Tiden rinner ut för ”Lulaismen”

2012-01-13 00:18:58


Frågan om partiet ska bilda allianser med borgerliga partier var en stor fråga på PSOL:s kongress i december.

Detta tillsammans med nya stöd och bidrag till de fattigaste möjliggjorde en lätt seger för Lulas efterträdare, Dilma Rousseff i presidentvalet 2010.
Dilma har dock en svårare period framför sig. En ny ­ekonomisk kris kan drabba Brasilien hårdare än krisen 2008-2009. Efter ett snabbt fall i ekonomin, med ett BNP-fall under 2009, kom en relativt stark återhämtning 2010, med en tillväxt på 7,5 procent. Detta möjliggjordes av statliga stimulansåtgärder tillsammans med ökad export till Kina.
Dilma började sin mandatperiod 2011 med att dra åt bromsen för att stoppa inflationen som började skena iväg. Ett stort nedskärningspaket lades, samtidigt som tidigare skattelättnader för att stimulera konsumtionen av vitvaror och bilar drogs in. När centralbanken höjde styrräntan under andra halvåret stannade den ekonomiska tillväxten av.
Växande produktion, låg arbetslöshet och höjning av minimi­lönen medförde att många arbetare i den privata sektorn lycka­des få igenom höjda reallöner. Men nu börjar arbetsgivarna dra åt svångremmen. Inom banksek­torn, där vinsterna är rekordhöga, vann arbetarna väldigt lite, trots strejkaktioner. Inom den offentliga sektorn har det också ägt rum många viktiga strejker i år. Bland annat gick lärarna ut i strejk i stora delar av landet, på vissa ställen under flera månader. Men de offentliga arbetsgivarna har varit hårdnackade och inte givit med sig. Tvärtom, det finns ett lagför­slag om att frysa de offentliga löneutgifterna under 10 år!
Sett i sin helhet har 2011 ­varit ett år med mer arbetarkamp än 2010.

Under Dilmas första år vid makten har sju ministrar tvingats avgå, sex av dem efter anklagelser om korruption. Hittills har det ­inte dragit ner Dilmas popularitetssiffror, eftersom hon uppfattas som villig att ta itu med korruptionen.
”Lulaismen” har ännu viktiga politiska stödreserver och hjälps av att högeroppositionen är i djup kris och vänstern ännu för svag för att kunna utmana. Den ekono­miska utvecklingen kommer att vara en viktig faktor för att under­gräva regeringens stöd, tillsammans med vänsterns förmåga att samordna motståndet och beväpna det med ett socialistiskt alternativ.
Ett tecken är att inom de soci­ala rörelserna, där MST (de jordlösa lantarbetarnas rörelse) är den viktigaste organisationen,   finns en växande besvikelse på regeringen. Dilma har slagit bottenrekord i jordreform genom att inte expropriera en enda jord­egendom under sitt första år vid makten, det sämsta resultatet på 20 år!

Partiet för Socialism och Frihet (PSOL) höll sin tredje kongress den 2-4 december. Kongressen diskuterade den globala krisen, regeringens attacker och arbetarkampen, men den viktigaste debattfrågan var partiets hållning i kommunalvalen 2012.
Kongressen föregicks av ett internationellt seminarium med gäster från 24 länder, inklusive Alec Thraves från Socialist Party i England/Wales och Laura Fitzgerald från Socialist Party på Irland, båda CWI-partier.
PSOL grundades 2004 efter att arbetarpartiet PT förlorats som kampverktyg och helt integrerats inom maktstrukturen. PT idag leder en stor koalition med partier från yttersta högern till ”vänstern” och tar emot enorma bidrag från storföretagen, som ser PT som ett verktyg för att genomföra en arbetsgivarvänlig politik och hålla tillbaka kampen.

PSOL har etablerat sig som den viktigaste vänsteroppositionen mot ”Lulaismen”. Partiets presidentkandidat 2006, Heloísa Helena, fick knappt sju miljoner röster. I presidentvalet 2010 fick PS­OL:s Plínio de Arruda Sampaio nära en miljon röster.
Partiet har lyft fram viktiga frågor som motståndet mot korrup­tion, försämringen av skyddet av skogarna till förmån för storjordbruken, för en revision och ett slut på avbetalningarna av statsskulden, för att en summa motsvarande 10 procent av BNP ska satsas på utbildningen o s v.
PSOL är dock under starkt inflytande från ”valpragmatism”, vilket har lett partiet till allianser med borgerliga partier i lokala val, inklusive två delstatshuvudstäder.
Inför 2010 års presidentval förespråkade en majoritet av partiledningen att man borde försöka nå en valallians med det Gröna Partiets (PV) presidentkandidat Marina Silva. Marina hade brutit med PT och lämnat regeringen. Men hennes brytning var till höger och hon ställde upp  tillsammans med en miljardär som kandidat till vicepresidentposten.
Pressen från PSOL:s gräsrötter stoppade emellertid detta och partiet ställde upp med en egen kandidat med vänsterprofil.
Under kongressen återkom frågan om att bilda en allians med Marina Silva och med partier som stödjer regeringarna, även högerpartier. På flera orter  diskuteras allianser med borgerliga partier.

PSOL:s delstatskongress i Rio de Janeiro röstade med liten majoritet för att försöka bygga en valallians med Gröna Partiet (PV) i staden Rio de Janeiro.
I delstatshuvudstaden Belém (i delstaten Pará), där PSOL:s kandidat, Edmilson Rodrigues, har över 40 procent i opinionsmätningarna, diskuterar man en valallians med PCdoB (Brasiliens kommunistparti).
PCdoB har dock inget kvar av sin radikalism, utan är ett maktens parti som deltar i PT-regeringen. Partiets idrottsminister tvingades nyligen avgå efter korruptionsskandaler.
I alla dessa fall rättfärdigar man behovet av att ”bredda allianserna” med att undvika isoleringen. Men en sådan politik undergräver förtroendet för partiet, som riskerar att bli ytterligare ett litet parti med ”socialism” eller ”kommunism” i namnet, men som ses som en valmaskin och inte ett verktyg för kamp för att ändra samhället i grunden.

Det största hotet kommer kanske ändå från diskussionerna om relationerna med Marina Silva, som lyckades vinna 19 procent av rösterna i presidentvalet 2010. Men en stor del av hennes röster kom från konservativa som stödde hennes frikyrkliga profil mot abort och homoäktenskap.
Efter valet bröt hon med de Gröna och är på väg att bygga ett nytt parti.
Flera ledande figurer inom PS­OL har deltagit i möten med hennes ”rörelse för en ny politik” och förespråkar att partiet bör söka en allians med henne i nästa presidentval 2014.
Partikongressen röstade emot ett närmande till hennes rörelse, men stängde inte dörren helt för en valallians 2014.

Partikongressen gav dock stöd till en motion, som LSR (CWI i Brasilien) backade upp, där vikten påtalades av att fortsätta jobba för att lägga grunden för en enhet i kampen mellan de kämpande fackföreningarna som har en oberoende ställning till regering och arbetsgivare, samt bygget av en enad facklig landsorga­nisation som förenar vänsterfack­en.
Partiet röstade också för ett förslag från kvinnokommissionen om att anta målet om paritet mellan könen inom de ledande orga­nen.
Från denna kongress gäller redan att 40 procent av medlemmarna i partistyrel­sen och 30 procent av medlemmarna i partiets verkställande utskott måste vara kvinnor.

Trots att partiet har anlagt en högerkurs efter att ha bildats 2004, är profilen fortfarande till vänster om de flesta nya vänster­partier som har bildats i Europa.
LSR har från starten argumen­terat för att den revolutionära vänstern inom partiet måste bygga ett block, en attraktionspol för de som ser hur partiet begår samma typ av misstag som ledde till PT:s urartning; till stöd för ett socialistiskt program och ett parti med demokratiska strukturer samt aktiva partiföreningar.

Marcus Kollbrunner

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!