foto: Liv Shange Moyo
I tolv år har Hiwet kämpat för asyl, och situationen ”tar död på mig”.
Hiwet Taklemariam, 55, flydde från Eritrea 2006 efter att enväldets militär anklagade henne för att ha hjälpt sin dotter att desertera från den militärtjänstgöring som alla vuxna tvingas till. Efter tolv år i Sverige har hon nu fått avslag på sin tredje ansökan om asyl. Förtvivlad och vid dålig hälsa vädjar hon om stöd och hjälp för att få någon sorts ro i livet.
Hur kom det sig att du hamnade i Sverige?
– Jag upplevde svårigheter i mitt hemland och ville komma till vilket land som helst i Europa. Det råkade bli så att jag fick kontakt med en affärsman som hjälpte mig att komma till Sverige. Jag kunde inte stanna i Eritrea efter att min dotter hade flytt från militärtjänstgöringen.
Vad hade hänt om du stannat kvar?
– De (myndigheterna) sa att jag måste hitta min dotter, annars skulle de sätta mig i fängelse. Det är många eritreanska föräldrar som sitter i fängelse av den anledningen idag.
Att Hiwet eftersöktes av militären i Eritrea, en av världens hårdaste diktaturer (ofta kallat ”Afrikas Nordkorea”), med risk för att fängslas eller dödas, anses inte som skäl till asyl av Migrationsverket. Inte heller att hon har engagerat sig politiskt mot den eritreanska regimen här i Sverige erkänns som skyddsskäl.
Samtidigt vittnar andra asylfall om att allvarliga påföljder hotar den som lämnar Eritrea utan tillstånd och inte betalar skatt i Eritrea, men det är inget som Migrationsverket tycker räcker för skydd i Hiwets fall. Inte heller erkänns hoten att inkallas till tvångsarbete i ”folkarmén” eller utsättas för könsstympning.
Efter avslag på avslag har Hiwet nu överlevt tolv år i Sverige. Nu har hon mottagit ännu ett utvisningsbeslut.
– Jag har varit här i Sverige sen jag flydde 2006, men jag har aldrig fått uppleva någon ro. Jag har mått så dåligt av det att jag nu har fått stora problem med min hälsa.
Efter avslaget på sin andra asylansökan tog sig Hiwet till Tyskland och sökte där asyl. Där fick hon vård för de kroniska hälsoproblem hon hade utvecklat och opererades bland annat för gallsten. Men i augusti 2017 skickade Tyskland tillbaka Hiwet till Sverige enligt Dublin-förordningen (överenskommelsen mellan olika länder, främst i EU, om att en asylansökan i ett land utesluter ansökan i ett annat). Hiwet berättar att det var riktigt knäckande, hon blev djupt deprimerad och sedan dess har hennes hälsa försämrats kraftigt.
– Det tog död på mig. Jag grät så mycket och mina ögon är inte okej nu, min syn har påverkats.
Hennes vänner oroar sig:
– Hon mår så dåligt att jag är rädd att lämna henne ensam, jag är rädd att hon ska göra sig själv illa, hoppa i älven eller något liknande, säger hennes vän.
Vad skulle det betyda om du tvingas tillbaka till Eritrea idag?
– Jag skulle vara en ensam kvinna, jag har ingen som kan stödja mig. Både min egen familj och min mans familj har vänt sig ifrån mig.
Hiwet brister i tårar när hon berättar om de fyra barnen som hon lämnade med sin syster för tolv år sedan. Yngsta barnet var då tre år.
– På en personlig nivå skulle det betyda risk för mitt liv. Jag skulle sättas i fängelse och förhållandena där är så dåliga. Med min hälsa skulle jag inte klara mig.
Inte heller i Sverige får Hiwet idag den vård hon skulle behöva.
– De har ställt diagnos och säger att jag skulle behöva opereras, men de säger att de inte kan behandla mig eftersom jag inte har några papper, berättar Hiwet.
– Jag får smärtstillande och någon gång en kur penicillin.
Vad önskar du just nu?
– Att något europeiskt land tar emot mig. Det här dödar mig just nu. Jag gör vad som helst för att få stanna så att jag kan rädda mitt liv, det jag har kvar av det.
Hiwet vädjar för sitt liv till Migrationsdomstolen som hon nu överklagar utvisningsbeslutet till:
– Jag har varit här i tolv år. Jag har inget i mitt gamla land. Jag trodde det här skulle bli mitt land, men efter tolv år är jag fortfarande inte välkommen. Jag orkar snart inte mer, det här tar död på mig.
