Turkiet: Enad masskamp svaret på Erdogans krigsförklaring

2015-07-29 10:09:38




Under förevändning av att man vill bekämpa den jihadistiska terrorarmén Islamiska staten (IS) har den turkiska regeringen trappat upp sina militära attacker mot kurderna i Turkiet och angränsande länder. Samtidigt skärps repressionen mot kurdiska organisationer, vänstern och andra oppositionella inom Turkiet.

Turkiet har genomfört bombattacker mot kurdiska PKK i Turkiet och norra Irak samt attackerat de kurdiska YPG/YPJ-styrkorna och dessa allierade i Syrien. Även IS har attackerats och några av IS-medlemmarna som tidigare kunde agera obehindrat i Turkiet har arresterats.
Men det står klart att president Erdoğans och den turkiska regimens primära mål är kurderna och den inhemska oppositionen.
Förutom massarresteringar har den turkiska regimen förbjudit 65 oppositionella tidningar, tidskrifter och webbsidor.

Genom att också genomföra attacker mot IS försöker Erdoğan och de styrande dels att ge sken av att man nu är beredd att helt bryta med sin tidigare hållning av direkt och indirekt stöd till IS. (Via Turkiet har IS fått rekryter, vapen, förnödenheter och pengar. Det finns även uppgifter om att Turkiet köpt olja av IS.)
Vidare vill man ge Väst en ursäkt för att stödja de militära attackerna mot kurderna (USA-imperialismen har uttalat sitt stöd till attackerna mot PKK), ett stopp för fredssamtalen med PKK samt frontalangreppen mot oppositionella.
Efter överenskommelsen mellan USA  och Iran räds den turkiska regeringen för att förlora sin roll i regionen och vill visa att den är än mer samarbetsvillig med USA. Regimen känner sig också tvingad att ta till åtgärder mot IS som en reaktion mot det ohyggliga dådet i Suruç och mot den instabilitet som sådana terrorattacker skapar.
Det är också bakgrunden till varför Erdoğan har gått med på USA:s krav om att få använda Nato-flygbasen Incirlik i östra Turkiet för att utföra luftanfall mot IS

Det är en försvagad och desperat regim som nu försöker härska genom att våldsamt söndra.
Valet i juni blev till ett historiskt nederlag för Erdoğans parti AKP och ett genombrott för pro-kurdiska vänsterpartiet HDP. Sedan dess har regimen hela tiden sökt en förevändning för att slå till mot HDP och utlysa nyval.
När Offensiv går i tryck natten mot tisdag den 28 juli har Nato på Turkiets begäran samlats till toppmöte och diskussioner pågår om att upprätta en tio mil lång buffertzon från Turkiets gräns och in i Syrien. Utåt kommer den att presenteras som en IS-fri zon men den riktas mot de kurdiska styrkorna, som avancerat i Syrien under de senaste veckorna.
”Den turkiska ledningen oroar sig för att det allt starkare YPG kommer att etablera något som liknar en kurdisk statsbildning i norra Syrien. YPG kontrollerar i dag hälften av den 800 kilometer långa turkisk-syriska gränsen, från Irak till staden Kobanê. Det finns sedan tidigare ett starkt kurdiskt självstyre i norra Irak, på många sätt en de facto-statsbildning. Tillsammans skulle de två områden kunna bilda embryot till ett verkligt självständigt Kurdistan – ett mardrömsscenario för Ankara.” (Dagens Nyheter den 27 juli).

Mer än något annat fruktar den turkiska regimen att landets 15 miljoner kurder ska förenas med den turkiska arbetarklassen i en massrevolt.
Den turkiska regeringen försöker därför piska upp kurdfientliga stämningar bland turkiska arbetare för att kunna behålla makten och bekämpa kurdernas strävanden.
De turkiska och kurdiska arbetarna och fattiga måste samlas i en gemensam kamp för demokrati och alla folks rätt till självbestämmande, för jobb, bostäder och offentligt ägande av landets resurser och rikedomar – alla försök till splittring måste slås tillbaka. Endast masskampen kan besegra den turkiska statens styrkor och Erdoğans regim.

På grundval av ett socialistiskt program skulle det vara möjligt att bygga en rörelse som enar folken i Syrien, Irak och över hela regionen samt stå emot IS, de korrupta regionala stormakterna och imperialismen i Mellanöstern.
En frivillig socialistisk konfederation i Mellanöstern skulle möjliggöra för alla folkgrupper att fritt och demokratiskt kunna forma sin framtid och bestämma över sina egna öden. ■