EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, befäster och trappar upp EU:s nyliberala politik. Det betyder försämrade rättigheter för arbetare och fackföreningar för att gynna de europeiska storföretagen.Riksdagspartierna har dock gjort allt för att EU-debatten i Sverige ska vara så osynlig som möjligt. Deras majoritet i riksdagen planerar att i höst smyga igenom ett ja till fördraget. Miljöpartiets ledning har påverkats så mycket av detta att man vill skrota sin gamla nej-linje. LO-topparna har som vanligt också ställt upp för ja-sidan, trots att det är facken och arbetarklassen som nu körs över med argument från EG-domstolen (se sid 5).
Men vid sidan av riksdagen och massmedia lever EU-kritiken. Den förkrossande majoriteten för nej till euron i folkomröstningen 2003 var ingen tillfällighet. Det vet politikerna inom högeralliansen och socialdemokraterna, som sagt blankt nej till en ny folkomröstning. EU-frågan symboliserar på många sätt det stora gapet mellan de styrande politikerna och vanligt folk.
Att Sören Wibe hoppat av socialdemokraterna för att bli partiledare för junilistan ökar nu temperaturen i EU-debatten. Det är ett tecken på de andra partiernas svaghet att den halvdöda junilistan nu kan sikta på att i nästa års EU-val öka från de 14,4 procent man fick i EU-valet 2006.
För vad är junilistan? En samling borgerliga personer med olika partibakgrund som är kritiska till en hel del av EU:s beslut – t ex säger sig junilistan försvara strejkrätten. Man kräver också folkomröstning om Lissabonfördraget. Men trots allt prat om ”folklig förankring” har väl junilistan aldrig synts till ute bland folk, särskilt inte för att ge stöd till arbetare och ungdomar som är ute i kamp.
Junilistan är inte ens motståndare till EU, utan står stabilt för huvudspåret med hela EU, den inre marknaden. Kritiken riktas främst mot att EU lägger sig i för många beslut som borde fattas i respektive land. ”Vi vill ha ett EU som begränsar sig till att administrera och skydda den inre marknaden”, skriver junilistan i sitt idéprogram, som också talar om ett ”Sverige på marknadsekonomins grund… och ett Sverige som står kvar i EU”. Att skydda den inre marknaden betyder i klartext att skydda de storföretag som drev igenom bildandet av EU, inklusive konkurrens genom låga löner och skatter. Junilistan står inte på arbetarnas sida och har aldrig brytt som om nedskärningar, privatiseringar eller låga löner. En ny mer kritisk EU-debatt inom fackföreningarna sker samtidigt som socialdemokraterna under Mona Sahlin svänger ytterligare högerut. S-partiet vill göra upp med Jan Björklund (fp) om skolan, kopierar högerpartierna i att flirta med företagare och vill att fler ska äga sin bostad. På EU-området skiljer inget eller lite mellan socialdemokraterna och moderaterna.
I flera länder inom EU utmanas den nyliberala politiken av kämpande fackföreningar. Det är också bland kämpande arbetare och ungdomar som det finns en diskussion om att det behövs ett nytt arbetarparti. Junilistans paroller om att ersätta delar av EU:s beslut med svenska riksdagsbeslut leder bara till en återvändsgränd. Det är storföretagens makt, inklusive deras allierade politiker, som måste brytas. Rättvisepartiet Socialisterna står för att det behövs ett arbetaralternativ i kampen och i EU-valet nästa år, EU-motståndare mot nedskärningar.
