Det är drygt ett år sedan det tyska vänsterpartiet Die Linke (Vänstern) grundades genom att PDS från östra Tyskland gick samman med WASG, Valalternativet arbete och social rättvisa, med rötterna främst i västra Tyskland.PDS bildades ur det tidigare styrande stalinistiska partiet i det gamla DDR (Östtyskland). WASG bildades 2005 efter flera år med arbetarkamp och massdemonstrationer, där avsaknaden av ett politiskt alternativ till etablissemanget blivit tydligt.
När den förra socialdemokratiske ledaren Oskar Lafontaine gick över till WASG, uppmanade han samtidigt PDS och WASG att gå samman. Det är fortfarande Lafontaine som dominerar Die Linke, i alla fall i medierna.
Den 24 och 25 maj ägde die Linkes första kongress rum. Här skulle det diskuteras hur partiet ska förbereda sig inför parlamentsvalen hösten 2009. Ett framgångsrikt år har gått, där partiet lyckades ta sig in i fyra delstatsparlament i västra Tyskland. Sedan tidigare finns Die Linke i alla östra delstaterna och i delstatsregeringen i Berlin.
15-16 procents stöd
Många av Die Linkes krav, som att införa minimilön, stoppa järnvägsprivatiseringen och att dra tillbaka trupperna från Afghanistan, har ett brett stöd bland befolkningen. Partiet ligger idag på 15-16 procent i opinionsmätningarna och är därmed det tredje starkaste partiet i Tyskland.Än så länge har Die Linke inget program. Det finns många falanger och strömningar i partiet, från marxister som exempelvis Sozialistische Alternative – SAV (RS:s systerorganisation) till högerkrafter från framförallt östra Tyskland som vill göra partiet redo för regeringsdeltagande och som dominerar ledningen. Inte heller den här kongressen diskuterade något program. Den diskussionen skjuts upp till efter valet 2009. Det enda som antogs var en allmänt hållen plattform, där det bland annat heter att ”kapitalismen inte är historiens slut”.
Framgångarna för det nya partiet är emellertid inte så stora som de verkar vid första ögonkastet. Även med Die Linke som alternativ fortsätter valdeltagandet att minska.
Vid delstatsvalen i Hamburg och Hessen fick WASG färre röster än i parlamentsvalet 2005. Visserligen är Die Linke det enda partiet som ökar i medlemsantal, men 5 000 nya medlemmar på ett år är inte något genombrott med tanke på hur många människor som har varit aktiva i rörelser och arbetsplatskamper under det gångna året. Dessutom sker medlemsvärvningen främst i västra Tyskland. I östra delen minskar tvärtom medlemsantalet.
Högervridningen i Berlin
I östra Tyskland, där Die Linke har mandat i nästan alla kommuner och majoritet i flera av dem, uppfattas partiet allt mer som ett vanligt etablerat parti. Längst har den här processen gått i Berlin, där Die Linke styr i koalition med socialdemokraterna och är medansvarigt för privatiseringar och lönedumpning.Medan Die Linke nationellt kräver exempelvis lönehöjningar och kortare arbetstid, var Die Linke i Berlin med om att dra sin delstat ut ur det kommunala arbetsgivarförbundet (motsvarande SKL).
Just nu pågår avtalsstrider för de 60 000 delstatsanställda som inte har fått någon löneförhöjning sedan den 1 maj 2004. Facken kräver 300 euro (2 800 kronor) i engångsutbetalningar för vart och ett av de gångna tre åren, plus 2,9 procent för tjänstemän respektive 5,1 procent för arbetare under 2008. Att det hölls en demonstration för högre löner vid Die Linkes kongress visar på motsättningarna.
Även i västra Tyskland satsar Die Linke främst på parlamentariskt arbete och mediala utspel. Det tog ledningen ett halvt år att anta ett solidaritetsuttalande för lokförarnas lönekamp och strejk ifjol.
Det förs ingen praktisk, aktiv kampanj med affischer, flygblad och aktioner m m. Det är tydligt att Die Linke kommer att förlora mycket av sin dragningskraft när partiet börjar bli ansvarigt för nedskärningar i kommuner och delstater även i väst.
I delstatsvalet i Berlin 2006 tappade Die Linke, då fortfarande PDS, nästan hälften av sina röster. Samtidigt gör bristen på alternativ att även 21 procent i Berlin skulle rösta på Die Linke nationellt, jämfört med 17 procent lokalt.
På kongressen togs det även beslut om krav på ett investeringsprogram på 50 miljarder euro (470 miljarder kronor) och en kampanj mot en höjd pensionsålder till 67 år. Nu gäller det att genomföra aktiva kampanjer som kan involvera och attrahera nya skikt.
Det finns emellertid frågetecken kring om ledningen är beredd att göra detta. En motion från bl a SAV-medlemmar om deltagande i regeringskoalitioner behandlades inte på kongressen. Inte heller motion som krävde att Die Linke ska lämna Berlins delstatsregering kom upp.
SAV pressar åt vänster
Oskar Lafontaine lyckas med att uppträda radikalt samtidigt som hans dagskrav är begränsade.Han hänvisar i sina tal till Luxemburg och Liebknecht och står för att ta in passager ur Kommunistiska manifestet i ett kommande partiprogram. Samtidigt står han bara för en begränsning av kapitalismen; med krav på en reglering av marknaden, förbud mot hedgefonder och hårdare beskattning av höga inkomster och förmögenheter.
SAV är aktivt inom Die Linke, framförallt inom dess ungdomsförbund. Medlemmarna kommer med konkreta förslag på aktioner och kampanjer, samtidigt som de ingriper i den politiska debatten. De strävar efter att koppla de konkreta dagskraven till övergångskrav som visar på vägen till ett socialistiskt samhälle.
Inom kapitalismen är verkliga förbättringar för arbetarklassen, ett slut på kriser och krig och en räddning av klimatet inte möjliga.
Die Linkes väg är inte helt avgjord ännu, men det krävs ett program bortom kapitalismens ramar för att förhindra att partiet anpassar sig till etablissemanget.
Katja Raetz
