Tunisien: Revolutionen står vid ett vägval

2013-01-11 00:36:27


Medlemmar i UGTT demonstrerar för jobb och lägre matpriser och fortsatt revolution – mot polisens och de islamistiska milisernas våld.

Drygt ett år efter den Ennahda-ledda regeringens makttillträde är befolkningens ilska omfattande, liksom viljan att bli av med uppkomlingarnas regering. ”Folket vill att regimen faller” och ”Kolonialismens regering, ni har sålt Tunisien”, är paroller som upprepas överallt i ett land som är trött på fattigdom, massarbetslöshet, den nya regeringens nyliberala politik och våld. Det är en regering som alltmer förknippas med den gamla regimen.
När UGTT tog steget att utlysa generalstrejk till den 13 december hade spänningarna nått sin höjdpunkt. Månaderna innan dess hade landet genomlevt en nästan oavbruten strejkvåg, inkluderat otaliga lokala generalstrejker, civila olydnadsaktioner, vägblockader, demonstrationer, sittstrejker och kravaller.
Den 12 december beslöt UGTT:s ledning att tills vidare avblåsa strejken. Detta tillkännagivande följdes av flera timmar av förhandlingar mellan fackledningen och regeringen. Det avtal som slöts framstår emellertid inte som någon seger för arbetarna, utan snarare som en bitter reträtt. De fackliga ledarna, som gick in i förhandlingarna med så gott som ingenting, kom ut ifrån dem med ännu mindre.
Resultatet av uppgörelsen ­innebar en välkommen respit för regeringen och ett slag mot kampmoralen. Den fackliga ledningen har i detta fall mist mycket av sin trovärdighet. Mer än någonsin gäller det att förlita sig på massornas och arbetarnas ilska för att ge förnyad kraft åt revolutionens stormvindar i Tunisien. På så sätt kan vi bygga vidare på den kamprörelse som utvecklades under 2012.
Kravet för dagen måste förbli – för en 24-timmars generalstrejk mot regeringen. Kampen fortsätter, ­likaväl som revolutionen!

I slutet av november/början av december förra året skakades staden Siliana (som ligger sydväst om Tunis) av generalstrejk och flera dagar av våldsamma sammandrabbningar mellan massorna och polisen. Händelserna i Siliana var emellertid bara ett exempel på ett land i jäsning. I de fattigare inre regionerna är spänningarna kanske ännu större. Dessa regioner har inte upplevt några förändringar att tala om sedan Ben Alis fall i början av 2011, bortsett ifrån den politiska färgen på det parti som organiserar deras misär och kommenderar ut de trupper som öppnar eld mot dem.
Den fem dagar långa generalstrejk som ägde rum i Siliana tvingade regeringen till eftergifter när det gällde ett av befolkningens huvudkrav, nämligen den lokala guvernörens avgång. Reträtten var ett led i regeringens försök att trappa ner krisen och förhindra att den utvidgas.
Parallellt med kampen i Siliana genomfördes landsomfattande förhandlingar mellan arbetsgivarorgani­sationen UTICA och fackföreningar­na som resulterade i att den privata sektorns arbetsgivare gick med på en löneökning på 6 procent.
Regeringens eftergift i Siliana och framgången i avtalsförhandlingarna hjälpte till att skapa en atmosfär av självförtroende bland arbetarna.
Det var mot den bakgrunden som det maktbärande partiet, förödmjukat och skadat, försökte sig på en liten ”kupp” genom att skicka in hun­dratals milismän, beväpnade med käppar och knivar, mot ett fackligt massmöte i huvudstaden Tunis den 4 december, som samlats för att högtidlighålla sextioårsdagen av UGTT-grundaren Ferhat Hacheds död.

Denna provokation, som ledde till att dussintals fackliga aktivister blev skadade, blev halmstrået som ­knäckte kamelens rygg. Den fick en elektrifi­erande effekt och följdes snabbt av spontana demonstrationer genomförda av arbetare och unga, som på många håll begärde att UGTT ­skulle utlysa en generalstrejk.
Dagen efter höll ­UGTT-ledningen ett extramöte som utlyste en landsomfattande generalstrejk den 13 december som svar på attackerna.
Strejken kunde ha blivit ett avgörande steg för att fälla den ­nuvarande regeringen, som är en regering i den kapitalistiska kontrarevolutionens tjänst – driven av viljan till återställande av ordningen till fördel för privata exploatörer, fabriksägare, multinationella företag och spekulanter som berikar sig själva på folkets bekostnad.
För att uppnå detta mål är regeringen beredd att göra allt, inklusive att återuppta den gamla regimens metoder, som att öppna eld mot demonstranter, sätta munkavle på media eller sätta in sina miliser mot det UGTT utan vilket för övrigt många av dessa ledare skulle sitta i Ben Alis fängelser eller befinna sig i exil.

Två år efter revolutionen är befolkningsmajoritetens levnadsvillkor i många avseenden värre än tidigare.
Priset på basvaror har ökat på ett explosivt sätt, liksom arbetslösheten. Bossarna sparkar tusentals arbetare och stänger fabriker i jakten på ­högre vinster.
Samtidigt går det styrande ­partiet inte bara med på att betala den gamla regimens skulder, utan tar också nya lån från internationella kreditgivare, vilka oundvikligen kommer att få betalas av de fattiga, de arbetslösa, arbetarna och deras familjer.
Det behöver knappast sägas att det finns absolut ingenting att förvänta sig av en sådan regering.
UGTT-ledningen har dessvärre begränsat sina aktuella krav till att de Ennahdavänliga miliserna ska upplösas och ställas inför rätta. Detta i ett läge där massorna kämpar för att fälla regeringen. Att endast uppmana Ennahda att låta upplösa sina egna miliser medan man låter maktens tyglar ligga kvar i dess händer gör kravet ifråga till enbart en from önskan.
Till det ska läggas att regeringen, även om den är försvagad, ännu ­inte har sagt sitt sista ord.
Om inte kampen trappas upp för att vrida makten ur kontrarevolutio­nens händer och lägga den i revolutionens egna händer kan kontrarevo­lutionen försöka återta initiativet och engagera sig i våldsamma motåtgärder. Ennahda kan i striden mot en framryckande revolution förlita sig på en betydande del av statsapparaten, även om den tillfälligtvis inte råkar vara överens med detta parti om vilken väg man ska slå in på. De kan mycket väl finna gemensam mark i fråga om att bryta nacken av revolutionen och ”neutralisera” UGTT, som är aningen för högljutt för dess smak.
I december höll republikens president Moncef Marzouki ett tv-tal som summerade de styrandes oro inför utvecklingen där han yttrade att: ”Vi har inte endast ett Siliana (…) Jag är rädd för att denna situation kan inträffa igen i många regioner och att detta kan hota revolutionens framtid”. En mening som säger åtskilligt om den osäkerhet och panik som råder inom de styrande kretsar­na.

UGTT intar en central plats i det tunisiska landskapet och är utan tvekan den enda organiserade kraft som har masstöd inom den tunisiska befolkningen.
En av talesmännen för Salafistpartiet, Hizb Attahrir, har krävt att UGTT ska kriminaliseras och kallade utlysandet av en generalstrejk den 13 december för ”ett språng ut i det okända”. Han lade till att UGTT stod på Ben Alis sida ända fram till slutet samt förnekade att den fackliga orga­nisationen ifråga på något som helst sätt hade bidragit till revolutionen i januari 2011.
Påståendendet att Hizb Attahrir bidragit till revolutionen är i sig självt ett så löjligt påstående att det inte ens förtjänar någon ­uppmärksamhet. Om den föregående ledningen för UGTT å andra sidan faktiskt var förknippad med Ben Alis diktatur, tillhandahöll den fackliga organisatio­nen, som har hundratusentals arbetare i sina led, inte desto mindre ryggraden för de revolutionära mobiliseringar som ledde till samma diktaturs fall.
I dag rör sig Ennahda, om än under en annorlunda ideologisk täckmantel, sakta men säkert i riktning mot en återupprättad diktatur. ­Bruket av tortyr har återupptagits, våldsam­ma miliser härjar fritt, politiska rättegångar blir allt vanligare, korruptio­nen svämmar över alla bräddar och massorna lider oupphörligen.
Tiden för att få slut på denna regering har nu kommit, vilket massor­na har förstått.
De regionala generalstrejkerna den 6 december fick massiv uppslutning och gav mersmak.

Det är inte uteslutet att händelse­utvecklingen skulle kunna tvinga den härskande klassen att, i en snabbt fördjupad kris och politisk återvänds­gränd, sätta samman en ny regering som också inkluderar ­representanter för UGTT-ledningen.
Det är inom ramen för detta sammanhang avgörande att lärdomarna från det nyligen förflutna dras. Om alla de regeringar som efterträtt varandra sedan Ben Alis fall har varit oförmögna att ­möta massornas behov och deras revolutionära aspirationer, är skälet enkelt. Samtliga har agerat beslutsamt för att försvara kapitalets intressen mot arbetarklassens, försvara vinsterna för aktieägarna och de privata investerarna – som inte investerar – istället för befolkningens pressande sociala behov. Inom ramen för den rådande världskrisen för kapitalismen är möjligheterna till ens den minsta hållbara förbättring av befolkningens levnadsstandard på grundval av det rådande systemet noll.

Det är av det skälet som den enda långsiktiga lösningen ligger i den strategiska förberedelsen av de ­arbetande massorna för det eventuella gripandet av den politiska och ekonomiska makten.
Arbetare bör kompromisslöst vägra att gå med på varje som helst pakt mellan representanter för vänstern och arbetarrörelsen och kapitalistvänliga grupperingar eller politiker.
I denna bemärkelse har den breda sammanslutningen ”Folkfronten”, en front som samlar vänsterpartier och arabnationalistiska ­grupperingar och som spelar en viktig roll i de pågående protesterna, ett huvudansvar för att formulera en handlingsplan och en strategi för totalt oberoende gentemot kapitalistklassen och dess partier.
Dessvärre bidrar vaga formuleringar av en del av frontens ledare, som kräver en ”krisregering” utan att specificera dess politiska och ekonomiska innehåll, till den uppenbara oviljan hos dessa ledare att kalla en spade för en spade.

CWI, den internationella socia­listiska organisation som bland annat Rättvisepartiet Socialisterna (RS) tillhör, anser att UGTT som landets största arbetarorganisation bör uppmuntra arbetarna till att ta makten i sitt eget namn, assisterade i detta av UDC, som organiserar arbetslösa, och de vänster- och folkliga organisationer som delar denna målsättning.
En sådan åtgärd bör assisteras genom bildandet av revolutionära aktions- och kampkommittéer, demokratiskt organiserade på alla nivåer över hela landet för att tillhandahålla en massbas och de arbetande massornas och de fattigas inblandning i denna process.
En ny regering, stödd av massorna och deras kommittéer, skulle sedan kunna använda den revolutionä­ra impuls som har skapats för att snabbt konfrontera det rådande kapitalistiska ekonomiska systemet, som producerar fattigdom, arbetslöshet, stigande levnadskostnader och låga löner med det enda syftet att berika en klick av parasiter som äger och kontrollerar produktionsmedlen.

Massornas rörelse måste också på ett organiserat sätt vända sig till soldaterna likaväl som till poliserna som fortfarande har en minimimedvetenhet för att uppmuntra dem till att vägra att låta sig användas för repression mot deras bröder och systrar. I Siliana har arméenheter vägrat att ingripa mot och beskjuta demon­stranter. Sådana exempel kan lyftas fram och spridas vidare på andra håll.
Allmänna församlingar och kommittéer inom de väpnade styrkorna skulle göra det möjligt för soldaterna att demokratiskt organisera sig och välja att tjäna sin klass intressen istället för det motsatta lägrets intressen.

För att fjolårets kamprörelse inte ska följas av massdemoralisering och de revolutionära massornas desillusionering – vilket vissa delar av reaktionen som exempelvis polisen, Salafisterna och Ennahdavänliga miliser skulle vara snabba med att utnyttja för sina egna syften – är det av avgörande vikt att denna strejk ges en snabb och ändamålsenlig uppföljning.
För att initiativet ska kunna behållas och motoffensiven kunna fortsätta måste det finnas en plan för beslutsamma åtgärder som griper in mot den kapitalistiska privategendo­men, inklusive genom arbetsplats- och fabriksockupationer.
Endast ett socialistiskt program som organiserar arbetare, ungdomar och fattiga för ett statligt övertagande av de stora jordegendomarna, bankerna, storföretagen och de multinationella företagen, vägran att betala utlandsskulden samt den rationella och demokratiska planeringen av landets alla resurser för att möta de sociala behoven, kan göra det möjligt att erbjuda en anständig framtid som matchar värdet av de uppoffringar som har gjorts.
Detta skulle i sin tur sätta ett inspirerande exempel som kan spridas över hela regionen och bortom den, vilket skulle öppna dörrarna till möjligheten att en gång för alla göra kapitalismen till historia.

CWI:s och Offensivs utsända i Tunisien

 CWI/ RS kämpar för ▼

  • Bort med tassarna från UGTT! Försvara de fackliga rättigheterna och strejkrätten!
  • Ut med Ennahda!
    Generalstrejk för att fälla regeringen!
  • För bildandet av revolutionära aktionskommittéer runt om i landet för att förbereda för en generalstrejk och dess efterspel.
  • Fortsatt kamp för upprättandet av en revolutionär regering av arbetare och ungdomar, stödd av UGTT och folkliga organisationer.
  • För det omedelbara förstatligandet av ekonomins strategiska sektorer under arbetarnas och de fattigas demokratiska kontroll och styre.
  • Solidaritet med våra egyptiska bröder och systrar.
  • För demokratisk socialism – för en global socialistisk revolution.