foto: IAEA Imagebank / Flickr CC
Kärnkraftskatastrofen i Fukushima för tre år sedan har satt djupa spår i naturen och miljön, inte bara i Japan utan också i andra delar av Stilla havet.
Kärnkraftskatastrofen på Fukushima-Daiichaanläggningen i mars 2011 var den näst värsta nukleära katastrofen någonsin, efter Tjernobylkatastrofen i Ukraina 1986. En del forskare varnar för att Fukushimas destruktiva effekter kan vara värre än Tjernobyls.
I Tjernobyl inträffade det en härdsmälta i en reaktor, medan tre av sex reaktorer i Fukushima drabbades av explosioner och härdsmälta. Detta följde på den kraftfulla Tohokujordbävningen och tsunamin den 11 mars 2011 som slog ut anläggningens elförsörjning och vattenkylningssystem, vilket fick bränsleelementen i reaktorkärnan att smälta. Fukushima härbärgerar avsevärt mer nukleärt material (över 1 700 ton) än vad Tjernobyl gjorde (180 ton). Både Tjernobyl och Fukushima rankades som ”nivå 7” på en internationell skala för nukleära incidenter, även om den japanska regeringen initialt tonade ner krisen genom att placera den på ”nivå 4” på den så kallade INES-skalan, något som omedelbart ifrågasattes av internationella experter.
Under de tre år som har gått sedan dess har regeringen och anläggningens ägare, Tepco, världens största privatägda energibolag, blivit massivt kritiserade för sin klumpiga respons, säkerhetsmissar, förnekanden och mörklägganden. År 2012 konstaterade en oberoende kommission ledd av läkaren och professorn Kiyoshi Kurokawa att Fokushimakatastrofen var orsakad av ”mänskliga brister”. Redan 2006 var de japanska myndigheterna som ska vaka över kärnkraften och Tepco medvetna om risken för att all el kunde slås ut i Fukushimaanläggningen om en stor tsunamivåg slog in över kärnkraftverket. I fördömande ord anklagade Kurokawakommissionen regeringen och myndigheterna för att vara i maskopi med kärnkraftsindustrin – Tepco.
Över 160 000 människor har evakuerats från området runt den drabbade Fukushimaanläggningen och de kommer sannolikt inte tillbaka.
Fukushimaanläggningens direktör Takeshi Takahashi har medgett att avvecklingen av anläggningen kan komma att ta 30 till 40 år, till en kostnad på åtminstone 100 miljarder USA-dollar (600 miljarder kronor). Detta är omkring 15 gånger kostnaden för byggandet av en enda kärnkraftsanläggning. I denna kostnad är de långsiktigare hot som utgörs av miljöläckage av radioaktivt material inte inräknat.
”Fukushima utgör havsversionen av Tjernobyl”, som en japansk bloggare uttryckte det. Tepco har kämpat för att kunna handskas med de växande vattenmängder som man använde för att kyla de skadade reaktorerna. Detta vatten blev höggradigt radioaktivt och måste lagras i gigantiska containrar höga som 3-våningshus, vilket bara är en tillfällig lösning. Lagringstankarna konstruerades illegalt av lågavlönade kontraktsarbetare, vilket ytterligare spädde på säkerhetsbekymren. Flera radioaktiva läckage har inträffat, inklusive en allvarlig ”nivå 3”-incident i augusti 2013, då 300 ton starkt förorenat vatten strömmade ut i Stilla havet.
Utöver lagringstanksincidenterna rinner låggradigt förorenat grundvatten som strömmar nedför bergen bakom Fukushimanläggningen och genom dess grundfundament ut i Stilla Havet i en takt av 300 ton om dagen. Väl där transporteras det med strömmarna och genom det marina liv som absorberar de radioaktiva toxinerna.
Konsekvenserna av allt detta för oceanen och dess ekosystem utgör nu ett omfattande globalt bekymmer i frågan om Japans kamp för att få den lamslagna anläggningen under kontroll. Fisk som har fångats utanför Fukushimas kust i februari 2014 befanns ha de högsta strålningsnivåerna sedan fisket återupptogs år 2012.
Den till stor del inte berättade historien om Fukushimakatastrofen är det avskräckande höga pris som arbetarna inblandade i ”röjningsoperationen” har fått betala. Under 2011 skar Tepco efter katastrofen ner sina anställdas löner med 20 procent då man sökte ekonomiskt bistånd från regeringen. Omkring 12 000 arbetare är indragna i kampen för att få Fukushimaverket under kontroll och de flesta av dessa är kontraktsarbetare som har anställts av ett stort antal underleverantörer.
”Tepco sitter i toppen av en underleverantörspyramid som innefattar sju eller fler nivåer”, noterade en Reutersrapport baserad på intervjuer med flera Fukushimaanställda. Detta trots att arrangemang som innefattar ”tredjepartsmedlare” är olagliga i Japan. Reutersrapporten fann att de anställdas löner bara vara en tredjedel av byggindustrins snittlöner.
”Även om Japan måste ta sin del av skulden, var detta inte en japansk nukleär olycka; det var en nukleär olycka som bara råkade inträffa i Japan.” Detta är domen i en nyutgiven bok med titeln Fukushima: Historien om en nukleär katastrof, skriven av de tre kärnforskarna Lochbaum, Lyman och Stranahan.
I september i fjol firade högerregeringen under Shinzo Abe att Japan får arrangera sommar-OS 2020, trots oron över kärnkraftssäkerheten. ”Det är omoraliskt att bjuda in de olympiska spelen till Japan där en hälsosam miljö inte kan garanteras”, tillkännagav en tidigare japansk ambassadör i Schweiz vid tidpunkten i fråga.
Abe hänger sig åt att låta återstarta Japans 50 kärnreaktorer, som har varit avstängda sedan katastrofen år 2011. Denna fråga väcker starka känslor i det enda land som har attackerats med kärnvapen. Under år 2013 demonstrerade över 200 000 på Tokyos gator med kravet på ett kärnkraftsfritt Japan. En opinionsundersökning av Fuji-TV i februari 2014 fann att 53 procent opponerar sig mot ett återstartande av någon enda av Japans kärnreaktorer.
Den nukleära kampen återspeglades även i februarivalet av Tokyos guvernör. Abes kandidat Yoichi Masuszoe, som är för kärnkraft, steg fram som vinnare över de två kandidater som drev kampanj mot kärnkraft. I ett val där ekonomin överskuggade kärnkraftsdebatten fick kärnkraftsmotståndarkandidaterna 40 procent av det totala röstetalet.
De kapitalistiska politikerna kan inte ges förtroendet att bedriva en seriös kamp mot kärnkraftsindustrin, som backas upp av mäktiga företagsintressen (Toshiba och Mitsubishi till exempel) och militära intressen. En kärnkraftsfri framtid kräver också en plan för massiva investeringar i säkra och förnybara alternativ.
Prokapitalistiska politiker böjer sig oundvikligen för diktaten från de kapitalistiska storföretagen, med sitt beroende av kortsiktiga vinster. Kans regering bröt sina vallöften från 2010 och gick ifrån utlovade sociala reformer, vilket jämnade vägen för Abes liberaldemokratiska parti (LDP) – som räknar in energiföretagsdirektörer som sin huvudsakliga sponsringskälla – att svepas tillbaka till makten år 2012.
Socialister och CWI välkomnar de antikärnkraftsprotester som har svept fram över Japan och andra delar av Asien, samtidigt som vi också framhåller nödvändigheten av att dessa rörelser erbjuder ett program mot kapitalismen.
Endast genom att byta ut den anarkiska ”marknaden” mot ett system av demokratisk socialistisk planering baserat på offentligt ägande kan samhället utveckla den förnybara energins omfattande potential (som vind- och solkraft) och därigenom skifta över världens energipolitik i en säker riktning. ■
