foto: Sari Hevosaho
Turkiets krig mot Afrin måste stoppas. Men kurderna kommer aldrig att hitta allierade hos imperialismen.
Turkiets militära anfall mot Afrin har nu pågått i över en månad. 176 civila har dödats varav 27 barn medan 484 sårats, 60 av dem barn, enligt kurdiska PYD.
Socialister och förtryckta världen över fördömer Turkiets krig. Attackens mål är att krossa det kurdiska styret i Afrin och resten av norra Syrien. Den turkiska regimen såg möjligheten att angripa när USA:s direkta beroende av kurdiska styrkor för att strida mot Isis minskade. Att den ”Fria Syriska Armén” deltar på Turkiets sida enbart bekräftar denna styrka som en turkisk stödtrupp.
I slutet av februari verkar den turkiska regimen hålla öppet för både ett upptrappat krig och för någon form av överenskommelse med Assadregimen i Syrien.
Trots Erdoğans mycket hårda ton mot USA, som anklagas dels för delaktighet i kuppförsöket sommaren 2016, dels för samarbetet med PYD i Syrien, har Washington ansträngt sig för att inte hamna i öppen konflikt med Turkiet.
USA:s utrikesdepartement har betonat att samarbetet med PYD är temporärt och tonat ner den säkerhetsstyrka som tidigare har planerats på gränsen mellan Syrien och Turkiet. Trumps säkerhetsrådgivare HR McMaster har besökt Ankara för att blidka Erdoğan.
Däremot har USA inte agerat enligt Turkiets begäran att lämna staden Manbij i nordöstra Syrien, alternativt se till att PYD tvingas ut ur staden. Det sistnämnda har dock USA:s utrikesminister Rex Tillerson sagt sig vara beredd att överväga. Det är samtidigt lättare sagt än gjort, då PYD har haft det avgörande inflytandet i staden i 18 månader och etablerat en bas även bland den arabiska majoritetsbefolkningen, inte minst bland kvinnor, som har fått drastiskt förbättrade rättigheter.
Turkiets propaganda gör gällande att kriget i Afrin har fortgått som planerat. Nu sägs att de ökända specialstyrkorna JÖH, som har använts mot kurderna i östra Turkiet, ska sättas in när kriget i Afrin närmar sig stadsbebyggelse. Men ännu är de turkiska trupperna inte inne i staden Afrin och de har knappast några möjliga allierade bland de över 100 000 invånarna. Den turkiska militären säger att FN-resolutionen om vapenvila inte gäller dess krig, eftersom det är ett ”krig mot terrorismen”. Detta gäller även flygbombningar.
Att Ryssland, som kontrollerar luftrummet över Afrin, har gett Turkiet fritt utrymme stärker teorin att Erdoğan är ute efter någon form av avtal med Assadregimen. Ryssland drog också bort sina trupper från området innan Turkiets invasion.
Väpnade styrkor som stöder den syriska regimen anlände till Afrin i mitten av februari. Turkiet svarade att dessa trupper var välkomna om de skulle attackera PYD, inte om de kom som försvarare av Afrin. Detta kan tolkas som att Erdoğan håller öppet för någon form av uppgörelse med Assad, med Ryssland som mäklare.
Talesmannen för PYD:s väpnade styrkor YPG, Nouri Mahmoud, uppmanade den syriska regeringen att skicka trupper för att säkra gränsen mot Turkiet.
Men det finns inga skäl för kurderna i Afrin att lita på de trupper som skickas från Assad. Regimen i Damaskus agerar för att svara Turkiet, men också för att återta kontrollen över norra Syrien från kurdernas styre. Det är också en prioritering för Assads allierade i den iranska regimen. YPG har redan gjort vissa eftergifter till centralmakten, genom rysk medling, men om den syriska armén har kapacitet att gå längre är dock en öppen fråga.
PYD, YPG och dess kvinnliga styrkor YPJ visade i försvaret av Kobanê mot Isis att det är en styrka att räkna med. Vid sidan av stöd från USA:s flygbombningar var det PYD:s politiska agerande och löften om demokrati och ett verkligt liv som lade grunden för dess militära styrka. Detta gäller även nu. Turkiets militära styrkor möter starkt motstånd, som nu förstärks av trupper som återvänder från segern i Raqqa.
Kurdernas kamp för självständighet och kampen från arbetare och fattiga i Mellanöstern kommer aldrig att hitta några allierade hos imperialismen eller regionala regeringar. Bakom regionens djupa kris ligger kapitalismens kriser och den historiska svagheten hos arbetarrörelsen, vars kamp för demokratisk socialism är den verkliga vägen framåt. ■
