Ukraina efter Janukovytjs fall

2014-02-26 11:50:18


Janukovytj må ha flytt landet, men krisen är långt ifrån över. Landet är splittrat och delar av västra Ukraina har tagits över av hårdföra och i många fall beväpnade nationalister.

Fredagen den 21 februari kom att bli en avgörande vändpunkt i Ukraina. När dagen var slut hade president Viktor Janukovytj tvingats fly.

Den gångna veckan i Ukraina  blev en av de mest dramatiska i Europas moderna historia. Veckan inleddes med regimens försök att brutalt krossa proteströrelsen i huvudstaden Kiev, som skördade 88 dödsoffer de blodiga dagarna 18-20 februari.
Innan Janukovytjs flykt aviserades resultaten av de förhandlingar som pågått mellan presidenten, representanter från EU och ­oppositionen; en övergångsregering skulle bildas följt av nyval i ­december. Men den uppgörelsen var förbrukad i samma ögonblick som den blev offentlig. De representanter från oppositionen som skrivit under uppgörelsen buades ut och fick ursäkta sig inför demonstranterna på Självständighetstorget (Majdan) i Kiev som krävde presidentens omedelbara avgång.
Demonstranterna på Majdan utkrävde hämnd för de många döda och var beredd att storma presidentpalatset och regeringsbyggnaderna samtidigt som statsmakten snabbt höll på att rasa samman. Varken polis eller de soldater, som regimen enligt uppgifter stod beredd att sätta in mot demonstranterna, ville agera bödlar. Janukovitjs regim kollapsade. De korrupta politrukerna från presidentens parti och de oligarker som stött Janukovytj skyndade att gå över till oppositionen.

Att presidenten tvingades fly var en följd av månader av demonstrationer och ockupationer, koncentrerade till Kiev och västra Ukraina. Protesterna, som inleddes i november, var en spontan reaktion mot att Ukrainas styrande vägrat skriva under det färdiga associationsavtalet med EU. Istället för ett avtal med EU vände sig Janukovytj  till Ryssland och Putin, som lockade med omedelbara nödlån och billigare gaspriser, men det var ett stöd som var starkt politiskt villkorat.
Vändningen till Ryssland i kombination med den utbredda korruptionen och fattigdomen fick massorna i Kiev att gå ut på gatorna. Hundratusentals demonstrerade och ockuperade torg och under rörelsens gång växte kravet på Janukovytjs omedelbara avgång.
Till skillnad från den orangea revolutionen 2004 organiserades denna gång inte demonstrationerna och ockupationerna för att ge stöd till något av oppositionspartiernas ledare.
Men i avsaknad av en självständig arbetarrörelse – fackföreningar och arbetarpartier – kunde samma oppositionspartier uppbackade av Väst framställa sig som demonstranternas givna företrädare.

Västimperialismen, fylld av revanschism och en stark oro för att man ”förlorat” Ukraina till Ryssland, skyndade att stödja oppositionspartierna med det uttalade syftet att få till stånd en regimförändring som inte hämtade sin representation från ”gatans parlament”. Särskilt USA-imperialismen har sedan i fjol höst försökt utnyttja krisen i Ukraina för att om möjligt återta en del av den terräng man förlorat på världsarenan under senare år och för att försvaga den ryska imperialismen.
Det som ägt rum i Ukraina är en ytterst säregen politisk revolution som till följd av brist på ledning, organisation och mot bakgrund av politisk förvirring och låg medvetenhet resulterat i att en korrupt klick makthavare kastats ut för att ersättas av en annan minst lika korrupt men betydligt mer Västvänlig klick. De provästliga partier som nu ska försöka styra har precis som Janukovytj band till landets oligarker och de är dessutom lierade med högerextrema ukrainska nationalister.
”Vekrhovna Rada [Ukrainas parlament] är inget parlament utan snarare en klubb av lobbyister för olika affärsintressen”, som en ukrainsk journalist skrev i euobserver.com den 24 september.
Det finns överhuvudtaget en stor skepsis mot alla politiker, inkluderat den nu frisläppta tidigare premiärministern Julia Tymosjenko som sagt sig vilja kandidera i presidentvalet i maj.

Krisen i Ukraina är därför långt ifrån över. Landet är splittrat och delar av västra Ukraina har tagits över av hårdföra och i många fall beväpnade nationalister som knappast kommer att överlämna makten till dem som idag styr.
Faran är nu överhängande för att de högerextrema och nyfascistiska grupperna försöker bygga vidare på den ställning de erövrat till följd av missnöjet med etablissemanget och dess politiker, samt avsaknaden av ett arbetaralternativ.
I den östra, rysktalande delen av Ukraina har det redan genomförts flera protester mot – inte för Janukovitj – de nya makthavarna och det hot som extrema ukrainska nationalister samt nyfascisterna utgör.
Attackerna mot t ex det ryska språket och det nya provokativa förslaget om att förbjuda det ryssvänliga Kommunistpartiet har skärpt motsättningarna och tenderar att ytterligare driva den rysk­talande befolkningen till att sätta sitt hopp till Putin.
 
Med sitt utmanande agerande har Västimperialismen hamnat i en ytterst laddad konflikt med den ryska­ imperialismen. Det nya ”kalla kriget” mellan de imperialistiska makterna kommer i allt högre och mer riskfylld grad att utkämpas på ukrainsk mark. I första hand i form av politisk och ekonomisk krigsföring, som kan leda till militära hot och ingripanden. Den ”seger” som Västimperialismen nu menar att man vunnit kan öppna vägen till att Ukraina slits sönder av allt mer oförsonliga motsättningar.
I Sevastopol på Krimhalvön har Ryssland sin svarta havsflotta och där har den i huvudsak ryska befolkningen redan rest krav på långtgående självstyre och till och med självständighet.
Ukrainas svaga ekonomi, och särskilt industrin och gruvorna i landets östra del, är fortfarande starkt knuten till Ryssland och dessa band kan inte bara klippas av. Och en despotisk Putin har tidigare visat att han är beredd att svara ukrainska omfamningar av EU och USA med handelshinder och/eller ett nytt ”gaskrig” liksom med krav på att Ukraina omedelbart ska betala sina skulder till Ryssland.
 
Varken EU och USA eller Putins Ryssland har något att erbjuda Ukrainas arbetare, unga och fattiga. Ukraina är trots väldiga resurser Europas tredje fattigaste land och står nu på randen till statsbankrutt.
USA och EU kommer nu snabbt att försöka dra vinning av att det gamla styret är borta. På nytt kommer Ukraina närma sig Väst, vilket också Janukovytj gjorde fram till U-svängen i november.
EU:s associationsavtal, liksom Internationella valutafondens (IMF) tidigare ingripanden syftar till att öppna Ukrainas marknader och påtvinga landet ytterligare svältkurer.

”För gemene ukrainare väntar kärva tider om de tar emot stöd från IMF, EU och USA. Bland annat blir gasräkningarna avsevärt dyrare, likaså importvarorna till följd av kraftig devalvering av valutan” (svenska yle.fi den 9 februari).
De drastiska nedskärningar som nu väntar, tillsammans med att Ukraina under den nya regeringen kommer att vara långt ifrån den demokrati som massorna önskat, kommer åter att ställa såväl be­hovet av förnyad masskamp på dagordningen som bygget av en enad socialistisk arbetarrörelse.
Det är endast om arbetare och unga förenas till ett gemensamt motstånd med socialistiska förtecken, och på basis av rätt till nationellt självbestämmande, som ett fritt och självständigt Ukraina kan byggas. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!