Mer än tio dagars förhandlingar i Poznan i Polen, mellan den 1 och 12 december, ledde inte fram till något konkret. Splittringen var för stor. Flera EU-länders regeringar, till exempel värdlandet Polens och Italiens, ville tona ner hela klimatfrågan.Mötet med 11 000 deltagare från världens alla hörn var ett förberedelsemöte inför FN:s klimatmöte i Kö- penhamn i december nästa år, där det är tänkt att ett nytt och globalt avtal ska undertecknas.
Tanken var att en ram för det mötet skulle undertecknas, men efter förhandlingarna i Poznan är frågetecknen större än innan. Det politiska tomrummet i USA, i väntan på att Barack Obama ska sväras in som president, gör att ingen idag vet vad USA kommer att kräva i förhandlingarna i Köpenhamn.
På FN:s klimatmöte i december 2007 på Bali diskuterades siffror på hur mycket utsläppen måste minska. Enligt IPCC:s (FN:s klimpatpanel) klimatrapporter rör det sig om en 50-procentig minskning till 2050. Men att komma överens om dessa mål är en sak, att sen ta beslut som gör att de nås är en helt annan.
EU har försökt ta på sig ledartröjan i klimatförhandlingarna. Det är ingen slump att det stora klimatmötet nästa år äger rum i Köpenhamn.
EU antog förra året en målsättning som bygger på en 20-procentig minskning av utsläppen fram till år 2020. Minskade utsläpp av växthusgaser med 20 procent, ökad användning av förnyelsebara energikällor med 20 procent och minskad energiförbrukning med 20 procent. Det kan låta som höga mål, men de är i prakti-ken väldigt låga.
Enligt EU-kommissionens egen uppfattning behövs det minskningar av utsläppen med 25-40 procent i EU från 1990 års nivåer till år 2020, något som på EU:s hemsida framställs som ett mål för hela unionen. Det nya klimatavtalet och EU:s mål jämförs med det tidigare Kyotoprotokollet, som löper ut 2012.
Kyotoavtalet satte nivån på 5,2 procent mellan åren 1990 och 2010. Endast tre länder har nått dessa mål, det var Sverige, Tyskland och Storbritannien. Globalt ökade dock utsläppen, framförallt i Indien och Kina har ökningen varit som störst. Men även till exempel USA ökade sina utsläpp med 14 procent under den perioden.
USA kräver nu att man ska ta år 2000 som startpunkt för utsläppsminskningar istället för 1990. Detta för att dölja den ökning som varit. Det här kravet kommer förmodligen att komma upp igen nästa år, och siffrorna kan komma att se betydligt bättre ut än vad de i själva verket är.
Planen för att få ner utsläppen är marknadslösningar med klimatkompenseringsavgifter och handel med utsläppsrätter. Utsläppshandeln har dock hittills varit ett fiasko i EU. Fler utsläppsrätter har delats ut än vad utsläppen i själva verket var i fråga om mängd. Planen för EU är nu att refor-mera detta system så att utsläppsrättigheterna ska vara färre och inte gra- tis. Redan innan kapitalismens globala kris stod det klart att undantag från detta begärs för den tyska industrin, de ska återigen få gratis andelar.
Nu har fler EU länder begärt undantag, från 20-procentsmålen. Ett av dessa är Polen, som sagt att man kommer att behålla sin kolindustri och tänker försvara den till varje pris. EU:s avtal förra året undertecknades med en brasklapp, att alla EU-stater ska vara överens. Det gör att varje regering i praktiken får vetorätt.
För att ändå försöka få igenom ett avtal i Köpenhamn nästa år ges nu löften om undantag till höger och vänster. Det mest avgörande förslaget för att undvika en konflikt med storföretagen är idén om att det är billigare att ställa om produktionen någon annanstans. Det så kallade miljöbiståndet eller flexibla mekanismer, är ett nykolonialt system som bland annat den svenska regeringen med stöd av svenskt näringsliv driver på för.
EU vill att ca 50 procent av målen ska kunna nås med miljökrediter som ska investeras utomlands. Sverige vill helgardera sig och vill att så mycket som behövs för att nå målen ska gå att köpa upp. Än finns det inga bevis för hur stora miljöeffekter dessa ”flexibla mekanismer” får. Något som är säkert är att det är ett gigantiskt hål i avtalen. Sammantaget gör det här EU:s position väldigt svår, inget land vill betala notan för omställningen.
Att den svenska regeringen är den som hårdast driver på för att öppna upp för utsläppsminskning-ar utanför EU:s gränser är oroväckande. Högerregeringen tar över EU:s ordförandeklubba nästa år, och innan december 2009 kommer vi att få se ett förslag till avtal med mer hål än krav på verklig förändring och omställning.
Det är ingen slump att avtalen vattnas ur och sen i praktiken faller, så länge makten i samhället innehas av ett fåtal kapitalister kommer plundringen av miljön att fortsätta.
Det behövs nu akut en rörelse som tar kamp mot storföretagslobbyn, som avslöjar EU:s och FN:s bluffavtal, men som också kämpar för en socialistisk värld.
Joel Eriksson
