När Ben Ali tog till orda den 28 december, elva dagar sedan den 26-årige arbetslöse akademikern och torghandlaren Mohammed Bouazizi i landsortsstaden Sidi Bouzid satte eld på sig själv, kunde han fortfarande avfärda de växande demonstrationerna som ”en minoritet av extremister och terrorister”.Det var en vecka innan brittiska The Economist fortfarande den 6 januari bedömde att oroligheterna ”troligen inte kommer att kunna avsätta den 74-årige presidenten eller ens skaka hans modell av enmansvälde” och två veckor innan Ben Ali den 14 januari tvingades fly landet under en revolution som nu skakar makthavarna i hela arabvärlden från Rabat till Riyad och långt därutöver.
I Egypten genomfördes i tisdags denna vecka, liksom dagarna innan i Jordanien och Jemen, massiva demonstrationer under en ”vredens dag”, som direkt inspirerats av den tunisiska revolutionen.
Även de nya massprotesterna i Albanien inspireras av Tunisien.
Slutet för Ben Ali kom sedan de stora demonstrationer, som utlysts av facken inom UGTT, utlöste en massiv lavin av ohejdbar ungdomsrevolt. Vare sig våldet från landets 120 000 poliser, som har lett orsakat cirka 100 dödsoffer, eller de sista dagarnas desperata löften från Ben Ali om 300 000 jobb, frihet åt politiska fångar, fria val och hans egen avgång 2014 räckte. När så arméchefen general Rachid Ammar till sist drog tillbaka trupperna från Tunis och vägrade att skydda honom var det dags att dra.
Den proteströrelse mot höjda matpriser, massarbetslöshet och ofrihet som började bland unga arbetslösa och undersysselsatta i landets fatti- gaste provinser spred sig snabbt till städernas arbetare, studenter och fackföreningar, inte minst för postanställda och lärare. Även kulturarbetare och advokater drogs med. På grund av trycket underifrån kunde fackföreningsrörelsen UGTT, trots en ledning som in i det sista samarbetat med regimen, pressas till att utlysa generalstrejk och massdemonstrationer även i huvudstaden.
Den nya ”nationella enhetsregeringen” under premiärministern Mohamed Ghannouchi baseras på den gamla regimens män ur maktpartiet RCD på alla nyckelposter, som till exempel inrikes-, försvars-, utrikes- och finansministrarna. Trots att Ghannouchi dekorerat regeringen med några lojala ”oppositionella” ur de små legala samarbetspartierna och lanserat en uppsjö löften, som att lämna RCD och att avgå efter ett val inom sex månader, befinner sig regeringen dock under ett massivt tryck att avgå omedelbart.
Rörelsen, som aldrig har bedarrat, tycks snarast ha tagit ny fart efter förra veckans tre nationella sorgedagar. Lördagens spektakulära marsch mot presidentpalatset i huvudstaden Tunis följdes i söndags av massdemonstrationer i en rad stora städer.
Samtidigt inledde hundratals ungdomar från det fattiga Sidi Bouzid och andra städer i inlandet en ”befrielsekaravan” som i strid mot undantagstillståndet har slagit läger på tor- get framför presidentpalatset Kasbah. ”Vi har störtat Ben Ali, men vi har ännu inte avskaffat systemet”, sa en av deltagarna, medan en annan liknade Kasbah med Bastiljen under den franska revolutionen.
Från flera håll rapporteras det om att armén har försökt hindra bilkaravanerna att lämna sina hemstäder, utan att lyckas. Från gruvstaden Gafsa rapporteras det om att karavanen har släppts igenom först sedan ungdomarna hotat att återvända och utlysa en generalstrejk.
Enligt New York Times anslöt sig även hundratals andra, som kom till platsen med madrasser, smörgåsar och vatten till det nya oppositionslägret mellan bepansrade militärfordon och taggtråd.
Regimens försvagning illustrerades redan i fredags när också poliser i hela landet gick ut i strejk. Under lördagen deltog hundratals poliser med röda armbindlar i massdemonstrationen mot presidentpalatset. Enligt AFP ska också dussintals poliser ha sökt upp UGTT-fackets kontor i en stad på gränsen till Libyen för att ansöka om att få bilda en egen fackförening.
Inom UGTT, där kampen står mellan en kompromissvänlig ledning och en stark gräsrotsrörelse för fortsatt strid, växer nu kravet på en nationell generalstrejk. I staden Jendoubba planeras en regional generalstrejk den 26 januari, medan lärarfacket i måndags uppges ha inlett en obegränsad nationell strejk ”till dess att regeringen faller”, samma dag som skolor och uni- versitet skulle ha öppnats.
Detta motarbetas av UGTT:s ledning, som vill se ”en normalisering”. Mot detta står en växande rörelse underifrån, där arbetare i både statliga verk och statliga och privatiserade företag i hela landet tar strid för att både driva igenom fackliga krav och att bli av med chefer som förknippas med den gamla regimen. Även kulturarbetare och vetenskapsmän står på barrikaderna.
Det är en rörelse som kantas av såväl demonstrationer och upprop som lokala strejker, sittstrejker och ockupationer. Kraven växer också på en nationalisering av Ben Ali- och Trabelsiklanens tillgångar inom allt från banker och byggbolag till bilhandel, telekom, media, turism och flygbolag i ett land där de sägs ha stora intressen ”i halva affärslivet”.
Över hela landet har mer eller mindre avancerade lokala och regionala självförsvarskommittéer bildats. I Silianaregionen, där lokala råd har beslutat att ta över makten, ockuperades i lördags guvernörens residens, sedan armén tvingats eskortera guvernören därifrån.
I staden Sidi Bou Ali i Sousseregionen har också ett lokalt råd bildats under ett massmöte, med särskilda kommissioner för försörjningsfrågor, översyn av banker, sjukhus, skolor och post o s v, samt för media, medvetenhet och kultur, liksom för självförsvar och kontakter med armén.
Vad som växt fram är en dubbelmaktssituation mellan den revolutionära rörelsen och den kraftigt försva- gade statsmakten, som nu tvingas lita till en medlande roll från den ännu relativt populära armén, som i måndags morse tvingades ställa sig mellan folkmassan och polisen och skjuta varningsskott i luften framför president- palatset.
Rykten talar om försök att skapa ett folkligt organ för att övervaka den nya regeringen eller rentav ersätta den med en ny.
I sitt första tal hittills inför demonstranter i Tunis som på måndagen ropade ”Ghannouchi, vänta, vänta, vi ska gräva din grav” lovade arméchefen Ammar att ”armén ska skydda revolutionen”, samtidigt som han var- nade för att ”kaos kan leda till en ny diktatur”.
Maktpartiet RCD, som sedan årtionden har haft nära band till såväl alla franska regeringar som EU och USA, och som även fram till nu har varit en medlem av den socialdemokratiska Socialistinternationalen, står nu inför sin upplösning sedan råttorna har börjat lämna det sjunkande skeppet.
Även övriga legala och tidigare illegala partier är mycket svaga, antingen de kallar sig socialistiska, arabna- tionalistiska, i något fall liberala, kommunistiska eller moderat islamistiska.
Nyckelfrågan för Tunisiens arbetare och ungdomar är nu att organisera och sammansluta alla revolu- tionära kommittéer och fack till regionala och nationella råd som kan fördjupa, leda och försvara revolutionen, störta regeringen och sammankalla en revolutionär och demokratisk konstituerande församling med uppgift att genomföra och konsolidera en demokratisk och socialistisk revolution.
Även soldaterna inom armén måste uppmuntras till att bilda kommittéer som kan försvara både revolutio- nen och sig själva från den reella risken för en framtida militärkupp.
Frågan är nu hur långt en mer eller mindre ”spontan” revolution kan nå. Bristen på revolutionär ledning från ett marxistiskt parti med massförankring är akut.
Idag är det hur som helst många som vill kalla sig tunisier. Utvecklingen i Tunisien är en oerhörd inspirationskälla till fördjupade protester och revolutionär kamp mot kapitalism, diktatur och högerpolitik inte bara i Nordafrika och arabvärlden, utan även i den övriga tredje världen och i Europa på vår sida om Medelhavet.
Arne Johansson
