I ett utmärkt program av Uppdrag granskning förra veckan synades hur flera stora arbetsgivare i Sverige tjänar grova pengar på att genom bemanningsföretag slippa anställa personal.Programmet börjar med en jämförelse med situationen på 1940-talet då arbetarna i hamnen stod och väntade på dagsjobb, helt på arbetsgivarnas villkor. Framgångar från decennier av facklig kamp och strejker undergrävs nu och återigen råder arbetsgivarens arbetsmarknad, då arbetare väntas stå med mössan i hand och vänta på jobb.
Inger Frommelin jobbar ofta för Ericsson via Manpower. Hon berättar att hon måste vara tillgänglig 24 timmar per dygn fem dagar i veckan. Vivianne Alm sades upp från Ericsson, som nu istället hyr in henne via Proffice. Hon har hyrts in till samma arbetsplats i tre och ett halvt år, många har varit där som inhyrda längre och nu är halva fabriksgolvet inhyrda.
– Då måste ju ändå behovet finnas, menar hon.
Vad säger då facket om detta? LO:s avtalssekreterare Per Bardh försvarar eftergivenheten gentemot bemanningsföretagen.
– Till en början var vi skeptiska, men vi har förhandlat fram bra villkor för arbetstider. Att alltid vara tillgänglig betyder inte att man alltid jobbar, säger han.
Anställda på bemanningsföretag får ofta sitta hela dagar och vänta på att telefonen ska ringa och om de får jobb får de inte betalt för timmarna av väntan, det vill säga – de har jour utan lön. Dessa arbetsvillkor innebär förstås att det är omöjligt att planera sin vardag, till exempel hämtning på dagis. Möjligheten att ta lån och rätten till riktig semester finns inte heller.
Med den här taktiken vill arbetsgivarna underminera arbetsrätten.
Sofie Söderström fick gå från Marabou på grund av arbetsbrist. Bara veckor senare fick hon komma tillbaka till samma arbetsplats, via ett bemanningsföretag. Sofie har inte sett skymten av någon arbetsbrist.
– Det har fattats folk så vi har stressat på, sprungit omkring hela tiden. Det är knappt man har haft tid med matrast. En fjärdedel av dem som jobbar i fabriken är nu inhyrda, vissa har varit det i flera år.
Arbetsrättsprofessor Ronnie Eklund på Stockholms universitet konstaterar att taktiken att ersätta fast per- sonal med inhyrd mycket väl kan strida mot grunderna för anställningsskyddslagen. Las (lagen om anställningsskydd), säger inget om bemanningsföretag, eftersom lagen skrevs långt före att bemanningsföretag blev tillåtna.
Därför skulle en ny lagstiftning behövas.
Men framförallt måste facken ta verklig strid, inte bara för att få något bättre arbetsvillkor, utan för att helt avskaffa eländet med bemanningsföretagen. Det blir en historisk avgörande kamp för att försvara arbetsrätten, kollektivavtalen och arbetares ställning på arbetsmarknaden.
Karin Wallmark
