På kvällarna öppnas en dörr till ett scenrum, på Teater Tribunalen i Stockholm, för Ett hav av Kaspars Hausrar som ger en inblick i en socialarbetares vardag.Man kastas in på en läktare som samtidigt är en amfiteater med numrerade stolar i ett jättelikt väntrum och tilldelas ett formulär med frågor samt instruktioner om pjäsen. Vid sidan av sittplatserna finns en strömbrytare som man kan slå på, vilket resulterar i störningar hos socialarbetarnas vardag och arbete i form av nya scenlampor som slås på, jättelika ballonger som blåser upp sig, kaffebryggare som sätts igång samt ringande telefoner.
Pjäsen växlar gång på gång mellan socialarbetarnas vardag, deras virrvarr av papper, människor som de inte hinner med att följa upp och papper som slarvas bort på grund av deras 350 fall som ska klaras av på en vecka och så vidare.
Socialarbetarna i föreställningen får ork till sitt arbete från sparade minnen eller genom att skoja om problemen alternativt ta sin tillflykt till reseguiden eller ta till flaskan när stressen ökar. Man får verkligen känslan av att befinna sig i ett hav bland mögliga kaffekoppar, högar av papper med fall, lådor som svämmar över och förtvivlade underbetalda kvinnor som dränks i detta.
Skådespelarna skiftar gång på gång mellan de utsatta människorna som får utstå det helvete det innebär att vara kroniskt sjuk, alkoholiserad eller arbetslös och inte få någon hjälp och socialarbetare som rasar ihop på alla plan för att de inte har resurser att hjälpa de här människorna på grund av pressen uppifrån.
Hela tiden finns ett samspel mellan skådespelarna som det inte riktigt går att sätta ord på och där skådespelarna avslöjar de hierarkier som finns på många arbetsplatser med lögnspridande, härskartekniker och en uppdelning i vilka som får vara med och inte får vara med i de betroddas klubb där ingen egentligen litar på någon. Föreställningen skildrar ett hetsigt liv som ingen skulle orka leva under en längre period utan att få men för livet och där vardagen och arbetet utvecklas till en enda stor organism som inte går att särskilja. Skådespeleriet är mycket bra och känslan av att det är en situation som ingen klarar av att genomgå blir mer och mer påtagligt.
Det blir stundom väldigt tragikomiskt och stundom på gränsen till bisarra situationer där publiken vrider sig av skratt som snabbt övergår i djupt allvarligt obehag.
Sceneriet är väldigt kreativt och inspirerande och publiken vågar antingen inte trycka på knapparna bredvid sin stol eller trycker för fullt för att de har chansen att få vara en del av scenen. Det blir ytterst påtagligt att det är något fel på vårt samhälle då de som ska hjälpa de mest utsatta i samhället sätts in i dessa maktstrukturer som i sin tur leder till utbrändhet och att många kanske till och med hamnar i en situation där de måste bli hjälpta, då systemet har förbrukat socialarbetarna med den ständiga resursbristen.
Ett hav av Kaspar Hausrar är väldigt välgjord och underhållande. Publiken får aldrig tråkigt och samtidigt framställs och levandegörs bilden av den ohållbara verkligheten för socialarbetare och hur den svenska välfärden håller på att krackelera.
Föreställningen spelas på Teater Tribunalen på Hornsgatan 92 i Stockholm, fram till den 29 november.
Ruben Derkert
