Efter massakern på ett hun-dratal urinvånare den 5 juni beslöt urinvånarna att blockera vägarna för åtkomsten till Amazonas. Dels som protest och dels som beskydd.Massakern ägde rum när ursprungsbefolkningen protesterade mot det frihandelsavtal som den peruanske presidenten Alan García skrivit under med USA.
Frihandelsavtalet innebär bland annat att privata utländska företag nu har rätt att utvinna naturresurser från Perus del av Amazonas. Ett område rikt på guld och olja – men också med närmare 500 olika indiansamhällen. Kongressen beslöt dagen innan massakern, efter mer än 50 dagars strejk från invånarnas sida, att inte diskutera ämnet och skicka in polis och militär.
De dussintal dekreten som utfärdades om frihandelsavtal genererade genast protester bland urinvånarna. Strejk bröt ut och regeringen svarade med hot om våld om den inte drogs tillbaka. Landet är urinvånarnas, men regeringen menar att det som ligger under marken är deras och därmed deras rätt att sälja till företag.
Det finns olika uppgifter om hur många som dödades under regeringens massaker på indianerna. Några indianorganisationer säger att det rör sig om 100-300 döda, 200 skadade och mer är 20 aktivister som har ”försvunnit”. Regeringens officiella siffror var länge bara 25 dödade, varav 10 poliser – men det är det ingen som tror på längre.
Under Alan Garcías förra mandatperiod på 1980-talet var han inte heller främmande för mord på och förföljelser av aktivister. Även då begicks det massmord på indianbefolkningar med anklagelser om att de var ”beskyddare av terrorismen”. Terroristerna sköts i sin tur ihjäl i fängelserna vare sig de var skyldiga eller in- te. Han var då som nu en trogen vakt-hund för förtryck och kapitalism och även den här gången är det USA som håller i kopplet.
Lucía Collazos
