Tunisien tre år efter Ben Alis fall

2014-02-21 13:48:38


Revolutionen i Tunisien 2011 fällde diktatorn Ben Ali, vilket blev starten på ett revolutionärt uppsving i hela Nordafrika och Mellanöstern.

För tre år sedan, den 14 januari 2011, öppnades ett nytt kapitel i världspolitiken. Störtandet av Tunisiens långvariga diktator Ben Ali genom en framsvepande revolutionär rörelse markerade triggandet och inspirerandet av massrörelser runt om i världen, samt för en fullständig omvandling av det politiska landskapet i Mellanöstern och Nordafrika.

Sedan dess har en massa vatten runnit under broarna. Imperialistländernas härskande klasser, som togs med fullständig överraskning när den revolutionära vågen i Tunisien avsatte en av deras nyckelallierade, klänger sig nu desperat fast vid detta land som deras sista hopp om en presentabel modell för ”demokratisk övergång”, i en region som befinner sig i oemotsvarat tumult, drabbat av hämningslöst våld, politisk instabilitet och sekteristisk krigföring. När det kommer till de tunisiska massorna så har emellertid deras entusiastiska förhoppningar om en snabb och lätt revolutionär seger som skulle leda till stora förändringar av deras liv sedan länge förbytts till förnyade umbäranden och ilska.
Det är sant att i jämförelse med länder som Egypten, Syrien, Jemen eller Libyen så framstår Tunisien som mycket mer ”stabilt”. Detta är till stor del tack vare existensen av en stark och strukturerad facklig rörelse, genom det mäktiga UGTT (Tunisiens LO).
Detta är dock endast myntets ena sida. Trots att det är jämförelsevis mer ”stabilt”, genomgår Tunisien faktiskt en social och politisk kris av oemotsvarade proportioner, som i verkligheten inte motsvarar den rosenröda bild som en del försöker måla upp.
Arbetslösheten fortsätter att öka, dagligvarupriserna har exploderat, de inre regionernas infrastruktur är fortfarande desperat bristfällig, polisen praktiserar korruption, tortyr och godtyckligt användande av våld har inte upphört, religiös extremism och jihadistiska grupper har rest sina huvuden.

Juridisk repression och hot mot fackföreningar och politiska aktivister har också fått ett uppsving under de senaste månaderna.
Enligt en undersökning lever officiellt 24,7% av befolkningen på mindre än 2 dollar om dagen och en växande andel av tunisierna kan inte längre tillgodose ens sina grundläggande matvarubehov. Medan landet fortsätter att styras i enlighet med en liten styrande elits intressen står den breda befolkningsmajoriteten inför socioekonomiska villkor som i många avseenden är värre än under den tidigare diktatorn.
Två års styre under det islamistiska högerpartiet Ennahda har tillhandahållit massorna en tydlig barometer för mätning av hur långt detta parti var berett att gå för att tillmötesgå deras krav.
Den avgående regeringen har för avsikt att lura massorna genom att de nyligen tillkännagav en formell överenskommelse om ett nytt ”vårdnadshavar”-kabinett – ett beslut som togs tillsammans med oppositionen i mitten av december förra året – efter Ennahda, samtidigt som den beslutsamt vill få igenom de av storföretagsamheten hyllade ”impopulära åtgärderna”.
Det tunisiska folket var inte sena med att ge svar: omedelbart efter att skattehöjningarna tillkännagavs svepte dagliga protester fram över landet från norr till söder.
Demonstranter som var frustrerade över den nya skattehöjningen attackerade regeringsbyggnader, stormade polisstationer, blockerade vägar och gjorde räder mot de styrande partiernas lokala hög-kvarter.
Bortsett ifrån skattefrågan, vilken fungerade som en utlösande faktor, var väldigt många av de protesterande unga arbetslösa som uttryckte sitt raseri över sakernas tillstånd i största allmänhet.

Men arbetarklassen har gång på gång fått se sina ansträngningar vara blockerade av den nationella ledningens manövrer. Den senares tvekan att leda en uthållig kamp mot de hänsynslöst arbetarfientliga regeringar som har efterträtt varandra sedan Ben Alis fall har varit ett konstant kännetecken för situationen.
Detta har lett till en djupnande frustration bland gräsrotsarbetarna, men också bland stora grupper av unga och städernas fattiga, av vilka många desperat försöker överleva genom alla slags dagliga informella aktiviteter.
Vissa av de senare nämnda skikten har i desperation och i allt högre grad alienerade av en fackförening som inte ser ut att ge någon riktning framåt för den revolutionära kampen frestats till att gå in i kravallernas återvändsgränd för att uttrycka sin legitima men inriktningslösa ilska.
Ibland har lokala kriminella också utnyttjat det förvirrade läget till att börja plundra affärer eller förstöra egendom.

Massexplosionen av folklig vrede i januari var, trots dessa komplikationer, inte desto mindre tillräcklig för att få regeringen att skaka i sina grundvalar. Den avgående premiärministern Ali Laarayedh tillkännagav torsdagen den 9 januari, efter ett kabinettkrismöte, inför en presskonferens att alla nya skatter som införts på fordon i den nya budgeten för år 2014 tills vidare ska dras tillbaka.
Laarayedhregeringens avgång har inneburit överförandet av makten till en ny regering bestående av så kallade ”oberoende teknokrater”. Denna åtgärd presenteras på ett pompöst sätt som avslutandet av det kapitel av politisk kris som öppnades upp genom lönnmordet på Brahmi.
Arbetarnas och de ungas masstrejker och protester avsatte faktiskt inte bara Ben Ali från makten i januari 2011, utan har också varit drivkraften bakom den politiska händelseutvecklingen ända sedan dess.

Den tunisiska revolutionens krav har inte alls tillgodosetts, vilket inte kan hända inom tvångströjearmen för en kapitaliststyrd ekonomi, där de rikedomar som produceras skummas av till förmån för vinster för ett fåtal.
Ett massförankrad, självständig och outröttlig kamp underifrån måste bedrivas för en verklig förändring – ett socialistiskt samhälle. Den revolutionära rörelsen kan bara lita till sina egna krafter och måste organiseras och struktureras ordentligt på alla nivåer för att kunna vara fullt ut effektiv.
Som CWI i Tunisien har uttalat ”bör anti-nedskärnings och anti-åtstramningsaktionskommittéer upprättas i de folkliga grannskapen, på arbetsplatserna, på universiteten och gymnasierna för att förbereda inför den nya kommande åtstramningsvågen.”
Den revolutionära rörelsen behöver också bygga demokratiskt organiserade försvarsstyrkor som klarar att handskas med detta våld, samtidigt som den riktar appeller till arméns och polisens gräsrötter för att vinna stöd för sina krav och splittra staten utefter klasslinjer.

CWI i Tunisien appellerar till alla fackliga och sociala rörelseaktivister, likaväl som till alla politiska grupper som vägrar att gå med på programmatiska överenskommelser med prokapitalistiska partier och som förkastar den nya regeringen, att upprätta en bred politisk plattform som syftar till bygget av motståndskampen utefter klara och oberoende klasslinjer. Detta skulle vara ett välkommet steg framåt i återskapandet av det politiska instrument som arbetarna, de fattiga massorna och de revolutionära ung-
domarna är i så brutalt stort behov av: ett massparti som försvarar deras intressen och utan förbehåll kämpar på gatorna, i bostadskvarteren och i fackföreningarna, för tillgodoseendet av deras krav. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!