Ukrainas val utan lösningar

2014-11-13 14:09:06


Högerextrema framgångar och fortsatt konflikt efter valet i Ukraina.

Inget av Ukrainas två val, parlamentsvalet till Radan i Kiev den 26 oktober och därefter valen den 2 november i de av proryska rebeller kontrollerade sydöstliga så kallade folkrepublikerna i Donetsk och Luhansk, ger något hopp om en fungerande lösning på landets fortsatta och allt djupare politiska, ekonomiska och sociala kris.

Det första lilla steg mot en rysk-ukrainsk avspänning, som tagits med avtalet i vitryska Minsk den 5 september om vapenvila, tillbakadragna trupper och särskild status med lokala val i de upproriska områdena följt av en nationell dialog och som för en tid hade dämpat konflikten en aning, har efter valen följts av intensiva ukrainska artilleriattacker,  nya strider, ryska truppförflyttningar och ömsesidiga hotelser.
Antalet dödsoffer för striderna har, sedan den officiella vapenvilan i början av september, ökat från drygt 2 500 till drygt 4 000. Svenska medier har inte ens nämnt att Human Rights Watch har riktat svidande kritik mot Ukrainas regeringsstyrkor för att i flera fall under oktober ha använt klusterbomber, såväl på landsbygden som mot tätt befolkade stadsdelar i centrala Donetsk.
Resultatet av Ukrainas parlamentsval har av västlig media och politiker hyllats som en seger för ”demokratin”. Detta trots att bara 52,4 procent av de röstberättigade deltog och långt färre i östra och södra Ukraina. Kommunistpartiet kastats ut ur parlamentet och dess lokaler brändes ner och en lång rad medier har censurerats och så vidare.
Att det fascistiska partiet Svoboda nätt och jämnt missade 5-procentspärren (omräkning har begärts av vissa valdistrikt sedan partiet officiellt bara fick 4,7 procent jämfört med 6,3 procent enligt vallokalsundersökningen) har angetts som bevis för att talet om högerextremism har varit överdrivet.

Flest röster i valet fick det såväl ultranationalistiska som nyliberala partiet Folkfronten, som leds av Washingtons gullegris premiärminister Arsenij Jatsenjuk. Folkfronten fick med sina 22,2 procent något fler röster än deras hittills mer kompromissbenägna och något mer sydligt och östligt förankrade koalitionspartners i presidenten Petro Porosjenkos ”Porosjenkos block”, som leds av Kievs nye borgmästare Vitalij Klytjko, med 21,8 procent.
Den tidigare Orangea revolutionens  (vintern 2004) stjärnskott Julia Tymosjenkos Fosterlandspartiet fick nöja sig med att nätt och jämnt klara femprocentsspärren med sina 5,7 procent, och blev därmed det enda parti som deltagit i tidigare val som lyckades bli invalda igen.
Vad media i väst föredrar att mörka är vilka krafter som delvis ingår i och delvis indirekt stöds av Jatsenjuks Folkfronten och som i hög grad bygger på en allians mellan provästliga oligarker och militära ledare i Nationalgardets bataljoner, som i sin tur är genompyrda av högerextremister. I Folkfrontens eget militära råd ingår flera högerextrema paramilitärer, som Andrij Parubij, en av grundarna av Svobodas föregångare Ukrainas Socialnationalistiska Parti.

Folkfronten har också i flera fall stött invalen av på papperet ”oberoende” kandidater till Radan genom att avstå från egna motkandidater, som i valet av den kände nynazisten Andrej Biletskij, som är kommendant för det högerextrema Azov-regementet, där ett par svenska nynazister deltar.  
Även ledare för Högra sektorn, som Dimitrij Jarosh och Borislav Bereza, valdes till Radan med indirekt stöd av Folkfronten.
Också ett annat parti som väntas ingå i en ny styrande koalition, det konservativa ”Självtillitspartiet” med 11 procent i valet och som leds av borgmästaren i den västukrainska staden Lviv, Andrij Sadovij, har som andra namn en paramilitär ledare, Semen Sementjevo.
I Ukrainas högerextrema landskap kompenseras Svobodas valmiss av såväl valsegrar för ”oberoende” nynazister och högerextrema kandidater med stöd av Folkfronten som av att den militante högerextremisten Oleh Lyasjko och dennes Radikalparti, med sina 7,5 procent, fångade upp en stor del av Svobodas väljare.
En del av den störtade Viktor Janukovitjs mer proryska och omvittnat korrupta Regionernas parti, har gått till det nya Oppositionsblocket, vars magra 9,5 procent speglar det mycket lägre valdeltagandet i landets östra och södra delar. Även Kommunistpartiets ras från 13 procent 2012 till 4 procent nu kan delvis förklaras av att även det har haft sina tidigare styrkefästen i Ukrainas rysktalande regioner.
Men reaktionär nationalism, i detta fall ”nyrysk” nationalism, gör sig även alltmer gällande i utbrytarregionerna Donetsk och Luhansk. Det är heller ingen tillfällighet att de enda västeuropeiska politiker som accepterat att ställa upp som observatörer i ”folkrepublikernas” eget val representerar de högerextrema partierna Ungerns Jobbik, franska Le Pen-ledda Front National och Forza Italia, förutom ett par isolerade vänstergrupper.

Även den ukrainska vänsterorganisationen Borotbas förhoppningar om en annan och antikapitalistisk social utveckling i de nya ”folkrepublikerna” tycks ha dämpats avsevärt, trots att de ännu ser det relativt höga valdeltagandet den 2 november som ett uttryck för att dessa republiker fortfarande är mer attraktiva för lokalbefolkningen än den ukrainska statens nyliberala ultrahögerpolitik.
Enligt Borotba finns det mäktiga krafter som aktivt verkar för att stoppa de utlovade nationaliseringarna och för att ”de anti-oligarkiska och anti-fascistiska tendenserna i det folkliga upproret avleds i ofarliga banor för den gamla eliten med hjälp av medeltida, arkaiska reliker”. Att Putins Ryssland, som nu är den storebror ”folkrepublikerna” måste förlita sig på, skulle tillåta en social revolution på sin bakgård är naturligtvis helt osannolikt.
Ett år efter massrörelsen på Majdantorget, mot den förra korrupta och mer proryska regeringen, finns det få ljuspunkter.
För Putins del blev det USA- och EU-stödda störtandet av Justsjenko en signal om Västs totala brist på respekt för Rysslands vitala geopolitiska intressen i sitt eget närområde, som ledde till en snabb annektering av Krimhalvön och politiskt och militärt stöd till vårens följande uppror mot Kiev i regionerna Donetsk och Luhansk.
Ukraina befinner sig i skärningspunkten mellan Västs och ett revanschsuget Rysslands kolliderande imperialistiska intressen, där nationalismen (ukrainsk mot rysk) nu har blivit ett slagträ från båda sidor i ett dödläge som bara kan utmanas genom en ny och oberoende resning baserad på arbetarnas och de fattigas intressen.
Valen i Donetsk och Luhansk och det påbörjade uppbygget av nya ministater har förkastats av såväl Kiev som Washington och Bryssel som brott mot avtalet i Minsk. Porosjenko har också under press från Ukrainas nyvalda parlament hotat med att därmed dra tillbaka avtalets särskilda status för dessa områden, samtidigt som nya strider har blossat upp om kontrollen över Donetsk flygplats och andra strategiska punkter.  
Ändå drabbas såväl Ukraina som Ryssland och EU idag så hårt av krisen att ett nytt större krig är mindre sannolikt, sedan Ryssland tydligt signalerat sitt beslut att respektera, om än inte erkänna, valen i utbrytarregionerna och därmed att hålla dem under armarna.

Ukrainas armé och paramilitärer kan omöjligen besegra de ryska styrkor, som står bakom folkrepublikernas rebeller. Samtidigt är Ukrainas ekonomi redan i det närmaste i fritt fall på ett sätt som EU, USA och IMF inte kan kompensera, och än mindre i spåren på ett förvärrat krigstillstånd.
Det i dagarna undertecknade avtalet mellan Ukraina, Ryssland och EU, som i alla fall säkrar vinterns ryska gasleveranser till Ukraina och EU, är ett nytt tecken på att ett krisdrabbat EU varken har råd med att ensamt hålla Ukraina under armarna eller att självt riskera de ryska gasleveranserna.
Därmed blir troligen östra Ukraina, i avvaktan på ännu ett nytt politiskt landsskap i spåren av nya sociala massrörelser bland arbetare och fattiga och trots krisen för Minskavtalet, tills vidare ännu en av flera ”frusna konflikter” i Rysslands närhet. ■