Efter terrordådet mot synagogan har israeliska styrkor satt flera palestinska hem i brand.
Den dödliga attacken mot synagogan i västra Jerusalem, som dödade fem personer, hade föregåtts av upptrappat våld från den israeliska staten och högerextrema bosättare samt terrordåd som dödat både palestinier och israeler. Men också av växande protester inte minst på Västbanken och i östra Jerusalem mot såväl ockupationsmakten som den palestinska myndigheten.
Samtidigt har bosättningarna blivit fler. För mindre än en månad sedan godkände den israeliska regeringen ”en ny utbyggnad av bosättningar i östra Jerusalem, trots det extremt spända läget i staden” (Dagens Nyheter den 12 november).
Efter attacken mot synagogan har den israeliska regeringen, under premiärminister Benjamin Netanyahus ledning, trappat upp det redan hårda förtrycket och repressionen, vilket har eskalerat krisen. Netanyahus brutala ”järnnäve” ökar risken för nya dödliga våldsamheter.
I denna artikel, skriven av Yasha Marmer från Maavak Sotzyalisti/Nidal Eshteraki (Socialistiska kamprörelsen, CWI i Israel och Palestina och Rättvisepartiet Socialisternas systerparti), beskrivs bakgrunden till dagens extremt riskfyllda läge och formuleras den socialistiska plattform som är nödvändig för att driva kampen vidare i såväl Palestina som Israel.
—-
Sedan sommarens brutala krig i Gaza, som skördade 2 200 dödsoffer, har de palestinska lokalsamhällena i det ockuperade Västbanken och framför allt i det annekterade östra Jerusalem vägrat att återgå till det så kallade ”normala” livet under ockupationen.
Under de senaste månaderna har hundratals och ibland tusentals unga palestinier näst intill dagligen tagit till gatorna i östra Jerusalem för att protestera mot den koloniala expansionen av bosättningar och mot repressionen. Protesterna är också en reaktion på en rad nationalistiska och religiösa provokationer på Tempelberget/Haram al-Sharaf-området utförda av regeringen och israeliska högerextremister.
Samtidigt finns en betydande ökning i nationalistisk polarisering i Jerusalem, med en tilltagande spiral av repression och terrorattacker. Nästan dagligen skördas nya offer från båda sidor av den nationella skiljelinjen.
Under året har åtminstone 50 palestinier dödats av israelisk militär och bosättare i det ockuperade Västbanken. På lördagen den 16 november hittades den 32-åriga palestinske busschauffören Yousuf Hasan al-Ramouni hängd i en bussterminal i Jerusalem. Hans familj hävdar starkt att han blev ett offer för en nationalistisk attack, medan israelisk polis menar att det var ett självmord.
Två dagar senare attackerade två unga palestinier från östra Jerusalem judar i en synagoga i västra Jerusalem och dödade fem, för att sedan själva bli ihjälskjutna av polis på platsen.
Mot bakgrund av de fasansfulla dödstalen under sommarens krig samt expansionen av bosättningar och markkonfiskeringar sedan dess, hade det redan innan attacken i synagogan förekommit en rad tragiska och desperata aktioner utförda av palestinska individer. Knivhuggningar och bilar som körts in i folkmassor har krävt tio israeliska liv.
Den senaste veckans fortsatta protester och sammandrabbningar i östra Jerusalem följdes upp utav en våg av ilska och protester i de palestinska lokalsamhällena i Israel, som utbröt efter den kallblodiga polisskjutningen och mordet på Khayr Hamdan, 22, den 7 november.
Följande dag demonstrerade tusentals palestinier och tiotusentals deltog i en endags folklig generalstrejk. Många småföretag hade stängt, skolelever strejkade – 2 000 av dem demonstrerade i Sakhnin och Kfar Kanne dagen efter.
Orsakerna bakom ilskan går mycket djupare än så. Alla attacker mot israeler i Jerusalem har följts av att polisen dödat angriparna på plats. Dessa utomrättsliga avrättningar understöds till fullo av polisledningen och regeringen.
Medan Netanyahus regering gett order om att rasera de palestinska terrormisstänkta familjernas hem utan rättegång och domar, har inga sådana åtgärder vidtagits mot judiska terrorister. Dessa handlingar är ännu ett försök från den israeliska regimen att konsolidera en bild av militär överlägsenhet mot det växande missnöjet. De nya besluten om ytterligare utökningar av bosättningarna och bygget av hundratals nya bostäder i östra Jerusalem har i grunden samma mål.
I slutet av oktober deklarerade premiärministerns administration att de skulle fortgå med planerna på att bygga fler än 1 000 nya bostäder i två bosättningar i östra Jerusalem. Målet med dessa planer är att ytterligare konsolidera annekteringen av östra Jerusalem och att blockera alla utsikter för en palestinsk stat med huvudstad i östra Jerusalem.
Det råder ingen tvekan om att regeringen agerande uppmuntrar högerextrema och andra bosättargrupper. Under den senaste månaden har de lyckats med att ta över tiotals hus i fattiga palestinska områden i Silwan – en kränkning utan motsvarighet under de senaste 20 åren. Övertagandet av husen genomfördes med stöd utav en stor närvaro av kravallutrustad polis och gränspolis och firades offentligt av regeringens ministrar.
Exproprieringen av palestinska familjer i Silwan, som bara ligger några kilometer från Jerusalems heliga platser, sker parallellt med samma bosättargruppers provokativa turer till Haram al-Sharif/Tempelberget. Turerna uttalade syfte är att ”återta” det redan ockuperade och annekterade området kring al-Aqsamoskén. Högerextrema ledamöter i Knesset (det israeliska parlamentet) och ministrar deltar i dessa turer nästan varje vecka med sällskap av kravallutrustad polis i full mundering.
Dessa är inte enbart religiöst och nationalistiskt provokativa aktioner, som ökar risken för ytterligare restriktioner för muslimer i området. Provokationerna går även hand i hand med andra former av kollektiv bestraffning mot palestinska stadsdelar, byar och flyktingläger i Jerusalemområdet under de senaste veckorna. Bland bestraffningarna ingår nya reserestriktioner och hinder, husrivningar och drakoniska bötesbelopp utfärdade av kommunala myndigheter till den utblottade befolkningen.
Detta efter nästan fem årtionden av systematisk diskriminering och olaglig försummelse av infrastrukturen, bristen på skolor, arbetsplatser och bostäder. Sedan Israels annektering 1967 har östra Jerusalems ekonomi krympt med hälften. 78 procent av de palestinska hushållen lever idag under fattigdomsgränsen och arbetslösheten har nått en ny toppnotering; 40 procent för män och 85 procent för kvinnor.
Dessutom avtar inte de högerextremas fysiska attacker mot och terrorisering av palestinier, som den fasansfulla kidnappningen av och mordet på 16-årige Mohammed Abu Khdeir utförd av judiska terrorister i somras. Under de senaste veckorna har två moskéer sats i brand på Västbanken.
Netanyahu-regeringens svar på det växande missnöjet har varit ökad repression. Sedan Gazakriget påbörjades har runt 1 000 palestinska ungdomar arresterats i östra Jerusalem, flera minderåriga, inklusive tioåriga barn.
Regeringen spelar cyniskt på den israeliska befolkningens längtan efter säkerhet och stabilitet i Jerusalem, samtidigt som mer bränsle hälls på den brand som regeringen själv anstiftat.
Med löften om att ”återställa lugnet” har regeringen nu kommenderat ut ytterligare 1 000 poliser till det annekterade östra Jerusalem, 2 500 till det ockuperade Västbanken och ökat polisnärvaro runt palestinska lokalsamhällen i Israel. Dessutom har Netanyahu gett order om fler husrivningar, böter till föräldrar vars barn deltagit i stenkastning och förbud av organisationer i Jerusalem som uppmuntrar till ”olydnad”, det vill säga någon form av kamp mot ockupationen.
Mot bakgrund av de hårresande förhållandena i samhället och Netanyahu-regeringens arroganta vägran till några som helst betydelsefulla eftergifter tycks det som att ett nytt uppror i masskala – en tredje intifada – bara är en tidsfråga.
Men bland hindren för detta finns gripanden och försök till avskräckning som syftar till att upplösa all form av lokalt ledarskap som skulle kunna leda kampen i och bortom de palestinska områdena i östra Jerusalem.
Den Fatah-ledda Palestinska myndigheten gör inga ansträngningar för att överbrygga hindret. Dess politik om ”säkerhetssamarbete” med den israeliska armén hämmar och trycker ner protesterna. Hamas å andra sidan utlyste ett fåtal symboliska dagar av ilska i Västbanken men har varken förmåga eller vilja att mobilisera bredare skikt till en aktiv och ihållande kamp.
Den senaste tidens symboliska erkännanden av en palestinsk stat från olika europeiska regeringar kan möjligen avslöja den israeliska regimens politik men de förändrar ingenting på marken.
Dödläget kan leda till mer kontraproduktiva, desperata handlingar men också till ökad öppenhet för nya kampmetoder och nya politiska krafter som potentiellt kan uppstå till vänster. Massdemonstrationer och mindre protester i de ockuperade palestinska områdena kan vinna omedelbar solidaritet globalt, och potentiellt återuppväcka den revolutionära kampen i regionen, främst i Jordanien och Egypten. De kan också förändra utsikterna och vinna stöd från betydande delar av det israeliska samhället. Nya opinionsmätningar visar att stödet för Netanyahus regering är långt ifrån stabilt.
Den socialistiska vänstern i Israel borde sträva efter att ytterligare vidga sprickorna i stödet för regeringen, som återuppstod efter slutet av Gazakriget inte minst till följd av försämrade ekonomiska utsikter, och förklara behovet av att bygga en arbetarledd rörelse i Israel, som kan staka ut en socialistisk väg ur denna ständiga kris i hela regionens arbetande befolknings intresse.
Det nuvarande läget i kampen innebär ett akut behov för att forma demokratiskt valda folkkommittéer i de palestinska samhällena för att planera kommande aktioner, mobilisera ett bredare skikt av arbetare och unga och för att organisera effektivt självförsvar, inklusive beväpning mot den israeliska armens dödliga repression och attacker från bosättare. Dessa kommittéer skulle kunna generera diskussioner i alla delar av samhället om hur kampen för nationell och social frigörelse kan föras framåt.
Maavak Sotzyalisti/Nidal Eshteraki (Socialistiska kamprörelsen, CWI i Israel och Palestina) säger:
- Stärk protesterna mot extremhögern och mot kapitalets och bosättarnas Netanyahu-regering. För gemensamma judiska och arabiska demonstrationer – mot våldsattacker och terror.
- För en oberoende utredning med valda representanter från lokalsamhället, arbetarorganisationer och allmänheten kring Hamdans död. Demokratisk kontroll av polisen. Lokalpolisen ska styras demokratiskt av lokala folkkommittéer.
- Bort med armén från de palestinska områdena. Ett slut på ockupationen och bosättningarna. Upphäv blockaden av Gaza.
- För en oberoende, demokratisk socialistisk palestinsk stat, sida vid sida med ett demokratiskt socialistiskt Israel, med två huvudstäder i Jerusalem och lika rättigheter för minoriteter, som en del i kampen för ett socialistiskt Mellanöstern och regional fred.
