foto: Dmitry Lovetsky
Situationen förvärras för varje dag.
När Ukrainas armé och privata paramilitära styrkor nu mer än halverat det område i sydöstra Ukraina som har behärskats av ”proryska” rebeller och dessa tryckts tillbaka mot sina viktigaste fästen i storstäderna Luhansk och Donetsk, är de humanitära konsekvenserna av flygattacker, raket- och artilleribeskjutning mot tätt bebyggda områden alltmer fasansfulla.
FN slog i förra veckan larm om det dramatiskt eskalerande våldet genom att uppgradera sin “mycket konservativa uppskattning” av antalet döda från 1 129 den 26 juli till
2 086 den 13 augusti. Därmed skulle fler ha dödats i östra Ukraina än hittills i Gaza under Israels terrorkrig.
Rädslan för ond, bråd död i kombination med akut brist på vatten, el, mat, sjukvård och pengar leder också till allt större flyktingströmmar. Medan antalet som flytt inom landet uppskattas till 118 000 uppger ryska myndigheter att 740 000 ukrainska flyktingar hittills i år har tagit sig över gränsen till Ryssland.
Utsikterna tycks vara små för att någon sorts diplomatiska framsteg kan förhindra en ännu värre katastrof för de fyra miljoner människor som bor i de värst våldsdrabbade områdena. När detta skrivs kommer redan de första rapporterna om gatustrider i centrala Luhansk.
”Vi är rädda för hur de militära operationerna bedrivs. Vad händer om vi får intensiva strider i storstadsområdena Luhansk och Donetsk? Strider i tätt bebyggda städer kan leda till massflykt och massiv förstörelse”, varnar FN:s flyktingkommissarie Vincent Cochetel i en oroad kommentar.
Nya blodiga strider i Luhansk bland de 250 000 av ursprungligen 420 000 invånare som finns kvar i staden nära den ryska gränsen och den dryga miljonen invånare i Donetsk kan också, trots oöverskådliga konsekvenser i spåren av en skarp konfrontation med USA och EU, leda till ett mycket starkt tryck på Putin att intervenera militärt för att, som det skulle heta, ”rädda ryska liv”.
Mycket spekulationer har den senaste veckan handlat om att den ”humanitära konvoj” av 260 tungt lastade lastbilar som Ryssland vill köra in i Ukraina skulle kunna vara del av en plan för ett militärt ingripande. Sedan Ukraina nu har tillåtits inspektera lasten och Ryssland gått med på att låta Röda Korset ta över ledningen av konvojen tycks regeringen i Kiev i stället frukta det ökade tryck för en vapenvila som en sådan konvoj skulle innebära.
Frågan är vad som händer utan en vapenvila om de “proryska” rebellerna trots en stigande bitterhet över vad de, trots inflöden av vapen och frivilliga, upplever som ett svek från Putin och Ryssland ändå väljer att strida till sista man till priset av tusentals fler döda, massflykt och sönderbombade städer. Det är ett scenario som skulle kunna bli svårt att uthärda för den Putin som då riskerar att få den storryska opinion han idag har på sin sida att vända sig emot honom, i vetskap om att den ryska militär som står beredd vid gränsen mycket lätt skulle kunna trycka tillbaka Ukrainas armé i ett första skede.
Det är i syfte att avskräcka Moskva från en militära intervention som NATO:s generalsekreterare Anders Rasmussen i förra veckan ansåg vara ”i hög grad trolig”, som EU och USA nu på allvar har inlett ett nytt kallt krig mot Ryssland och trappat upp sina ekonomiska sanktioner på ett sätt som verkligen hotar att kasta den ryska ekonomin in i en djup kris.
Men även utan någon annan rysk intervention än som hittills med en viss leverans av vapen och frivilliga över gränsen kan våldsamma strider i centrala Luhansk och Donetsk bli extremt kostsamma för en stat, som är snubblande nära att bryta samman både ekonomiskt och politiskt.
Karaktären av det blodiga krig som inleddes i sydöstra Ukraina sedan den i maj nyvalde presidenten, Petro Porosjenko, valde att vägra förhandla om eftergifter till de rebeller som tagit makten i det område som under tsartiden kallades ”Nyryssland”, har mycket att säga om det bedrövliga tillståndet i Ukraina.
Med undantag för de starka reaktionerna mot sommarens nedskjutning av ett malaysiskt flygplan, som kostade 298 människors liv, har västliga media visat förvånansvärt få bilder av denna förstörelse och alla samtidiga övergrepp från båda sidor mot demokratiska och mänskliga rättigheter.
Medan media och etablerade politiker ensidigt fokuserar sina rädslor mot hotet från Putins Ryssland, har den gamle östeuropakorrespondenten Kjell-Albin Abrahamsson varit tämligen ensam om att uppröras över nederlaget för demokratin när Ukrainas kommunistparti trots 13 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet nu har förbjudits. ”Att förbudet inte framkallar upprörda protester och laddade debatter i väst är ett lika stort nederlag för yttrandefriheten. Inte ett knäpp hörs från ledande politiker, opinionsbildare och journalistkollegor”, skriver han i Expressen.
Detsamma kan sägas om den mediatystnad som har omgett det nyfascistiska partiet Svobodas och andra högerextrema gruppers stora inflytande med sex tunga ministerposter i premiärministern Arsenij Jatsenjuks övergångsregering och den ukrainska krigsmaktens tunga beroende av högerextrema brigader som Azov och andra paramilitära styrkor, som i sin tur sponsras av rivaliserande oligarker.
Inga svenska media har uppmärksammat Amnesty Internationals larm om den milis som leds av den högerextrema parlamentsledamoten Oleh Lyasjko, ledaren för det så kallat Radikala partiet som fick åtta procent i presidentvalet. Denna sprider skräck i sydöstra Ukraina genom utomrättsliga kidnappningar, tortyr och mord på misstänkta anhängare till rebellerna. Lyasjko har inte dragit sig för att själv visa upp sina övergrepp på sin YouTube-sida.
Som den ryske utrikesministern Lavrov uppmärksammat hotade förra helgen Högra sektorn att inom 48 timmar dra ut sina trupper från östra Ukraina och marschera i full utrustning mot Kiev om inte presidenten Porosjenko skulle avskeda inrikesministern och flera polischefer. Hotet drogs tillbaka sedan polisen släppt några av Högra sektorns medlemmar som gripits för att ha smuggla ut erövrade vapen. Incidenten tyder på att myndigheterna i Kiev inte har kontroll över de talrika paramilitära styrkorna som enligt Lavrov idag utgör en stor del av Nationalgardet.
Ukraina hotas oavsett den närmaste tidens utveckling av inbördeskriget i sydöst av ett politiskt och ekonomiskt sammanbrott. Västs närmaste man i Ukraina, premiärministern Jatsenjuk, avgick den 24 juli sedan Svoboda och Fäderneslandspartiet båda dragit undan sitt stöd för regeringskoalitionen, även om han fortsätter att leda en interimsministär tills en ny koalition har bildats. De stora nedskärningar som är ett villkor för IMF:s nödlån som krävs för att finansiera kriget och som först avvisades av dessa partier har nu ändå drivits igenom, medan den kontroversiella omröstningen om den påbörjade utförsäljningen av Ukrainas gaspipelines sköts upp.
Konsekvenserna för Ukrainas folk, med bland annat 47 till 66 procent höjda inkomstskatter och 50 procent dyrare gaspriser kommer att bli katastrofala i ett läge där BNP väntas rasa med åtta procent och valutan hryvnian redan har rasat med 40 procent.
Att Ukrainas säkerhetschef Andrij Parubij, som är en av Svoboda-partiets grundare och även var Maidantorgets säkerhetschef, nyss avgått, med löften om att fortsätta sitt engagemang till stöd för de paramilitära styrkorna, antyder att regimen i Kiev samtidigt är splittrad om hur kriget ska bedrivas.
Finansanalytikern Gabriel Sterne från Oxford Economics varnar för en 50-procentig risk för en ukrainsk statsbankrutt. Något som både skulle drabba hårt pressade ryska institutioner och banker, som redan tvingats höja räntan på ett sätt som får småföretagen att kvävas, och skicka en ny chockvåg genom Europas finanssystem i ett läge där Europas ekonomi redan står på randen till en ny recession.
Mot denna bakgrund framstår allt annat än försök att på kort sikt nå en diplomatisk utväg ur kriget i Ukraina som extremt irrationella.
Samtidigt har reaktionära och chauvinistiska krafter släppts ut flaskan som till sist bara kan besegras av att nya demokratiska och socialistiska arbetar-, freds- och folkrörelser växer upp underifrån – i såväl Ukraina som i Ryssland och i Väst. ■
