Under våren har en kraftmätning mellan premiärministerns islamfärgade moderata regering AKP och Turkiets militär utvecklats till en djup politisk kris. Bakgrunden är regeringspartiets försök att även tillsätta presidentposten med sin egen kandidat. Nu har utrikesministern Abdullah Gül dragit tillbaka sin kandidatur efter röstbojkotter i parlamentet och massdemonstrationer.Den 29 april demonstrerade uppemot en miljon på Istanbuls gator med tiotusentals rödvita turkiska flaggor och porträtt på republikens grundare Mustafa Kemal Atatürk.
I Ankara marscherade omkring 300 000 redan den 14 april i protest mot regeringspartiets kandidatur till presidentvalet. Då funderade premiärministern Recep Tayip Erdogan på att själv kandidera.
Talkörer som ”Turkiet är sekulärt och kommer att förbli det för evigt!” skanderades och nationalistiska låtar sjöngs. En slogan löd ”Vi vill inte ha en iman som president” och en annan ”Vi respekterar tron, men inte radikalismen!”.
Sener Eruygur, ledare för ett Atatürk-förbund och tidigare chef för de turkiska paramilitära styrkorna, ordnade bussar från närliggande städer och byar till demonstrationen.
”Varken sharia eller kupp”
Den turkiska kemalismen, rotad i personkulten kring Kemal Atatürk och tron på ett sekulärt Turkiet, där stat och religion är åtskilda, är en stark nationalism som spänner från höger till vänster inom det turkiska samhället.Även DISK, den tidigare illegala Revolutionära Fackföreningskonfederationen som angreps av polisen under första maj, deltog under demonstrationerna mot ”det islamiska hotet”.
Fackens närvaro markerades i talkörer mot EU, privatiseringarna och varningar för militären: ”Varken sharia eller statskupp, Turkiet är demokratiskt!”.
De högljudda anlagelserna om att regeringen vill införa sharialagar är kraftigt överdrivna. Men det finns en trend inom regeringen där de ständigt testar var gränsen går. Nyligen tvingades AKP-regeringen att dra tillbaka ett försök att kriminalisera äktenskapsbrott. Regeringen har också försökt stärka de islamistiska skolornas ställning.
När det blev klart att AKP kunde komma att kontrollera både parlamentet och presidentämbetet som överbefälhavare blev det mycket. I ett tal inför den turkiska Krigsakademiens generaler, sade den avgående presidenten Sezer att Turkiets sekulära regeringsform ”stod inför sitt allvarligaste hot sedan republikens grundande 1923”. Han kritiserade flera av AKP-regeringens partiutnämningar till höga statliga poster som ”islamiska hot”.
Generalerna, som kallat till flera politiska presskonferenser, har förvarnat parlamentet om att de tänker ”klargöra sin inställning och attityd när så blir nödvändigt” (ett förtäckt hot om en kupp) om utrikesministern eller premiärministern skulle utses till president.
Militärens försvar av åtskillnad mellan religion och politik är dels en retorik för att slå vakt om generalernas ställning och dels för att motverka en uppsplittring av samhället som skulle skada staten och den turkiska kapitalismen.
Men det är inte heller för dem någon orubblig princip. Efter arbetarklassens stora kraftmätning i slutet på 1970-talet använde militärdiktaturen religion (enbart sunni-islam) för att ”stabilisera” Turkiet och motverka de socialistiska idéer som genomsyrade stora delar av arbetarklassen.
Gül drar sig ur
Güls kandidatur drogs tillbaka efter att Författningsdomstolen underkände omröstningen med hänvisning till att ”för få ledamöter deltog” då oppositionen bojkottat omröstningen. Men domstolen agerade efter press från militären och den avgående presidenten Sezer som tillsatt flera av domarna. Jurister har pekat på att författningen ger parlamentet rätt att fatta beslut om bara en tredjedel av ledamöterna närvarar.Trots att Abdullah Gül dragit tillbaka sin kandidatur i veckan innebär det inte att krisen är över. Erdogan har utlyst nyval till 22 juli och uppladdningen är redan i full gång. Flera partier diskuterar ihopslagning och valsamverkan för att klara 10-procentspärren till parlamentet som militären införde efter 1980 års militärkupp.
Ommöblering inför nyvalet
Republikanska Folkpartiet CHP, Atatürks gamla parti, som idag inte samlar mer än 15 procent av väljarna – mestadels ur medelklassen – har gått kraftigt åt höger.Nu inbjuder CHP-ledningen det fascistiska Nationella aktionspartiet, MHP, som i slutet av 1970-talet mördade tusentals fackföreningskämpar, att ställa upp på CHP-listor i valet. MHP samlar många av sina kandidater ur eliten inom näringslivet, statliga myndigheter och ambassadörer.
Men extremhögern har också tvingats dämpa sin profil, speciellt efter det politiska mordet på journalisten Hrant Dinks förra året. Hrant Dink, som talade i klarspråk om folkmordet på armenier under första världskriget, skjöts ihjäl av en nationalist på öppen gata, vilket födde en kraftig motreaktion då 100 000-tals marscherade i begravningståget genom Istanbul under parollen ”Vi är alla armenier”.
AKP-regeringen har ett fortsatt starkt stöd i de olika opinionsmätningarna på allt mellan 29 och 37 procent. Trots att regeringens privatiseringspolitik har samlat till stora massmobiliseringar av facken samt att stödet till EU och EU-anpassningen har fallit kraftigt, upplever AKP ett fortsatt stabilt stöd, främst på landsbygen och bland de fattigaste. Många har upplevt vissa förbättringar under Erdogan som t ex införandet av gratis skolböcker och ekonomin befinner sig inte i akut kris som under tidigare regeringar.
Erdogan stärkte också sin ställning i massornas ögon genom att vägra låta USA använda turkiska baser under invasionen av Irak. Men han har också kritiserats hårt – inte minst av facken – för att gå just USA:s och IMF:s ärenden. USA-kritiken i Turkiet – över 80 procent i opinionsmätningar – är den i särklass största i Europa.
Utan tvekan har USA-imperialismens krig och ockupation i Irak och Afghanistan gett islamismen en skjuts framåt.
Arbetarparti behövs
Den politiska krisen i Turkiet kännetecknas av en djup splittring inom staten och den härskande klassen. Men den kännetecknas också av det skriande behovet av en en socialistisk politik. Den härskande klassen och militären odlar turknationalismen för att skydda sina intressen. Staten, skolorna och företagen vill att medborgarna ska fostras till övertygelse att det inte finns några särskilda klassintressen framför den turkiska statens intresse.Varken politisk islam eller nationalism är en hållbar väg för Turkiets arbetare. I det här läget borde de fackliga konfederationerna med DISK och KESK i spetsen resa krav på ett nytt massarbetarparti. Ett parti som kan stå emot generalerna, samla till landsomfattande kampinitiativ mot AKP-regeringens privatiseringar och attacker på arbetare, samla antikrigsmotståndet mot USA och ge arbetarklassen i Turkiet en oberoende röst i sommarens parlamentsval.
Mattias Bernhardsson
