Thailand efter militärkuppen

2006-09-27 13:22:55




Den 19 september genomfördes ännu en militärkupp i Thailand. Det var den artonde sedan den konstituella monarkin infördes 1932. Kuppen leddes av överbefälhavare Sonthi Boonyaratglin, som avsatte miljardären och före detta telekompampen Thaksin Shinawatra.

Sedan 2001 har Thaksin och hans parti ”Thai Rak Thai” (TRT – Thailändare älskar Thailändare) vunnit två jordskredssegrar. Men tidigare i år tog korruptionsanklagelserna och protesterna fart. Allt tyder på att kung Bhumibol gav militärkuppen grönt ljus. Den fientlighet mot Thaksin som generellt råder bland invånarna i städerna gynnade de beväpnade styrkorna och möjliggjorde en smidig kupp utan en droppe blodspillan. Kuppen genomfördes, enligt dess ledare, för att upphäva ett mer än ett år långt politiskt dödläge.
Thaksin kom till makten 2001 genom att utnyttja effekterna av IMF:s och Världsbankens strukturanpassningsprogram som används under Asiens ekonomiska kris 1997. Han vann betydande stöd, särskilt på landsbygden bland fattiga och bönder, för sitt populistiska program som lovade billigare sjukvård. Samtidigt vidtog Thaksin protektionistiska åtgärder för att understödja sina förtrognas ekonomiska intressen.

Thailand under Thaksin

Efter en tid anpassade sig Thaksin till de globala ekonomiska trenderna och började bedriva en nyliberal politik och genomföra privatiseringar, bland annat av elmarknaden. Han introducerade också frihandelsavtal för att kunna konkurrera om utländska direktinvesteringar.
Den politiken ledde till konflikter med lokala företag och mindre affärsmän, liksom med befolkningen i städerna som lamslogs av en inflation som nådde den högsta nivån på sex år.
Befolkningen i städerna upprördes också över Thaksins mediakontroll, åsidosättande av demokratiska rättigheter och hans ständiga försök att fylla de statliga institutionerna med sina egna förtrogna. Ont blod väckte också repressionen mot muslimserna i landets södra delar, som ledde till ökade separatistiska stämningar.
Under de senaste året fördjupades motsättningarna mellan Thaksin och oppositionen ytterligare. Thaksin försökte mildra protesterna i Bangkok genom ett hastigt annonserat val den 2 april i år. Oppositionspartierna bojkottade valet.
Därför lovade Thaksin att stiga åt sidan så snart ett nytt parlament upprättats. Det är linjen man tror att kungen rådde Thaksin att följa för att häva den politiska låsningen. Men dödläget fortgick, vilket fick kung Bhumibol att vända sig till landets rättsväsende för att reda ut ”röran”.

Politisk kris

Konstitutionsdomstolen ogiltigförklarade genast aprilvalet och brottsdomstolen fängslade tre av valkommissionärerna. En ny valkommission utsågs tidigare den här månaden. Det verkade som om Thailand var på väg mot ännu ett val, kanske så snart som i november, där oppositionspartierna kunde delta.
Men ett val skulle inte ha löst den politiska krisen, eftersom mycket talade för att TRT skulle vinna också det valet, på grund av det avsevärda stöd man åtnjuter på landsbygden. Även om Thaksin avgått som premiärminister efter valet, vilket han antydde att han skulle göra, är det troligt att han, genom TRT, skulle ha fortsatt kontroll över också den nya regeringens agenda.
Under tiden började ett växande obehag att sprida sig inom den härskande eliten: man oroade sig för de politiska och ekonomiska konsekvenser en konflikt mellan Thaksin och oppositionen skulle kunna få. Generalerna var oroade för nya massdemonstrationer på Bangkoks gator.
En utdragen konflikt kan komma att få långtgående konsekvenser för ekonomin. Fortsatta ekonomiska försämringar skulle sannolikt innebära att också bredare lager av befolkningen gav uttryck för sin ilska.
Ett annat skäl till militärkuppen verkar ha varit Thaksins agerande mot arméns officerare, inklusive general Sonthi, som öppet kritiserat honom. Thaksin var i färd med att utse nya officerare som stod honom nära.

Kungen och militären

Thailand är det enda landet i Sydostasien som aldrig erövrades av en europeisk kolonialmakt.
Landet var en absolut monarki i nära fyra århundraden ända fram till 1932, då en oblodig kupp begränsade monarkins makt.
Ändå förblir kungen genom konstitutionen mycket inflytelserik. Det var kungens godkännande av militärkuppen som gjorde slut på Thaksins regeringsperiod.
Militärjuntan kallar sig själv för ”Rådet för demokratiska reformer under en konstitutionell monarki”, och insisterar på att målet är att rädda Thailand från Thaksinregimens korruption.
Men en vecka efter militärens maktövertagande i Bangkok och omkringliggande områden, förbjuder generalerna i praktiken all politisk verksamhet, stänger radiostationer och kräver att pressen ”slutar visa uttryck för den allmänna opinionen”.
De repressiva metoderna motiveras med att man vill förhindra en motkupp från Thaksinsupportrar inom militären och för att stävja protester bland landsbygdsbefolkningen, där Thaksin fortfarande har stöd.
Trots att de dominerande västmakterna, som USA och Storbritannien, sagt sig vara ”bekymrade ” över den thailändska demokratins kollaps, är det hittills ingen som kraftfullt fördömt kuppen.

Inga tydliga fördömanden

Tvärtom nöjer man sig med att betrakta hur demokratin välts över ända och hur generalerna tar över – så länge det dämpar folkets protester och inte sker i konflikt med ekonomiska och imperialistiska intressen. Så mycket för idén om ”demokratiseringen” som Bush och andra västledare ropade på i mellanöstern och dessförinnan i hela den nykoloniala världen.
Thailands oppositionspartier, befolkningen i städerna och de grupper som genomfört ett visst mått av demonstrationer och protester under de senaste månaderna, välkomnade militärens inblandning. De tror att generalerna kan motverka den politiska osäkerhet som Thaksinregeringen inneburit.
De flesta politiska partier sätter troligen sitt hopp till att kungen ska lugna ner situationen och förbättra thailändarnas villkor.
Men de militärkupper som hittills genomförts i Thailand har visat att kungen alltid stött militära juntor som Sonthis. Samma monarki som hjälpt kapitalistpampar, som Thaksin, att komma till makten ger nu kuppmakarna stöd.

Enad kamp mot förtrycket

En betydande orsak till instabiliteten i Thailand – de muslimska upproren i landets södra delar – kan inte lösas på basis av kapitalism.
Bara en enad arbetarklass som kämpar för demokratiska rättigheter och sociala och ekonomiska reformer och för socialism kommer att kunna vinna verkliga rättigheter för det här förtryckta samhället.
Tidigare erfarenheter av masskamp i Thailand har tydligt visat, trots heroism och uppoffringar, att varken bönderna eller studenterna och mellanklassen, på grund av sina inbördes skilda intressen, har kunnat leda kampen för att störta kapitalismen.
För närvarande verkar det som om landsbygdsbefolkningen, majoriteten av befolkningen i Thailand, är benägen att stödja ledare som Thaksin.

Demokrati och socialism

Arbetarklassen är den enda klass som skulle kunna leda kapitalismens omkullkastande och som skulle dra med sig stöd från landsbygdens fattiga, studenterna och medelklassen, men också de fattiga muslimerna i södern. Detta i sin tur kräver att ett arbetarparti börjar byggas.
Ett sådant parti, med masstöd och med ett socialistiskt program i ryggen, skulle ge arbetarklassen tillräckligt med självförtroende för att ta ledningen i oppositionskampen.
Ett parti för arbetare och småbönder behöver koppla samman behovet av demokratiska rättigheter och sociala och ekonomiska reformer med behovet av att upprätta en arbetarstat.
Ett socialistiskt Thailand skulle kräva stöd från arbetare i Sydostasien och världen över.

Ravie Chandren

CWI kämpar för:

  • Motstånd mot militärkuppen.
  • Masskamp för demokratiska rättigheter, inklusive arbetares rätt att organisera sig, att protestera och att strejka.
  • Bygg ett massparti för arbetare och småbönder.
  • För en verkligt representativ lagstiftande församling.
  • Avskaffa monarkin.
  • För en majoritetsregering som stödjer sig på arbetare och bönder.
  • Fullständiga rättigheter för den förtryckta muslimska befolkningen och alla andra minoriteter.
  • Nej till nyliberal politik med privatiseringar och avregleringar.
  • Offentligt ägande av storföretagen, basnäringarna, mark och banker.
  • För en ekonomi planerad efter arbetarklassens och fattigböndernas behov, underställd demokratisk kontroll och styre av valda arbetar- och småbonderepresentanter.
  • För ett socialistiskt Thailand, som en del av en socialistisk federation för hela Sydostasien.