Turkiet i revolt mot Erdogan

2013-06-12 09:51:51


Den uppåtstigande masskampen, snart inne på sin tredje vecka, går nu in i ett nytt skede.

I tisdags (den 11 juni) gick polisen till våldsamt angrepp mot demonstranterna på Taksimtorget i Istanbul. Polisattacken visade att bakom premiärminister Tayyip Erdogans tal om att vilja samtala med proteströrelsen trappar regering och stat upp repressionen. Den uppåtstigande masskampen, som snart är inne på sin tredje vecka, går in i ett nytt skede, vilket framgår av den dagboksrapport som Paul Murphy (EU-parlamentsledamot för Socialist Party, CWI på Irland) har skickat till Offensiv från Turkiet.

– Självförtroendet sprids som ett virus, förklarade Eser Sandiki, en ung gymnasielärare och socialistisk aktivist på det ockuperade Taksimtorget på fredagsnatten den 7 juni.
Hennes ord klingar sant inte bara för Taksim, utan också runt om i Turkiet där den auktoritära Erdoganregeringen står inför ett uppror.

I över 70 städer har det ägt rum massprotester och ockupationer med mer än en miljon människor inblandade. Många av dessa är i likhet med Taksim omgivna av barrikader uppbyggda av de protesterande, gjorda av byggmaterial och utbrända polisbilar, vilket har gjort dessa zoner polisfria.
Innanför barrikaderna har råd av frivilliga organiserat distribution av mat, vatten, tillhandahållandet av barnomsorg, säkerhet och första hjälpen.
Den 10 juni var hela Taksimtorget packat av folk. En timme efter den fastslagna tidpunkten för en större demonstration fortsatte folk att strömma in från alla gator, där en del uppskattar att folksamlingen uppgick till 300 000 personer.
Premiärminister Erdogans respons har varit brutal. Polisen har genomfört våldsamma attacker mot de som protesterar.
Enligt nyligen genomförda beräk­ningar av Turkiska medicinska förbundet har över 4 000 personer skadats, vilket sannolikt är en underskattning av verkligheten. Hittills har tre personer dött.
Detta fysiska våld har matchats av retorik som dömer ut de proteste­rande som ”capulcu” (snyltare). Som respons tillkännager skyltar runt om­kring torget att ”Vi är alla capulcu” och en online-tv-kanal med namnet ’Capulcu TV’ har startat. Erdogan attackerade också sociala media, med beskrivningen av Twitter som ett ”hot mot samhället”.
Skälet är tydligt – samtidigt som sex turkiska dagstidningar hade exakt samma förstasidessubrik på torsdag morgon den 6 juni och tv-kanalen NTV visade en dokumentär om pingviner under polisattacken mot Taksim har otaliga videoinslag som visar polisbrutaliteten spridits via sociala media.

Gnistan som fick revolten att flamma upp var införseln av bulldozrar till Geziparken i Istanbul, med en plan på att göra om en av stadskärnans få offentliga grönområden till ett köpcentrum. Detta var helt enkelt ”droppen som slutligen fick bägaren att rinna över”, som Mucella Yapici, Taksim Solidaritets sekreterare, förklarade.
Hon är ledare för Istanbuls arkitektkollegium. Mucella beskrev ”rånet av staden” under de senaste åren – förstörandet av de offentliga rummen, vräkandet av folk från arbetar­klassen från deras hem och lyxrenoveringen av deras områden, tillsammans med prestigeprojekt som t ex en planerad tredje flygplats och tredje jättebro. Detta har i sin tur berikat byggherrar som står det styrande AKP-partiet extremt nära.
Denna omorganisering av staden har också inneburit attacker på historiska byggnader som ­representerar Turkiets sekulära traditioner.
En annan faktor är den historiska betydelse platsen har för arbetarrörel­sen. Den 1 maj 1977 dödades 34 arbetare som firade 1 maj av polisen, som öppnade eld mot protesterande. Detta år avslogs en ­tillståndsansökan för en 1 maj-protest på Taksimtorget.

Utöver rörelsens fyra officiella krav (se separat ruta), är den populäraste parollen, som ropas ut 24 timmar om dygnet och som spontant bryter ut även långt borta från Taksimtorget: ”Tayyip Istifa” (Tayyip [Erdogan] avgå).
Proteströrelsen har svept med sig hundratusentals människor som aldrig tidigare har varit politiskt aktiva in i aktivitet. En opinionsundersökning om de protesterande på ­Taksim fann att 57 procent aldrig tidigare deltagit i protester och att 70 ­procent inte stödde något särskilt politiskt parti.
Protestörelsen har tillsammans med dessa tidigare inaktiva människor fört samman osannolika alliera­de. Ultrafotbollssupportrarna, som stödjer tre olika fotbollslag i Istanbul, Besiktas, Fenerbahce och Galatsaray, som är beryktade för sina hårda inbördes slagsmål, har gått samman vid frontlinjerna för att hålla ­polisen borta.
De har anslutning från aktivister från vänsterpartierna och facken som har gott om erfarenhet av den turkis­ka statens repressiva natur. Feministiska och hbtq-aktivister utgör en synlig kraft och utmanar de sexistiska slagorden från vissa grupper bland de protesterande.

På Taksimtorget vajar flaggor med den kurdiska ledaren Öcalans porträtt sida vid sida med turkiska nationalistflaggor. Erfarenheterna av polisrepression och mediacensur har fungerat som ögonöppnare för en del turkiska aktivister i fråga om förtrycket av kurderna.
Polisen har för stunden gett upp försöken att återta Taksimtorget, men det massiva våldet fortsätter i ­Ankara, på andra håll i Turkiet och i Istanbuls förorter.
På lördag natt reste jag med turkiska aktivister till ett arbetarklassom­råde kallat Gazi, där 400 000 huvudsakligen kurdiska och alevitiska personer bor. Här bevittnade jag slutet på en massiv gatustrid som omfattade omkring 10 000 ­arbetarklasspersoner mot polisen. Tårgas blandades med röken från lägereldar då polisen besköt oss med vattenkanoner. För några dagar sedan blev 19-åriga Turan Akbas beskjuten med en tårgasgranat i huvudet. Han befinner sig tillsammans med nio andra med liknande skador i ett kritiskt tillstånd på sjukhus. För Gazis invånare och många andra handlar detta uppror om årtionden av repression och brutalitet från polisens sida och om avsaknaden av demokratiska rättigheter.

Vad som händer härnäst står inte klart. Erdogan har antagit en aggressiv linje, trots andra mer försonliga röster inom etablissemanget.
Taksimtorget surrar av rykten om att polisen kommer att försöka ­återta torget de kommande dagarna.
Om de gör det kommer de att möta ett extremt beslutsamt motstånd. Efter att ha känt sin makt kommer den turkiska arbetarklassen och de unga inte att ge upp sin kontroll över offentliga platser utan strid. Många studerar aktivt lärdomarna av de egyptiska och tunisiska revolu­tionerna, i ett försök att undvika bakslagen där.
Anden har sluppit ut ur flaskan för Erdoganregeringen – detta uppror har potentialen att bli en ­revolutionär rörelse kapabel att störta den och medför möjligheten till en grundläggande demokratisk och socialistisk förändring. Solidaritetsaktioner är nu av avgörande vikt för att visa de protesterande att de inte är ensamma och att världen iakttar dem.
Paul Murphy

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!