Upproret i Östtyskland 1953: ”Vi är arbetare – inte slavar”

2013-06-17 20:27:10




Denna vecka är det precis 60 år sedan arbetarna i dåvarande Östtyskland, DDR (ett land som inte längre finns), revolterade mot det stalinistiska väldet och de sovjetiska styrkornas de facto kontroll av landet. Upproret blev kortvarigt, i historieböckerna brukar det omnämnas som Berlin­upproret den 16-17 juni, men strejkerna och protesterna fortsatte till långt in i juli det året.

Händelserna i det delade Berlin och Tyskland 1953 fick långtgående följder i den nya världsordning som skapats efter andra världskrigets slut.
Arbetarrevolten 1953 och dess följdverkningar blev en första länk i en kedja av händelser som ledde fram till stalinismens kollaps i Öst (Sovjetunionen, Central- och Östeuropa) 1989-91 och slutet på den gamla världsordningen.
 
När det började stå klart att Nazityskland skulle förlora kriget drog de allierade – USA, Storbritannien och Sovjetunionen – upp planer för hur Europa skulle delas upp mellan segermakterna. Vid två konferenser (i Teheran 1943 och Jalta 1945), helt över huvudet på invånarna, fördelade man makt och graden av inflytande över Europas länder. Under resans gång beslöts också att Frankrike skulle få del av de länder och områden som skulle hamna under brittiskt och amerikanskt förmyndarskap.
Efter kriget kontrollerade sovjetiska styrkor nästan hälften av det som brukar kallas Kontinentaleuropa – Central- och Östeuropa samt östra Tyskland och Berlin. Västeuropa var under kontroll av amerikanska och brittiska trupper.
Enligt överenskommelsen mellan de segrande makterna skulle Tyskland och huvudstaden Berlin delas in i fyra ockupationszoner: en sovjetisk, en amerikansk, en brittisk och en fransk. Men landet som helhet skulle styras av en gemensam administration med representanter från de fyra länderna i väntan på att en tysk regering kunde bildas.
Ingen av de segrande makterna var emellertid beredda att ge upp de områden man lagt under sig – Tyskland och Berlin förblev delat.
Tysklands uppdelning ska ses mot bakgrund av de nya globala maktrelationer som krigets utgång skapade. Två rivaliserande och antagonistiska block – ett stalinistiskt under Sovjetunionens ledning och ett kapitalistiskt under USA:s överhöghet. Denna världsordning skulle bestå i flera decennier och sätta sina avtryck i alla de stora händelser som skakade världen 1945-1991.
De båda stormakternas rivalitet och den ständiga strävan efter att behålla greppet över sina ”intressesfärer” och territorier ledde oundvikligen till att befästa Tysklands och Berlins delning.
 ”Om vi blickar några år framåt, finner vi en serie kriser (Berlinblockaden 1948-49, det östtyska upproret 1953 och raden av Berlinkriser från 1958 till 1961) där USA och Sovjet båda visade sig redo att hota med våld eller använda våld för att vidmakthålla den rådande situationen i Tyskland, men inte för att förändra den. Supermakterna talade om ett enat Tyskland, men genom sina handlingar försäkrade de sig om att det förblev delat”, skriver den brittiska historikern Philip Bell i sin bok Världen efter 1945.

Den tyska arbetarklassen, som varit organiserad i Europas starkaste arbetarrörelse, var starkt försvagad och behövde tid för att återhämta sig efter det fruktansvärda nederlaget 1933 och Hitlers maktövertagande följt av sex år av krig och stormakternas ockupation av både västra och östra Tyskland.
I östra Tyskland och det som snart skulle bli Östtyskland hann aldrig arbetarklassen organisera sig i självständiga fackliga och politiska organisationer. Det i sin tur betydde att när väl arbetarklassen försökte göra sin stämma hörd skulle det ta formen av spontana revolter där ledarskap och organisation måste formas under kampens gång, vilket krävde tid och det skulle det tyvärr inte finnas sommaren 1953. (Den tyska demokratiska republiken, DDR, utropades formellt i oktober 1949 som svar på att Västmakternas del av Tyskland blivit Förbundsrepubliken Tyskland, BRD.)
Nazitysklands nederlag innebar visserligen att de kvarvarande ledarna för KPD (det tyska kommunistpartiet) återvände från exil i Sovjet till östra Tyskland. Även några av ledarna för den tyska socialdemokratin (SPD) återvände till öst, men merparten SPD-ledare valde västra Tyskland som hemvist. Men varken KPD eller SPD blev några levande arbetarpartier, utan inlemmades i den nya statsapparat som formades under ledning av sovjetstyrkornas befälhavare.
Precis som i andra länder under Sovjets kontroll beordrades KPD och SPD i Östtyskland att gå samman (1946). Det var ett ”samgående” under de sovjetiska styrkornas brutala assistans och det nya partiet SED (Tyska socialistiska enhetspartiet) samt det ”fackförbund” som sattes upp blev Moskvas verktyg och marionetter.
Walter Ulbricht, KPD:s ledare och fullblodsstalinist, blev föga förvånande också SED:s och Östtysklands verklige ledare. Snart, 1950, skulle SED:s ledning bestå av KPD-medlemmar med samma bakgrund som Ulbricht.

Efter att ha besegrat Hitlertyskland och ändat den nazistiska diktaturen hade de sovjetiska trupperna oanade förutsättningar att vinna stöd och förtroende bland befolkningen i östra Tyskland och landets västra del. Det fanns en utbredd antikapitalism som till och med fick Kristdemokraterna (CDU) i Västtyskland  att skriva in i sitt program att partiet var mot kapitalism och för planekonomi.
Men den omfattande plundringen av östra Tysklands tillgångar, som att hela industrier och järnvägslinjer monterades ned och skickades till Sovjet, och de ständiga övergreppen på civilbefolkningen, särskilt vågen av våldtäkter, i kombination med repression undergrävde såväl varje försök att vinna folkligt stöd som återuppbyggnadsarbetet.
Varje steg mot ytterligare skärpning av diktaturen gav dessutom Västimperialismen ny ammunition i det så kallade kalla krig man startat 1948 för att säkra kapitalismens framtid i Väst och pressa tillbaka den radikalisering och antikapitalism som svepte över Europa efter krigsslutet.  Ett inslag i detta kalla krig var den amerikanska Marshallhjälpen som innebar att enorma resurser pumpades in i Västtyskland och Västberlin för att Väst skulle få ett kapitalistiskt skyltfönster mot Öst.
Bara på grundval av socialistisk demokrati, som drog in alla människor i styret av samhället, återuppbyggnaden och den planerade ekonomin, fanns förutsättningar att hålla stånd mot det kapitalistiska blocket och mobilisera stöd. Vidare kom den stalinistiska diktaturens och dess trångsynta nationalism att lägga oöverstigliga hinder i vägen mot en verklig integrering av ekonomierna Öst- och Centraleuropa samt Sovjetunionen. Eftersom den sovjetiska byråkratin var den starkaste dikterade man villkoren i det ekonomiska utbytet länderna emellan samtidigt som återuppbyggnaden av Central- och Östeuropa skedde i enlighet med den modell som var Stalins – forcerade planer med ensidig satsning på tung industri samt tvångskollektivisering.
I Östtyskland hade arbetarna inte högre levnadsstandard i början av 1952 än fem år tillbaka och landets styrande – Ulbricht & Co – sökte desperat att snabbt öka produktionen för att hämta in Västtysklands försprång.
I juli 1952, efter att hämtat god– kännande från Moskva och Stalin, lanserades ”Planen för att påskynda uppbygget av socialismen”. Den innehöll mer av samma misslyckade medicin – ännu mer av landets resurser skulle satsas på att bygga upp den tunga industrin, tvångskollektiviseringarna skulle intensifieras och hårdare repression.
Resultatet blev att krisen fördjupades, särskilt inom jordbruket och konsumtionsindustrin, bristen ökade och ännu fler flydde till Västberlin (Berlinmuren var ännu inte byggd och även om Östtysklands gränser hårdbevakades kunde de som ville fly göra det via Västberlin och sedan vidare). Enligt en sovjetisk rapport flydde nära 450 000 östtyskar till Väst från januari 1951 till april 1953. En tredjedel av dessa hade flytt under de fyra första månaderna av 1953.
Regimens svar på krisen var ytterligare en försämring – arbetarna måste producera tio procent mer för att få ut samma lön. Denna höjda arbetsnorm/lönesänkning blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Men det var inte endast utvecklingen i Östtyskland som påverkade händelseutvecklingen och stämningarna.

Stalins död i mars 1953 väckte förväntningar om ett töväder runt om i Öst.
Redan i maj kom rapporter om strejker i Bulgarien mot höjda arbetsnormer/lönesänkning som föreslagits i Östtyskland.
Några veckor senare kom strejker och massdemonstrationer i industristaden Plzen i dåvarande Tjeckoslovakien (idag Tjeckien) att sända chockvågor över det stalinistiska blocket. De rasande protesterna i Plzen, som involverade arbetare vid 129 fabriker, den 1-3 juni 1953 gav ett tydligt besked om att Östeuropas arbetare inte bara tänkte vänta på att Stalins död skulle följas av förändringar utan var beredda att själva gå ut på gatorna.
I Moskva var man allvarligt oroade att händelserna i Plzen skulle spridas, och Östtyskland pekades ut som det land där risken var störst. De som skulle ta över efter Stalin och som tidigare sagt ja till Ulbrichts och SED:s desperata försök att piska fram ökad produktion gjorde nu helt om och kritiserade öppet det som döpts till ”de östtyska misstagen”. Marionetterna fick bära hela skulden för den politik som Moskva och Stalin beordrat.
Hur som helst, SED och den östtyska regimen uppmanades att omedelbart ändra kurs – avbryta tvångskollektiviseringar, sätta produktion av konsumtionsvaror i fokus – och lätta på trycket. Den 9 juni gjorde SED-toppen denna nya kurs till sin. Men lönesänkningarna i form av högre arbetsnormer skulle fortfarande vara kvar.

Den serie av protester som ledde fram till arbetarrevolten inleddes med att 5 000 transportarbetare demonstrerade den 12 juni i Östberlin, som sedan följdes av att byggnadsarbetare i Östberlin började resa krav på strejk mot lönesänkningarna och det uppskruvade arbetstempot.
Den 16 juni gick byggarbetare från två byggen i Östberlin, vid Stalinallén block 40 och Friedrichshainsjukhuset, i strejk mot de nya arbetsnormerna. På morgonen hade ”fackets” officiella tidning Tribüne haft en artikel som försvarade lönesänkningarna, vilket sannolikt var det som fick byggarbetarna att bestämma sig för att nu återstod inget annat än att strejka och demonstrera.
Robert Havemann, socialist och oppositionell som fick yrkesförbud och sattes i husarrest av den östtyska regimen, såg demonstrationen från sin lägenhet och berättar att: ”Från början var det en liten grupp som gick ut på gatorna, men snart handlade det om en stor demonstration. Demonstranterna i sina yrkeskläder kom från alla stadsdelar… Till demonstrationen anslöt sig också ungdomar. Alla ropade de entusiastiskt: ’Vi är arbetare – inte slavar!’, ’Ned med den påtvingade arbetsnormen!’, ’Vi vill ha fria val!’. Och allra högst ropades: ’Vi är inte slavar!’”.

Bara timmen efter att några hundra byggarbetare lagt ned arbetet och börjat marschera på gatorna hade demonstrationståget vuxit till uppemot 5 000 eller kanske så många som 10 000 personer (uppgifterna varierar).
Demonstrationen gick till den byggnad där DDR:s Ministerråd huserade med krav på att Ulbricht och andra ledare skulle komma ut och lyssna till arbetarna.
Ingen av de verkliga höjdarna var dock beredd att träffa arbetarna utan det uppdraget gick till ministern för den tunga industrin, Fritz Zelbman, som försvarade lönesänkningarna men med tillägget att de nya arbetsformerna skulle vara ”frivilliga”, vilket ingen trodde på och efter att ha buats ut tog ministern till flykten.
Spontant  togs kravet på generalstrejk upp. Genom att övermanna och ta över de högtalarbilar som staten skickat ut för att ”lugna arbetarna” och stoppa demonstranterna kunde budskapet på generalstrejk nästa dag spridas.
”Med kravet på generalstrejk så började lugnet sänka sig över Östberlin och efter att den stora demonstrationen upplösts förekom endast isolerade sammandrabbningar mellan mindre grupper av demonstranter och polisen. Generalstrejks­appellen spreds snabbt genom DDR … Samtidigt som sovjetiska trupper drogs samman i Östberlins utkanter började arbetare samlas på Strausberger Platz och andra offentliga platser för att marschera mot stadens centrum. När polisen gjorde ansatser för att stoppa eller upplösa marscherna så slutade det i att polisen tvingades retirera. Från Östberlins alla distrikt och förorter anslöt sig grupper av arbetare, en del åkte kollektivt, andra, som stålarbetarna från Henningsdorf, 27 kilometer sydöst från Berlin, kom till fots. En växande känsla av solidaritet genomsyrade massan. Med hjälp av högtalare och kurirer på cykel eller i bil kunde de olika demonstrationerna hålla kontakt med varandra och sammanstråla i city. På banderoller och plakat som gjorts i hast restes krav mot den nya arbetsnormen, mot prishöjningar och att alla som arresterats dagen innan skulle släppas samt krav på fria val. Slagord som ’Ned med regeringen’, ’Smör inte kanoner’ hördes också” (Uprising in East Germany, 1953, red Christian F. Osterman).

Redan tidigt på morgonen den 17 juni hade 25 000 samlats utanför Ministerrådets byggnad samtidigt som tiotusentals andra var ute på gatorna i Östberlins centrala delar. Totalt handlade det om över 100 000 som strejkade och demonstrerade i huvudstaden. Samma dag genomfördes strejker på hundratals orter runt om i DDR. ”Uppskattningsvis deltog 480 000 medborgare i demonstrationer. Strejkerna och demonstrationerna var till och med än mer omfattande i landets södra industribälte vid Halle/Marseburg än i huvudstaden. Antalet strejkande i Dresden med sin lätta finmekaniska industri var lika högt som i Berlin. I Leipzig och Magdeburg, av tradition starka fästen för vänstern och fackföreningarna, förekom våldsamma sammanstötningar mellan arbetare och säkerhetsstyrkor. Även på landsbygden grep upproret omkring sig” (Berlinmuren, Fredrik Taylor).
Men siffran 480 000 är en underskattning. I själva verket var det närmare en miljon människor som demonstrerade eller strejkade på 700 platser under 16-21 juni, enligt den tyska tidningen Focus den 17 juni.
I varje totalitär stat blir kravet på demokrati nästan omedelbart ett huvudkrav. Östtyskland 1953 var inget undantag.
Massrörelsen blev på mindre än en dag en rörelse som reste långtgående sociala och politiska krav. Det var en genuin massrörelse som fullständigt överrumplade de styrande och som fick den östtyska staten att rasa samman. SED-ledarna tog sin tillflykt till det sovjetiska högkvarteret i Karlshurst och statsmakten reducerades till ett sovjetiskt förband med pansarvagnar i spetsen.
Det var också de sovjetiska befälhavarna som tog beslutet att skicka trupper mot demonstranterna och införa undantagstillstånd i Östberlin och i stora delar av Östtyskland den 17 juni.

Truppinsatsen och pansar på gatorna krossade upproret. Under upproret dödades 267 personer och nära 1 100 skadades. Bland de som avrättades på order av de sovjetiska befälhavarna fanns ”även sovjetiska soldater som vägrat lyda order” (Uprising in East Germany, 1953).
Östtyskland var i chocktillstånd och arbetarklassen nedklubbad, kanske så många som 10 000 arresterades. Det finns de som påstår att det rörde sig om 25 000. Men långt in i juli förekom protester. Den 5 juli genomfördes protestmöten och strejker på en rad arbetsplatser i Berlin med krav på att de som fängslats den 17 juni skulle släppas fria.
Den stalinistiska diktaturen i DDR och i resten av Öst skyllde upproret på Väst och ”fascistiska revanschister”. Det är ungefär lika mycket sanningshalt som i den turkiske premiärministern Erdogans påstående om att ”utländska makter” står bakom revolten och ”att vår säkerhetstjänst redan för tre månader sedan fick vetskap om utländska och inhemska krafters försök att skapa kaos” (New York Times den 12 juni).

Västmakterna togs på sängen av upproret, var rädda för att det skulle spridas och gjorde allt för att förhindra solidaritetsyttringar i Västberlin.
Timmarna innan den sovjetiske befälhavaren infört undantagstillstånd hade Västmakternas befälhavare i Västberlin kablat ut en kommuniké som förklarade att det viktigaste var ”att upprätthålla lag och ordning” samt att ”västberlinare avråds från att demonstrera tillsammans med medborgare i den sovjetiska zonen av Östberlin” (Uprising in East Germany, 1953).
Men när väl upproret slagits försökte man cyniskt dra politisk vinning av de östtyska arbetarnas modiga kamp.
Västs cynism kan summeras i vad den brittiske premiärministern Winston Churchill skrev i sin dagbok den 22 juni, fem dagar efter att upproret krossats: ”Jag har det intryck att deras [de sovjetiska styrkorna och inhemska myndigheter] agerande präglades av måttfullhet med tanke på oroligheternas omfattning”.  I Västtyskland utropade makthavarna den 17 juni en helgdag och skyndade sig att döpa om en större gata till Straße des 17. Juni och försökte ge sken av att den västtyska kapitalistklassen stod bakom de östtyska arbetarna samtidigt som USA-imperialismen trappade upp sitt globala krig mot socialism och kommunism.

Det var kombinationen av umbäranden i DDR, krisen och den försvagning av regimen som den innebar jämte förväntan om förbättringar efter Stalins död som fick arbetarna att revoltera.
”Efter Stalins död hoppades vi på något nytt, att  restriktionerna skulle bli färre. Men det blev tvärtom. Ledarna i den sovjetockuperade zonen [Östtyskland] anslog en ännu hårdare ton och höjde arbetsnormerna. Vi sa att vi kan inte jobba mer. När vi sa det till facket så skrattade man åt oss. Vi beslöt att strejka och gick till ministerrådets byggnad och krävde en annan regering”, berättade Günther Mentzel för brittiska Guardian 50 år efter att han som 17-årig byggnadsarbetare gått ut i strejk den 16 juni 1953.
Upproret i Östtyskland fick stora efterverkningar. Den heroiska strejken från lägerfångarna i sovjetiska Gulag i juli 1953 hämtade inspiration från de östtyska arbetarnas uppror.
Tre år senare skulle arbetarna i Polen revoltera och samma år (1956) tog de ungerska arbetarna makten efter att den stalinistiska diktaturen rasat ihop. De ungerska arbetarna hade makten under några veckor innan de sovjetiska trupperna slog ner den socialistiska demokrati som börjat spira.
Innan dess hade maktstriden i Moskva avgjorts och Nikita Chrusjtjov blivit ny ledare efter att den blodbesudlade säkerhetschefen Lavrenti Berija (Stalins chefsbödel) fängslats i slutet av juni 1953 och avrättats (i december) för att han ”ville överlämna DDR till Väst”.

Det skulle ta dryga 35 år innan de östtyska arbetarna på nytt reste sig. Då var de inte ensamma, utan hela Central- och Östeuropa var i uppror mot stalinismen.
Till en början (1989), krävde massorna i exempelvis Östtyskland verklig socialism och demokrati, men i avsaknad av parti och ledning samt en socialistisk arbetarrörelse i Väst kom man att hoppas att marknadsekonomi och tysk återförening på kapitalistisk grund skulle öppna dörren till välstånd och en snabb förbättring av livsvillkoren.
Men den dörren stängdes snabbt efter Tysklands återförening och den oemotsvarade jobbslakten – 4 miljoner jobb försvann efter återföreningen 1990. Idag är östra Tyskland en låglönemarknad och levnadsstandarden är betydligt lägre än i forna Västtyskland.
Efter erfarenheterna av stalinism och kapitalism anser hela 71 procent av invånarna i östra Tyskland att socialismen är en bra idé men som praktiserats dåligt, i västra Tyskland är det dryga hälften som instämmer i detta.
Det är kampen för socialism och verklig demokrati som kan förena Tysklands arbetare och unga och bygga den framtid som de östtyska arbetarna ville skulle bli mer än en dröm i juni 1953.
Per Olsson

Bakgrund: Stalinismen i Öst

Stalinismens framväxt i Sovjetunionen var en följd av att socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 inte följdes av revolutionära genombrott i andra mer utvecklade länder.

Stalinismen var en politisk kontrarevolution som i blod krossade alla inslag av socialistisk demokrati i det nya Sovjetunionen som började byggas efter oktoberrevolutionen.
Arbetarråden (sovjeterna), fackföreningarna, röda armén och även bolsjevikpartiet föll offer för den stalinistiska diktatur som växte fram under 1920-talet och som förenade ett allt mer privilegierat byråkratiskt skikt under Josef Stalins ledning.
Det enda som till sist fanns kvar av oktoberevolutionen var dess sociala landvinningar i form av den förstatligade ekonomin och den planering som det möjliggjorde.
Stalinismens seger omöjliggjorde att Sovjetunionen utvecklades mot socialism. Och om inte arbetarna lyckades störta byråkratin och återupprätta den socialistiska demokratin skulle kapitalismen återupprättas.

Utan verklig demokrati, som betyder folkstyre,  kan inte socialismen byggas och den planerade ekonomin är dömd att övermannas av byråkratiska nycker och missgrepp samtidigt som toppstyre och godtycke leder till mygel, slöseri, obalanser, stagnation och miljöförstöring.
Det i sin tur betydde att den planerade ekonomin i Öst urartade till en karikatyr av vad socialister egentligen menar med planekonomi; att människor i samverkan medvetet planerar och styr ekonomin i enlighet med behov och i samklang med naturen.
Varje plan är till sin natur en arbetande hypotes som hela tiden måste omprövas, korrigeras och ändras samtidigt inom ramen av en miljö som uppmuntrar innovationer, nyskapande och experiment. För att det ska vara möjligt krävs demokrati och arbetarråd som kan utöva kontroll underifrån samt fria val och att alla valda representanter och funktionärer ska leva på arbetarlön, drastisk förkortning av arbetstiden och fria fackföreningar. Inte minst krävs en drastisk sänkning av arbetstiden för att göra det möjligt att alla människor blir delaktiga i styret av samhället och i att verkställa de beslut som fattas.

Det var för att stärka sin egen makt och prestige som Stalin beslöt att göra de länder som kontrollerades av de sovjetiska styrkorna efter kriget till avbilder av Sovjet.
Kapital- och godsägarväldet avskaffades i Öst, men det gjordes uppifrån och efter att den självständiga arbetarrörelsen slagits i bojor, vilket är väsensskilt från en verklig socialistisk revolution som är medveten handling med stöd av en överväldigande folkmajoritet.
Inte för inte slog redan den första internationella arbetarorganisationen (Första Internationalen på 1860-talet) fast i sina stadgar att ”Arbetarklassens befrielse är dess eget verk”.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!