Tunt, Lodenius

2006-10-18 15:05:59




BOK
Titel: Gatans Parlament.
Författare: Anna Lena Lodenius.
Förlag: Ordfront.
Anna-Lena Lodenius verkar leva i en värld som är demokratisk och rättvis. Allt som stör denna frid beror på fanatiska sekter på höger- och vänsterkanten. Dessa grupper är också lika varandra och lever i ett symbiotiskt förhållande till varandra. Ungefär så kan man sammanfatta innehållet i hennes bok Gatans Parlament, om politiska våldsverkare i Sverige.

För att hennes svepande teser och moralkakor ska fungera är hon medvetet luddig. ”Inom vänstern” brukar man göra eller tycka si och så. Med ”vänstern” kan man mena allt från sossar till extremister.
Självklart tar Lodenius upp händelserna i Göteborg 2001. Här menar hon att det var en myt att polisen agerade provocerande. Polisen ville ha ett samarbete med demonstranterna men vänsterextremisterna saboterade.

Göteborg 2001

Nedanstanstående kan läsas på sid 28 i hennes bok:
”Mer fundersam är jag över att vissa, exempelvis vänsterpartiets styrelse, hela tiden framhållit att det skulle ha förekommit provokationer från polisens sida. Några sådana bevis har inte lagts fram, det är helt enkelt en del av mytbildningen kring Göteborgshändelserna.”
Detta måste betraktas som en direkt lögnaktig beskrivning av händelserna.
Polisprovokationerna var stora och drabbade hundratals och bevittnades av tusentals. Vid toppmötets början stod jag själv och såg hur Hvittfeldtska gymnasiet stängdes med containrar. De som försökte ta sig ut blev misshandlade av polis. Detta var innan något våld förekommit från demonstranters sida. Jag blev själv utsatt för polisövergrepp vilket ledde till rättssak. Jag och flera andra fick skadestånd. Om hon menar att frihetsberövande och misshandel inte kan kallas provokation; då frågar jag Lodenius: vad menar du med provokation?
För oss som varit politiskt aktiva i RS under många år är väl hennes berättelser om AFA och nazister inte något nytt (jag skulle till och med kunna lägga till ett par suspekta smågrupper). Vi är motståndare till anarkistpräglade terrormetoder. Det har vi tagit upp under hela vår historia, inte minst under de antirasistiska kampanjerna på 90-talet. Läsare av Offensiv känner till argumenten.
Det som behövs är masskampanjer. Ett exempel på hur stora förankrade masskampanjer kan stoppa nazisterna var 30 november 1991. Dessa kampanjer omtalas men beskrivs inte som den stora massrörelse det var 1991 och de närmast följande åren.

Saknar förmågan

Lodenius saknar förmåga att bedöma politiska rörelser. Arbetarkampen i Frankrike 2006 mot försämringen av arbetsrätten var en lång strid, förd av hela arbetarklasssen med miljoner arbetare och ungdomar i strejker, skolstrejker och demonstrationer.
I Lodenius värld kallas den en aktion av aktivister i Frankrike, med inslag av våld, som inspirerade Osynliga partiets sabotage av centerlokaler här i sverige. Något sinne för att se att det i Frankrike var en enorm klasskamp med miljontals arbetare, som inte svepande kan jämföras med 2-3 personers sabotageaktioner, finns inte. Det är bara två exempel på ett ”gatans parlament”. Otroligt!
Lodenius tar även upp en annan klassisk teori. Att höger och vänster möts. Hon tar upp de gamla exemplen med fascisten Mussolini som var socialist i sin ungdom men som sedan slutade som fascist. Hon vill antyda att det finns något släktskap mellan dem. Men vad som är vänster eller höger bestäms av vilka klassintressen politiken innehåller och i de grundläggande frågorna är de direkt motsatta varandra. Går man in på enskilda personers karriärer är det något helt annat. Där kan personens egna karriärmöjligheter vara av stor betydelse för vilken rörelse de väljer eller personens förmåga att förstå de politiska processerna.
Även sympatier eller antipatier på det personliga planet kan avgöra vissa människors partitillhörighet. Framför allt påverkar ändrade sociala och ekonomiska förhållanden individers politiska åsikter. Även massorna kan påverkas av olika stämningar. Det är just därför det behövs ett socialistiskt arbetarparti för att försöka förankra en socialistisk arbetarpolitik bland massorna och ge vägledning i kampen.

Knappast något nytt

För offensivläsare och aktiva i Rättvisepartiet Socialisterna finns knappast något nytt att hämta i denna bok. Det finns beskrivningar av udda gruppers vandaliseringar som med rätta ska kritiseras. Men det som jag skulle vilja kalla vandalisering blir i hennes nyspråk ofta ”terrorism”.
Trots den av Lodenius omhuldade demokratin, lever vi i ett orättvist klassamhälle med miljöförstöring, med nazistgrupper som misshandlar människor och annat som med rätta skapar ilska.
För oss gäller det att försöka visa på och kämpa för ett annat politiskt alternativ.
Per Johansson