dagen efter att den historiska tågstrejken avslutats.
Den drygt två veckor långa strejken vid Veolia Öresundståg och Snälltåget, som sedan utvidgades till att även inkludera Kustpilen som också körs av Veolia, avslutades strax innan midsommarhelgen. Detta efter att både fackförbundet Seko och arbetsgivarorganisationen Almega sagt ja till medlarnas bud.
– Detta är en historisk seger för svensk fackföreningsrörelse. Vi är övertygade om att detta är början på en utveckling för fler trygga jobb i Sverige, sa SEKO:s förbundsordförande Janne Rudén i en kommentar efter att det nya avtalet skrivits under. Arbetsgivarorganisationen Almega däremot menar att man känt sig tvungen att skriva under ”ett inte särskilt bra avtal”.
– Det blev ändå ett rätt dyrt avtal. De konfliktvarsel som låg är så pass omfattande för hela samhället att vi var tvungna att säga ja, säger Almegas presschef David Wästberg uppgivet till Dagens Nyheter den 19 juni.
Avtalet innebär att deltidanställningar begränsas till fem procent av antalet produktionstimmar och timanställningar till fem procent av antalet produktionstimmar inom Veolia. På Öresundståg, där SEKO räknar med att det behövs minst 380-400 anställda i grundproduktionen, skulle det nya avtalet innebära maximalt 20, troligen 16-19, årsarbetande deltidare och timmisar, vilket är betydligt färre än idag.
Vidare innebär avtalet att timanställda ska ha en timlön som motsvarar genomsnittet för den aktuella yrkesgruppen och inte som fram till nu en timlön som baserar sig på spårbranschens ingångslön. Detta gör det betydligt dyrare för arbetsgivarna att använda sig av timanställda. Avtalet är en viktig facklig framgång som inte skulle ha varit möjlig utan strejken, kampviljan bland SEKO:s medlemmar samt det massiva stöd som strejken har fått.
Strejkens utgång har lagt en ny grund för en fortsatt kamp mot otrygga jobb och den villkorsdumpning, som har följt i spåren på den avreglerade tågtrafiken.
Strejkens resultat visar att kamp lönar sig och ger svar på tal till alla fackpampar och politiker som påstår att ”strejker är förlegade vapen som inte hör hemma på svensk arbetsmarknad”.
Bland arbetsgivare och högerpolitiker finns nu en påtaglig ängslan över att strejken ska följas av än starkare krav på lagstadgad rätt till heltid och en lagstiftning som stärker anställningstryggheten, begränsar visstidsanställningarna samt den löne- och villkorsdumpning som breder ut sig. Upprinnelsen till strejken var att Veolia, efter att de vunnit upphandlingen av Öresundståg med ett dumpat bud som låg 53 miljoner kronor under närmaste konkurrent, i början av året varslade 252 fast anställda om uppsägning. En del av de varslade skulle erbjudas jobbet tillbaka, men då i form av otrygga anställningar med lägre lön och sämre villkor. Detta frontalangrepp mot fack och avtal var ett led i den multinationella jätten Veolias strävan att snabbt få verksamheten att gå med vinst.
På profitens altare offrades villkor, säkerhet och service, vilket de politiker som sa ja till Veolias bud medvetet röstade för.
När strejken bröt ut den 2 juni fick den snabbt ett enormt genomslag och stöd. Medlemmarnas vilja att ta fajten fullt ut, inte minst bland SEKO:s medlemmar på Öresundståg, satte en enorm press på fackledningen. Till sist var det rädslan för en upptrappad tågstrejk och än starkare politiska krav för trygga jobb och mot avregleringarna, som fick arbetsgivarna att slutligen ta till reträtt.
Strejkens utgång har gett nya förutsättningar för en politisk offensiv mot den växande otryggheten på arbetsmarknaden och mot det privatiseringselände, som förgör järnvägen – för ett omedelbart återförstatligande av järnvägen. ■
