”Tio minuter från flygattack mot Iran”

av Arne Johansson, en artikel ur veckotidningen Offensiv

Världen besparades på midsommaraftonen en omfattande amerikansk flygattack mot några av Irans militära anläggningar. Enligt New York Times hade Donald Trump själv godkänt ett anfall mot radaranläggningar och robotbatterier i Iran som svar på att Iran skjutit ned en av de drönare som USA använder för att spionera på Iran. Men presidenten fick i sista stund kalla fötter. ”Tio minuter före anfallet stoppade jag det”, meddelade Trump själv på Twitter. Som skäl för att ställa in angav han att 150 dödade iranier skulle framstå som oproportionerligt jämfört med nedskjutningen av en obemannad drönare.

Incidenten är bara det senaste utslaget av en dramatiskt upptrappad USA-kampanj med förödande sanktioner mot Iran, sedan Trump rivit upp det kärnavtal med Iran som hans företrädare Barack Obama förhandlade fram. Krisen har närmat sig en militär konfrontation sedan flera oljetankers skadats av sprängladdningar och USA beslutat om att skicka tusentals fler soldater till regionen och den redan befintliga armadan. 
Bara några dagar hade gått sedan de två senaste attentaten mot oljetankers av hittills sex, då sprängladdningar slagit hål på skrovet ovanför vattenlinjen mot både ett norsk- och ett japanskflaggat fartyg. 
Vilka som ligger bakom är ännu svårt att säga säkert. Medan USA påstår sig ha bevis för att Iran placerat laddningar utanpå det japanska fartyget måste frågan ställas vilket intresse Iran skulle ha av att angripa en japansk oljetanker just som Japans premiärminister Shinzo Abe befann sig på det första japanska statsbesöket i Iran på 41 år? 
Enligt Wall Street Journal har till och med Trump själv reagerat mot de hökar i hans egen närmaste krets som öppet argumenterat för en militär attack mot Iran: ”De här människorna vill driva ut oss i krig och det är så avskyvärt”, ska han ha sagt om de hökar med säkerhetsrådgivaren John Bolton och utrikesministern Mike Pompeo i spetsen, som redan hade gett klartecken för flyg­attacker och öppet kampanjar för regimförändring i Iran, liksom också i Venezuela. 

Men visst kan även den iranska diktaturen ha haft motiv att utföra symboliska attacker mot oljetankers. Sett i ljuset av att USA:s ekonomiska krigföring redan har fått den iranska valutan att rasa med 80 procent och arbetslösheten att explodera kan det ha varit ett desperat försök av Irans ayatollor att både syna Trumps beredskap för krig, vända det interna missnöjet bland Irans arbetare, ungdomar och arbetslösa utåt och varna omvärlden för krisens globala risker. 
Även om den planerade flygattacken denna gång ställdes in pekar logiken i Trumpadministrationens hittillsvarande Iranpolitik obevekligt mot en våldsam upplösning, om den inte vid katastrofens rand radikalt förändras. 
Som Washington Post noterar understryker krisen att: 
”Förvirringen breder inte bara ut sig till USA:s motståndare – Iran, Nordkorea och Venezuela – utan också till dess allierade i Europa och Asien. Nettoresultatet är en president som visat sig kapabel att trigga utrikespolitiska kriser”, men ”oförmögen att desarmera dem”. 

Ett nytt storkrig i Mellanöstern skulle trots allt knappast underlätta Trumps chanser att bli omvald i nästa års presidentval. Men så länge så extrema hot och sanktioner som dagens mot Iran och Venezuela består är risken fortsatt hög för att den sociala krisen lätt kan trigga till kaos, inbördeskrig och krig, som likt bläckplumpar sprider sig över hela regioner.
För Irans förtryckta arbetare och ungdomar finns inget annat än död, misär och plundring att vänta sig i spåren av imperialismens sanktioner och krigshot – något som bara kan splittra och försvåra den egna kampen mot ayatollornas regim. Att störta den religiösa diktaturen i Iran är de iranska arbetarnas och ungdomarnas egen sak.  
Detta kräver bygget av självständiga socialistiska massorganisationer i Iran som med solidariskt stöd från socialister i hela världen kan förhindra all imperialistisk inblandning från dagens reaktionära ledare i USA, Israel och Saudiarabien.