Tunisien: Intervju med textilarbetare om revolutionen: ”Vi måste förändra allt”.

2011-02-14 17:55:18




Intervju med Amine, en textilarbetare i den tunisiska staden Soliman.

”Vi måste förändra allt” säger Amine när intervjun är över. Som hans berättelse visar är de sociala förändringar som var en väsentlig del av folkets, den tunisiska ungdomen och arbetarklassen, krav långtifrån uppfyllda. Löfte efter löfte har gjorts om en ”demokratisk övergång” – men hur mycket är dessa löften värda när demokratin slutar vid fabriksgrindarna och bakom dem ligger kapitalismens ruttna diktatur?

Under åratal lanserades Tunisien av kapitalistiska ledare i väst somen modell för ekonomisk utveckling och social framgång. Och det med goda skäl: bakom fasaden av vad några gick så långt som att kalla det ”tunisiska miraklet” fanns det ett dolt system av superexploatering av arbetskraft som de multinationella företagen från väst frossar i.

Amine, som arbetat i sex år i en textilfabrik i Soliman (45 km sydost om Tunis), gav en inblick i hans arbetsförhållanden. Detta italienska företag (”Charm SARL”) har nästan 200 anställda och tillverkar åt så stora konfektionsmärken som Benetton, Calvin Klein, Cielo, Castelli osv. All tillverkning är för export.
Amines erfarenheter är på intet sätt unika.

Arbetsförhållandena på hans fabrik är desamma som i andra fabriker i området. Han förklarade att hans fru ”har en examen i Företagsekonomi men hon arbetar som vanlig arbetare i produktionen för 200 dinarer (~1000 kr) i månaden för ett franskt företag ’Global Technology’ utan att stå med i lönelistan”.

– Arbetsförhållandena är helt fruktansvärda. Vi behandlas bokstavligt talat som slavar. Det finns ingen fackförening och direktörerna mutar Yrkesinspektionen så att de blundar för vad som sker på fabriken. De flesta arbetarna är anställda tre- eller sexmånaders anställningskontrakt som kan förnyas. Jag har arbetat i denna fabrik i sex år nu, alltid med tre månaders anställningskontrakt, vilket är helt olagligt. Vissa har arbetat har i 14 eller 15 år och har fortfarande inte fått fast anställning. Några har inget kontrakt alls. Detta trick gör att fabrikerna kan ha fruktansvärda arbetsförhållanden. Men arbetarna har familjer att föda och om de förlorar sitt arbete har de inget att leva på och betala sina räkningar med.

– Om du öppnar munnen för att klaga får du sparken. Samma sak gäller om du nämner ordet fackförening. Lönerna är verkligt usla, vissa av lärlingarna arbetar för 70 dinarer i månaden. Lagerlärlingen, som vanligtvis arbetar själv i lagerlokalen och har en omöjlig arbetsbörda, tjänar 100 dinarer i månaden. Jag för 212 dinarer i månaden och vi betalar 150 dinarer i månadshyra för att inte tala om elektricitet, vatten osv. Priserna i affärerna rusar i höjden men min lön har inte gått upp på sex månader. Nu ljuger jag faktiskt, den ökade med 50 centimes! Med detta sagt, hur låg min lön än är, tjänar jag lika mycket som tre lärlingar.

– När man inser att 500 stycken lådor som väger 20 kilo styck lämnar vår fabrik varje dag och att en tröja säljs för motsvarande 140 dinarer och att företaget dessutom sett till att de inte de inte betala någon exportskatt kan du föreställa dig de enorma vinstmarginaler de gör på våra ryggar.

– De enda välbetalda är förmännen och fabriksspionerna, som säger till direktörerna om någon inte arbetar nog fort eller talar med sina arbetskamrater på arbetstid; de tjänar upp till 3 000 dinarer om året. Det finns en sådan rädsla att de flesta arbetskamraterna inte vågar prata med varandra ens på fritiden.

– Vi arbetar alla dagar i veckan utan att har någon rätt till ledighet. Till och med gravida kvinnor tvingas fortsätta arbeta – till och med stående! Det finns inget som heter sjukledighet. En dag när jag arbetade olaglig råkade jag ut för en arbetsplatsolycka. En pall som vägde 500 kilo ramlade på mig. Direktören hävdade att det inte hänt, att jag ljög och tvingade mig att fortsätta arbeta och hotade med omedelbart avsked om jag inte gick med på detta. Självfallet finns det inte ens den mest rudimentära förbandslådan till att behandla människor om de skadas. Utvöer detta arbetar vi utan några skyddskläder, inte ens när vi svetsar eller arbetar vid någon farlig maskin. Tempot är helvetiskt och oljudet är öronbedövande och vi har inga hörselskydd för att skydda hörseln.

– Å andra sidan, om maskinerna går sönder eller om du gör ett ”misstag” säger direktörerna att du är ansvarig och att du måste betala, vilket ibland är summor som det tar många månader att betala.

– Obetald övertid är normen. Officiellt har vi åtta timmars arbetsdag men i praktiken arbetar vi nio, tio elva och ibland tolv eller mer timmar per dag. Vissa människor har tvingats stanna kvar i fabriken under 24 timmar i sträck, utan rätt att ta mer en halv timmes rast. En dag tog jag fem minuters rast för att röka en cigarett; en av förmännen upptäckte mig och jag tvingades arbeta i tre dagar utan lön för att kompensera för detta!

– Man kan inte ha flexiblare arbete, arbetare beordras ständigt att arbeta med olika arbetsuppgifter: produktion, produktion, lagret… Det finns inget OB-tillägg för nattarbete; du får samma lön oavsett om
du arbetar dag eller natt. Om du kommer en minut för sent drar de av en halvtimme från din lön. På toppen av detta händer det rätt ofta att cheferna ringer när du slutat för dagen och kräver att du kommer tillbaka och fortsätter arbeta. Om du säger nej till detta förlorar du definitivt arbetet.

– Chefen tvingar oss att vara extremt artiga gentemot honom, till och med när han förolämpar oss. Vissa kvinnliga arbetare kallas regelbundet, med tvång, till hans kontor för att utföra sexuella tjänster.

– Hygienen i fabriken gå ej att beskriva. Toaletterna är i ett sådant tillstånd att inte ens djur skulle vilja använda dem. Kranvattnet är vidrigt och otjänligt att dricka men om vi frågar efter mineralvatten säger de bara att det endast finns vattnet i kranarna att dricka.

– Det värsta är att dagen efter då Ben Ali föll, medan milisen orsakade kaos och våld över hela landet, var det vi som med vapen i hand under flera nätter försvarade fabriken, utan lön naturligtvis medan chefen
stuckit tillbaka till Italien den 14 januari.

CWI:s reporter i Tunisien
en månad efter det att den hatade diktatorn Ben Ali tvingades fly landet.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!