För lika rättigheter för alla krävs en kraftig upprustning av den offentliga sektorn.
Ur många aspekter spelar den offentliga sektorn en avgörande roll för att minska hbtq-förtryck i samhället. Efter år av nedskärningar och privatiseringar av välfärden är en massiv upprustning nödvändig – för att lika rättigheter ska gälla och heteronormen ska kunna bekämpas.
Bristen på resurser i välfärden tar sig många uttryck. Från det mycket konkreta när skolor, vårdcentraler med mera inte har råd att hbt-certifiera sig, till att transpersoner får vänta i långa köer för att träffa psykolog, ta prover etcetera vid könskorrigering när deras behov ställs mot andra som till skillnad från transpersoner är sjuka. Men även om transpersoner inte är sjuka kan den långsamma processen vid könsbyte i sig leda till psykisk ohälsa och till och med självmord.
– Elevhälsan är viktig för alla elever men kanske speciellt för hbtq-personer. Därför var en av våra viktigaste krav i vår hbt-motion att kommunen skulle garantera att kurator eller skolsköterska skulle finnas tillgänglig på varje skola minst halva skoldagen. Tyvärr avslog S-ledningen den delen av motionen, säger Jonas Brännberg, kommunfullmäktigeledamot för RS i Luleå.
Den offentliga sektorn med dagis, äldreomsorg, sociala skyddsnät med mera har också spelat en större, mer samhällelig roll genom att underlätta för människor som vill bryta upp från gamla stereotypa familjestrukturer. Det gäller inte bara hbtq-personer utan också ensamstående, stjärnfamiljer och så vidare. Att den traditionella kärnfamiljen förlorade en del av sin ekonomiska funktion när välfärdssamhället byggdes ut har också påverkat attityderna.
Idag går dock utvecklingen åt andra hållet, familjen blir viktigare. Ett exempel är att anhörigvården inom äldreomsorgen ökar, ett annat att fyra av fem unga arbetslösa saknar a-kassa och tvingas leva av sina föräldrar. Om familjens ekonomiska betydelse stärks innebär det också att normer och värderingar knutna till familjen kan stärkas. På sikt är detta ett hot mot utvecklingen av en mer öppen attityd mot alla människor oavsett hur de väljer att leva sitt liv.
– Idag är det populärt bland de flesta kommunpolitiker att stödja Pride etcetera. Tyvärr är det stödet inget att lita på: de gör det för att de känner vart vindarna blåser och på grund av en sjuk argumentation vars kärna kan sammanfattas ”bögar ger tillväxt”. Samma partier skär sedan ned i vården, nekar pengar till hbt-certifiering, utvisar hbtq-flyktingar och så vidare. RS vill stödja en kämpande hbtq-rörelse som kan kämpa gemensamt med andra, till exempel med flyktingorganisationer eller med vård- och skolpersonal för mer resurser til välfärden, fortsätter Jonas Brännberg.
Förutom att skapa förutsättningar för att frigöra sig från normer behövs också aktiva diskussioner om normer och bemötande.
– Redan innan RFSL började med hbt-certifiering av arbetsplatser motionerade RS i Luleå kommun om att kommunal personal ska få kompetens inom genus och hbtq-perspektiv, till exempel genom RFSL. Vi föreslog även att allt material som berör sex och sexualitet inom undervisning skulle inventeras i samråd med exempelvis RFSL, berättar Britta Berggren, RS.
– En annan viktig faktor för att kunna diskutera frågor fritt på sin arbetsplats är att personalen känner sig trygg. Därför kräver RS att vikariat och tillfälliga anställningar ska ersättas med fasta jobb. Det är nog krävande att komma ut. Är man dessutom orolig om en ska få jobba kvar blir det förstås ännu svårare, avslutar Britta Berggren. ■
