En av de mest dramatiska episoderna av klasskamp i Centralamerika på flera år utspelar sig just nu i Honduras. Inte sedan år 2009, när massorna intog gatorna i motstånd emot kuppen mot dåvarande presidenten Zelata, har vi sett en liknande nivå på mobilisering och konfrontation mellan å ena sidan borgarklassen och å andra arbetarna, bönderna och ursprungsbefolkningen. Den utlösande faktorn till detta var valfusket som Nationella partiet och dess kandidat Juan Orlando Hernández stod för i presidentvalet den 26 november.
Såväl armén som polisen har stått för en våldsam repression mot folket som redan har resulterat i 14 döda (till och med 11 december). Men denna sociala explosion är inte enbart ett resultat av valen, utan också av den sociala, politiska och ekonomiska kris som i årtionden gång på gång har slagit mot landet.
När presidentvalet ägde rum den 26 november var en sån här utgång förutsägbar. Det fanns en utbredd frustration mot den sittande presidenten Juan Orlando Hernández som återigen ställde upp i valet, trots att grundlagen inte tillåter flera kandidaturer på varandra. Detta hade redan lett till stridigheter mellan arbetarklassen och staten.
Att fyra aktivister mördades en månad innan valet visade också på regeringens villighet att även använda valfusk som metod mot oppositionens kandidat Salvador Nasralla, som ställde upp i valalliansen ”Oppositionsalliansen mot diktaturen”.
Massornas upprördhet har inte kommit från ingenstans. 66 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och lider av konsekvenserna av den organiserade brottsligheten och den fritt härjande narkotikasmugglingen.
Honduras är ett av världens farligaste länder med den högsta nivån av social ojämlikhet i hela Latinamerika, den högsta arbetslöshetssiffran och med minimala offentliga investeringar. Korruptionen är också en permanent plåga.
Tusentals mobiliserades till gatorna i flera veckor under år 2015 mot plundringen av offentliga tillgångar till förmån för Juan Orlando Hernández valkampanj, något som direkt slog mot sjukvården som idag är helt förlamad. Sedan var det mordet på Berta Cáceres år 2016, en miljöaktivist som kämpade emot olika projekt som bland annat stal ursprungsbefolkningens vatten för att istället gynna lokala oligarker och multinationella bolag, något som regeringen uppenbart var inblandade i.
Olika regeringsinstitutioner försökte avleda brottsutredningen kring mordet till att få det att se ut som ett rån eller en personlig fejd, när mordet hade tydliga politiska motiv kopplade till staten.
Detta är det tillstånd av misär, ilska och mod som fick tusentals att säga ”nog är nog” och kräva Juan Orlando Hernández avgång. Avslöjandet om valfusk är droppen som fick bägaren att rinna över. Tidigare kamp har visat på behovet av en grundläggande förändring, vilket inte har ägt rum, men har varit en viktig lärdom för kampen. Folket ser nu valfusket som ett sätt att tvinga den reaktionära regeringen på fall, trots det ljumna motståndet från Salvador Nasrella.
Proteströrelsen har blivit till ett genuint uppror inte bara kring valfrågan, utan också för en radikal förändring av majoritetens levnadsvillkor. Massorna visar att de inte vill ha ännu en regering till chefernas, markägarnas och drogsmugglarnas fördel, alla med band till USA-kapitalismen.
Massmobiliseringarna har öpp-
et utmanat regeringens nedskärningar och attacker på demokratiska rättigheter. Naturligtvis svarade högern detta med alla till buds stående medel, som när de utlyste utegångsförbud mellan kl 18-06 och beordrade militär och polis att trycka ner varje demonstration som ifrågasätter institutionerna eller den etablerade ordningen.
Mobiliseringarna intensifierades ytterligare när den högsta valmyndigheten i landet (Supreme Electoral Tribunal) skamlöst iscensatte ett fejkat elavbrott för att kunna manipulera valresultatet och sätta Juan Orlando Hernández före Nasrella, som tydligt ledde innan dess. Beviset på öppet valfusk eldade ytterligare på massorna som började strömma ut på gatorna för att försvara folkets vilja.
Även om Nasrella talar till stöd för befolkningen och påstår sig stå handfast mot diktaturen handlar hans politik om pakter och samförstånd utan att alls ifrågasätta den honduranska kapitalismen, vilket får honom att framstå som svag. Detta stärker i sin tur högeroffensiven.
Det enda sättet att besegra högern och kapitalisterna är genom kampen på gatorna, med ett djärvt socialistiskt program som enar arbetarklassen och de förtryckta i landet till gemensam kamp.
Cheferna som sitter i det honduranska rådet för privat entreprenörskap (COHEP) säger att de har förlorat miljoner på grund av våldet och vandaliseringen, och att det kommer att ta åratal att återhämta sig från denna kris. Som alltid är dessa utspel inget annat än en rökridå då det är de som har orsakat krisen genom sin privatiseringspolitik, underkastelse till imperialism och förtryck samt plundringen av rikedomarna som arbetarklassen skapar.
Vi förkastar fullständigt förtrycket mot det honduranska folket av inte bara den honduranska regeringen, utan också av dess allierade: EU, OAS och USA:s regering, som försöker behålla sitt grepp om regionens resurser. Alla dessa internationella organ som definierar sig som ”humanitära” och ”neutrala” stödjer repressionen, eftersom deras verkliga roll är att skydda oligarkins intressen i regionen.
Vi kan inte förlita oss på de internationella institutionerna, imperialismen, deras lagar eller deras tribunaler.
De honduranska arbetarnas hjältemod har visats i motståndet mot repression, auktoritarism, mord och antidemokratiska åtgärder från Juan Orlando Hernández, hans Nationella parti och näringslivets organisationer. Arbetarna har utan tvekan visat att de har makten att trappa upp kampen och tvinga de repressiva krafterna till reträtt, som vi såg i massdemonstrationerna den 3 december. Denna kraft har redan skakat om den honduranska staten. Trycket är så pass stort att OAS och EU nu föreslår att 100 procent av rösterna ska räknas om.
Den exemplariska mobiliseringen av det honduranska folket borde tjäna som ett avgörande steg i kampen för att omvandla landet enligt de exploaterades intressen. En nationell demokratisk och representativ koordination behöver byggas upp, bestående av alla de sociala och politiska vänsterorganisationerna som står i täten för denna kamp.
Dessa strukturer behöver utforma en plan för enad aktion som är kapabel att fortsätta protesterna, upprätthålla och intensifiera dem samt kampanja för en generalstrejk på fabriker, på landet, i småföretagen, transportsektorn och inom utbildningssektorn. Kampen mot detta ökända valfusk har samlat alla tidigare folkliga rörelser bakom sig i Honduras, Latinamerika och fler delar av världen. För arbetarna i Honduras finns det bara en lösning: Att bryta med kapitalismen och bygga ett samhälle för alla – ett socialistiskt samhälle. ■
