Våldsamma demonstrationer har pågått i Ukraina under flera månader.
Med en kombination av upptrappat våld och erbjudanden om vissa eftergifter under galgen försöker Ukrainas president Viktor Janukovitj hänga kvar vid makten.
I tisdags beslöt landets parlament att riva upp de nya repressiva lagar som regimen införde den 16 januari och som följdes av ett nytt uppsving för masskampen. Samma dag genomfördes det ännu en ombildning av regeringen och premiärminister Mykola Azarov deklarerade sin avgång.
Dagarna innan hade regimen hotat med att införa undantagstillstånd.
De senaste eftergifterna kan mycket väl förebåda nya massiv polisinsatser för att slå ner de protester som har vuxit i styrka och spridning under de senaste dagarna.
Varken regimen eller oppositionspartierna i parlamentet har kontroll över utvecklingen.
I dryga två månader har Ukrainas huvudstad Kiev varit skådeplatsen för stora demonstrationer och torgockupationer. Protesterna inleddes efter att president Janukovitj plötsligt meddelat att det inte blir något associationsavtal med EU. Presidentens besked kom strax innan avtalet skulle undertecknas på EU:s toppmöte i Litauens huvudstad Vilnius den 29 november. Istället för att ingå i EU:s östliga partnerskap vände sig Ukraina till Ryssland och den euroasiatiska union som Putin vill forma för att stärka den ryska imperialismens inflytande i före detta Sovjetunionen.
Regimens tvära vändning och det avtal som sedan följde med Ryssland fick hundratusentals att gå ut på gatorna i huvudstaden Kiev. Även i andra städer i de icke-rysktalande centrala och västra delarna av landet genomfördes stora folkliga mobiliseringar.
Massrörelsen utvecklades snabbt till att bli betydligt större än de protester som genomfördes mot valfusket 2004 och som gått till historien som den orangea revolutionen.
Till skillnad från 2004 fanns redan från början en skepsis mot de stora oppositionspartierna och deras ledare. De inledande protesterna var till stor del en spontan massprotest mot en korrupt och odemokratisk regering. Massorna fruktade att förhållandena skulle bli än mer olidliga efter att regimen hoppat av förhandlingarna med EU. Regimens avtal med Putin stärkte denna fruktan och illusionerna om EU, som egentligen bara var ute efter att öppna upp Ukrainas marknad. EU-medlemskap fanns inte på bordet, inte ens ett ”perspektiv på medlemskap”.
Efter flera stora mobiliseringar och månadslånga torgockupationer i sträng vinterkyla började en naturlig trötthet sätta in. Trots protesterna satt regimen kvar, vilket delvis var en följd av att kampen inte har spridits till landets rysktalande östra och södra delar, som i huvudsak röstade på Janukovitj i presidentvalet 2010.
Men regimen var kraftigt försvagad och som så många gånger förr i historien var det kontrarevolutionens piskrapp som på nytt provocerade fram nya beslutsamma protester. När regeringen den 16 januari införde drakoniska lagar som kriminaliserade fortsatta protester tog utvecklingen ny vändning. Regimens försök att med repression krossa massrörelsen resulterade i våldsamma sammandrabbningar och att demonstranter dödades. Efter de första dödsoffren fanns inga möjligheter att massorna på gatorna skulle acceptera något annat än presidentens omedelbara avgång och nyval.
Det är regimens upptrappade våld och det faktum att de största oppositionspartierna är lika korrupta som de styrande som gjort det möjligt för de extrema ukrainska högernationalisterna att få större utrymme i proteströrelsen. Detta i sin tur återspeglar att det finns en självständig arbetarrörelse som kan förena arbetarna och ungdomen i en gemensam kamp mot såväl regimen som oppositionspartierna och de olika imperialistiska makternas försök att utnyttja läget till sin fördel.
Ukraina riskerar att våldsamt klyvas. De västra och centrala delarna har tagits över av Svoboda och andra ultranationalister. Det sätter ett brutalt hinder i vägen mot varje försök att bygga en massrörelse som också får genomslag i östra och södra Ukraina. De protester som rapporterats från de östra delarna har hittills inte fått någon större uppslutning. Hur den rysktalande befolkningen kommer att reagera på att de ukrainska nationalisterna vinner terräng återstår att se. Men nyfascisternas och ultranationalisternas frammarsch skrämmer och splittrar, vilket såväl regimen som Ryssland gör allt för att utnyttja.
Fruktan för landets sönderfall kan till sist resultera i en kompromisslösning. Såväl landets oligarker som exempelvis EU och USA pressar på för att få till stånd en ny koalitionsregering. Men det kan sannolikt inte ske utan att Janukovytj avgår.
Oavsett vad som händer kommer den fortsatta utvecklingen att kantas av nya våldsamheter och splittring. Inget av dagens partier står för verklig demokrati, jobb och välfärd, utan de genomsyras av korruption, högerpolitik och nationalism samt förenas av att man vill använda makten för att berika sig själva, allt medan landet ruineras.
Bara en självständig arbetarrörelse kan hejda den hotande katastrofen och skapa ett fritt Ukraina där massorna i samverkan formar framtiden.
