Kurdisk tältprotest i Stockholm veckan innan Erdogans besök.
Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogans statsbesök i Sverige denna vecka möts av protester från flera svensk-turkiska demokrati- och vänsterrörelser. Och i Turkiet hölls i förra veckan ett nytt vänsterparti, Folkets Demokratiska Parti (HDP), sin första kongress under slagord som ”Överallt är Taksim, överallt är motståndet”.Erdogan har som ledare för det islamistiska ”rättvisepartiet” AKP styrt Turkiet i mer än ett årtionde av ekonomiskt uppsving sedan en djup ekonomisk kris 2001.
Men den borgerliga mediabilden av Erdogans AKP-styre som ett framgångsrikt exempel för Mellanöstern och Nordafrika på hur en moderniserad, västorienterad och måttfull politisk islamism kan förenas med en EU-certifierad borgerlig demokrati har flagnat rejält.
Till detta bidrar det minst sagt spektakulära faktum att Turkiet fortfarande efter fyra år håller 10 000 politiskt aktiva kurder fängslade utan rättegång och att Turkiet har fler fängslade journalister än Kina och Iran tillsammans.
Det blir intressant att se om Fredrik Reinfeldt denna gång vågar upprepa det häpnadsväckande uttalande han gjorde under den turkiske presidenten Güls besök i mars, att ”…de journalister som är frihetsberövade är åtalade för terrorism…”
Här är några av Erdogans mest överhängande problem:
1. Även om ett spänt lugn har följt efter försommarens enorma proteströrelse mot det övervåld från Erdogans polis som kostade sex demonstranter och en polisman livet för att kväsa miljöaktivisternas ockupation av Taksimtorget (mot byggplanerna på en stor galleria i Geziparken vid torget), har regimen långtifrån lyckats läka de sår som rivits upp.
Erdogans regering har ännu inte förlorat allt stöd, men den har kraftigt försvagats, främst bland Turkiets nya unga generation av studenter, kvinnor, fackligt aktiva och landets många minoriteter som kurder, aleviter och assyrier-syrianer.
2. Den kurdiska otåligheten växer över att de förhandlingar som förts med den fängslade PKK-ledaren Öcalan om demokratiska rättigheter för de turkiska kurderna har varit så gott som helt resultatlösa. Detta sedan PKK, på Öcalans initiativ, inledde en ensidig vapenvila med frigivande av fångar och tillbakadragande av gerillasoldater till baser i kurdiska bergsområden i norra Irak.
Även om PKK släppt sina krav på en självständig stat, har Erdogans AKP-regering, lika litet som de kemalistiska republikanska nationalisterna i det borgerliga oppositionspartiet CHP, visat sig beredd att gå med på de tre kurdiska kraven: erkännande av det kurdiska folkets existens och rätt till organisering och kultur, självstyre i kurdiska regioner och modersmålsundervisning i de kurdiska skolorna.
Det kurdiska språket är något som Erdogan bara vill tillåta i privata fri-skolor.
3. Bakslaget är stort för de storturkiska ambitioner som skymtade bakom det frikostiga stödet till den väpnade kampen mot den syriska Assadregimen, i form av uteblivna framgångar för denna och ett massivt inflöde av syriska flyktingar.
Även om den turkiska regeringen förnekar ett direkt stöd även till de jihadistiska al Qaida-miliser som har gått till attack mot den syriskkurdiska och PKK närstående PYD-milisen, bidrar det svängrum för vapenleveranser och baser och trafik av frivilliga som de facto getts dessa jihadister till att förpesta Erdogans relationer till sina egna kurder, aleviter och assyrier-syrianer.
4. Det gigantiska bakslaget för det AKP mycket närstående Muslimska brödraskapet i Egypten och delvis även i Tunisien har berövat den turkiska regeringen sina viktigaste allierade i regionen.
Sett mot denna bakgrund är den mest lovande förändringen av Turkiets politiska arena aktiveringen av en ny generation arbetare och ungdomar, som har tagit upp kampen för demokratiska rättigheter i spåren på Taksimrörelsen. Allt fler vägrar också både att acceptera såväl kapitalismens tillfälliga jobb, låga löner och arbetslöshet som regeringens försök att lägga sig i vad de dricker och vilka kläder de bär. I stort sett hela den nya vänstern stödjer också kampen för kurdernas och andra minoriteters demokratiska rättigheter.
Socialistiskt alternativ, som är namnet på en liten grupp CWI-sympatisörer i Turkiet, understryker behovet av ett nytt massbaserat arbetarparti, samtidigt som de välkomnar bildandet av Folkets Demokratiska Parti (HDP) som en möjlig öppning i denna riktning.
Det nya partiet har sina rötter i en valallians i 2011 års val, kallad Arbetar-, demokrati- och frihetsblocket, mellan det kurdiska partiet BDP och 20 socialistiska partier och rörelser.
Partiet har också, på gott och ont, fått öppet stöd av PKK:s fängslade ledare Öcalan, som kallat bildandet av HDP lika viktigt som bildandet av PKK.
En fingervisning om partiets fräschör är samtidigt att en känd ledare på BDP:s högerflygel underkänner HDP:s chanser att lyfta med hänvisning till att partiet vill kvotera in 50 procent kvinnor och 10 procent hbtq-aktivister på sina vallistor.
En av den turkiska militanta vänsterns verkliga veteraner, den 65-årige Ertugrul Kürkcüs, som valdes till hedersordförande, talade om behovet av att ”ta ledningen för arbetarklassen” och ”bekämpa kapitalismen”.
Inte minst det kommande lokalvalet i Istanbul blir ett första test på bärkraften.
Framtiden får utvisa om det nya vänsterpartiet kan utveckla ett socialistiskt program, undvika att dras med i koalitioner med prokapitalistiska partier och bli ett kämpande parti som deltar i klasskampen.
Arne Johansson
Uttalande: ”Demokratin hålls bakom lås och galler”
Med anledning av Erdogans Sverigebesök skriver Kurdiska Rådet i Sverige, Riksförbundet för Aleviterna i Sverige, Assyriska/Kaldeiska/Syrianska föreningen i Stockholm och Svensk-Turkiska Solidaritets- och kulturföreningen i Stockholm i ett gemensamt uttalande bland annat:
”Under Newroz den 21 mars i år gjorde kurdledaren Abdullah Öcalan ett historiskt uttalande som gav hopp om fredlig lösning av kurdfrågan och demokratisering av Turkiet. Den kurdiska sidan PKK visade vilja och seriositet gentemot fredsprocessen genom att utlysa vapenvila.
Men några steg från Erdogan och AKP-regeringen har ännu inte tagits. Fortfarande sitter tusentals politiker samt tiotals journalister och advokater fängslade. God vilja visades inte heller mot fängslade sjuka fångar. Istället har man byggt nya militära posteringar, dammar och ökat byvaktssystemet.
I maj månad beordrade Erdogan Istanbul-polisen att attackera ungdomarna som motsatte sig att träden i Geziparken skulle huggas ner.
I protest mot attackerna inledde turkiska och kurdiska ungdomar runt om i landet protester i över 81 provinser. Fem ungdomar miste livet till följd av polisbrutalitet, tusentals personer skadades och hundratals greps.
När Erdogan sedan kom att tala om ett demokratiseringspaket, tilltog, om än försiktigt, positiva reaktioner och förhoppningar från demokratiska krafter i landet. Men den glimt av ljus som strålade i mörkret slocknade strax då paketet skapades bakom stängda dörrar och utan hänsyn till folkets vilja. Paketet uppfyller där-för inga krav från varken kurderna, aleviterna eller assyrier-syrianerna.
Förvånade är vi inte, för vem kan tro att demokratiska steg kan tas av en regering som håller demokratisträvare bakom lås och galler?
Det är omöjligt att ett paket som inte erkänner kurdernas politiska status, rätt till modersmålsundervisning och som inte släpper fria samtliga politiska KCK-fångar att få något som helst gehör från kurderna.
Inte heller kan ett paket som inte erkänner aleviternas krav på att ett erkännande av Cem evi som religiös helgedom, eller assyrier-syrianernas krav på minoritetsrättigheter, ett slut på att kyrkor förvandlas till moskéer och att all egendom som konfiskerats av armenier, assyrier-kaldéer-syrianer och pontiska greker efter folkmordet lämnas tillbaka, att få något som helst gehör från varken aleviterna och assyrier-syrianerna.
Dessvärre är inte Erdogan och AKP-regeringens antidemokratiska at-tityd avgränsad till Turkiets gränser. Nu har man ingått i en koalition med Saudiarabien och Qatar och finansierar samt beväpnar terrorgrupper som al Nusra i syfte att motverka att kurderna i Syrien vinner politisk status och rätten till självbestämmande.
Vi kurdiska, turkiska, assyrisk-syrianska, alevitiska och svenska civilsamhällen, vilka i första hand drabbas av Erdogans icke-demokratiska attityd, kan inte lämna processen i händerna på en oseriös regering. Turkiet kan inte bli en demokrati förrän man gör upp med sin historia.
Vi uppmanar svenska politiska partier, fackföreningsrörelser, riksdagsledamöter och den svenska pressen att ta upp ovannämnda frågor på dagordningen under hans besök.”
